Datum och tid:

Torsdag 14 november 2019, 19:00

Sången om den eldröda blomman

Dirigent Jaakko Kuusisto

Järnefelt Sången om den eldröda blomman

När stumfilmen Sången om den eldröda blomman hade premiär 1919 gjorde den succé. För musiken stod Armas Järnefelt som i år firar 150 år. De två jubileerna till ära har filmen digitaliserats. Dessutom har den fått ljud – i form av en inspelning av Gävle Symfoniorkester.

Stumfilm och levande musik

1919 hade Mauritz Stillers stumfilm Sången om den eldröda blomman premiärvisning på biograf Röda Kvarn i Stockholm. Musiken var skriven av den svensk-finländske tonsättaren Armas Järnefelt – den första i Norden som fick i uppdrag att komponera ett orkesterverk till stumfilm. Vid urpremiären dirigerade Järnefelt själv orkestern för en hänförd publik. I år skulle tonsättaren ha fyllt 150 år.

Sången om den eldröda blomman bygger på en berömd roman av den finländske författaren Johannes Linnankoski. Filmen räknas som en höjdpunkt i svensk stumfilm tack vare det banbrytande bildspråket. Här visar Mauritz Stiller att han är en mästare på ljus, och fångar på ett magiskt vis stämningen av ljusa sommarnätter. Scenen där huvudrollens Lars Hanson balanserar på en timmerstock nedför en brusande fors har blivit klassisk.

På 1940-talet gick filmens originalnegativ förlorat. Dock hittades flera kopior, vilka visade att filmen var vackert tonad – och inte svartvit, som man trott. 100-årsjubiléet till ära har Svenska Filminstitutet restaurerat filmen digitalt och återskapat originalfärgerna.

Till eftervärldens stora glädje fanns Armas Järnefelts partitur till filmmusiken bevarat. Utifrån det har tonsättaren, dirigenten och violinisten Jaakko Kuusisto tillsammans med Jani Kyllönen bearbetat musiken för Gävle Symfoniorkester. 2019 gjorde orkestern en nyinspelning – vilken nu ger liv åt den digitaliserade filmen. Jaakko Kuusisto är konsertmästare i Sinfonia Lahti. Han skriver musik för orkester, kammarorkester och scen och rör sig som instrumentalist obehindrat mellan genrer – allt från jazz till Bach. Vid denna konsert leder han Gävle Symfoniorkester genom Järnefelts tidlösa, filmiska och eldröda ljudlandskap.

Video

Järnefelt - Sången om den eldröda blomman

Storslagna naturscenerier och spektakulär forsränningssekvens i nyrestaurerad stumfilmsklassiker där Lars Hanson uppvaktar dotter till rivaliserande storbonde men tvingas lämna fädernegården och försörjer sig som flottare.

Sången om den eldröda blomman bygger på en berömd roman av den finländske författaren Johannes Linnankoski om bondsonen Olof som förvisas från gården av sin far, och tar jobb som flottare men som inte kan glömma Kyllikki, dottern på granngården. Stillers version är fortfarande den bästa av de fyra filmatiseringar av romanen som gjorts och spelades in sommaren 1918; dels i Svenska Bios ateljéer på Lidingö, dels vid Faxälven utanför Långselei Ångermanland.

Filmen utgör en av höjdpunkterna under den svenska stumfilmens guldålder, och är typisk för filmerna i slutet av 10-talet och början av 20-talet: den bygger på en berömd litterär förlaga, hade en stor inspelningsbudget, och spelades till stora delar in utanför studio, i verkliga miljöer. Naturen i filmen spelar en avgörande roll, inte minst bidrar återgivningen av ljuset i sommarnätterna till filmens lyriska stämningar, och scenen där Lars Hanson i huvudrollen balanserar på en timmerstock nedför den brusande forsen har blivit klassisk.

Lars Hanson gör i filmen en av sina främsta rolltolkningar som den bekymmerslöse charmören Olof som kommer till ro och insikt, inte minst i de gripande scenerna när han har lämnat flottarlivet och desillusionerad besöker barer och bordeller i staden.

Filmen hade premiär i april 1919 och mottagandet av samtidens kritikerkår blev entusiastiskt, bland annat skrev Dagens Nyheter: "Han [Stiller] har här nått en koncentration, en konstnärlig knapphet i uttrycksmedlen som aldrig förr, han har gjutit en stämning, en glans och en bravur i scenerna, och över de starkaste av dessa finns det en fläkt av det stora äventyret som nästan förtar en andan." Sången om den eldröda blomman blev också en publiksuccé, även utomlands, och såldes till ett femtiotal länder runt om i världen.

Filmens originalnegativ gick förlorat på 40-talet, men flera kopior av filmen har funnits bevarade. Dessa kopior visade att filmen inte var svartvit, utan vackert tintad och tonad, och originalets färger har återskapats vid denna digitala restaurering.

Sången om den eldröda blomman är också den enda svenska stumfilm till vilken partitur med specialkomponerad musik från filmens tillkomst finns bevarad. Musiken är skriven av den berömde finländske tonsättaren Armas Järnefelt, som själv dirigerade orkestern vid filmens premiärvisning på Röda Kvarn i Stockholm.

Sedan 2019 finns en ljudlagd version av den digitaliserade filmen, där originalmusiken är bearbetad av Jani Kyllönen och Jaakko Kuusisto och framförd av Gävle symfoniorkester.

Jon Wengström

Olof Koskela är son till en rik bonde nere i byn och själv har han ett oroligt blod. Han arbetar i skogen och träffar där Annikki, som han tar med till kvällens dans nere på älvstranden.

Men vid dansen träffar han en annan flicka, Elli, kallad Gasellen, och överger Annikki. Efter dansen träffar han Elli i en lada men överraskas nästan genast av sin mor, som strängt tillsäger honom att gå hem.

Nästa dag är hans far vred för att han velat inlåta sig med en simpel piga. Det kommer till ett uppträde mellan dem, som slutar med att Olof förgriper sig på sin far och måste lämna hemmet.

Olof sluter sig till ett gäng flottare och följer med dem utför älven. Därvid träffar han Kyllikki, men till hans förvåning avvisar hon honom som en annan landstrykare. Då beslutar han att visa att han inte är vem som helst.

Nästa söndag stakar han ut i strömfåran på en timmerstock inför stora åskådarskaror längs älven och den långa forsen. Ännu har ingen vågat ränna forsen på en stock.

Men Olof lyckas och i sista minuten hoppar han i land, medan stocken virvlar runt nedför fallet vid foten av forsen. Den kvällen väntar Kyllikki på honom i skogen.

När de skiljs nästa morgon, säger hon: "När dina vandringsår är slut, kom tillbaka. Jag skall vänta på dig."

Olof kommer till storstaden, träffar åter Elli, som nu hamnat på en bordell. Så småningom återvänder han till sin hembygd. Bägge hans föräldrar är nu döda, och när han söker upp Kyllikki, vill hennes far inte veta av honom.

Men då förklarar Kyllikki, lika stursk som far sin, att i så fall lämnar hon hemmet.

Olof och Kyllikki slår sig ner på Koskela-gården. Vandraren har slutligen funnit ro.

Stockholmspressens recensenter var i stort sett eniga i sitt beröm för filmen, bearbetningen av Linnankoskis roman och Stillers regi.

I DN skrev Marfa bl a:

"Den med stort intresse motsedda premiären av Sången om den eldröda blomman, Svenska Bios andra stora inspelning för året, ägde igår rum på Röda Kvarn. Man hade från början ställt sig i någon mån skeptisk inför företaget att för filmen omlägga en bok vars styrka så helt ligger i det lyriska som fallet är med 'Den eldröda blomman'. Vad man minns från den kärlekens höga visa är först och främst stämningen, lidelsen, flykten, mindre personerna och handlingen, med dess svaga röda tråd. Skulle en regissör kunna fånga just denna underbara, tjusande stämning, denna förtrollande poesi som man aldrig glömmer? Man finner då man ser filmen att regissör och scenarioförfattare gått i land med sin uppgift. Boken har måst förändras, det något vittsvävande händelseförloppet har förenklats, men man har i stället fått fram den röda tråden, hjältens utvecklingshistoria. Olof, som börjar med att ta livet som en lek, under vilken han tanklöst bryter varje blomma som ler emot honom, slutar med att hålla domedag över sig själv, med föresatsen att nu skall han börja bygga upp igen där han förut alltid rivit ned. Filmen är utan tvivel Mauritz Stillers mästarprov som regissör. Han har här nått en koncentration, en konstnärlig knapphet i uttrycksmedlen som aldrig förr, han har gjutit en stämning, en glans och en bravur i scenerna, och över de starkaste av dessa finns det en fläkt av det stora äventyret som nästan förtar en andan. Över scenerna i början vilar hela den nordiska sommarens ljusa förtrollning: mötet med Annikki i skogen, lekarna på ängen; så skärpas konturerna, framställningen blir starkare, det hela mera påtagligt pulserande ända till scenerna i staden med deras obarmhärtiga och skakande realism, det är ingenting av teater, men mycket av konst. Alla de stora folkscenerna bemästrar han också överlägset, och den som en gång har sett forsfärden glömmer den aldrig. (-)

Lars Hanson som bondesonen Olof visar nu mer än någonsin vilken filmkonstnär han är. Han har här gjort en fullödigare prestation än någonsin förr; man tror på hans unga bondeson, full av ungdom och livslust och oro, och man tror också på hans utveckling. Konstnären är här friskare, naturligare än man är van att se honom, och han har en charm och ett strålande temperament som man aldrig får intryck av på talscenen. I somliga scener här är han helt enkelt sublim, så till exempel på kaféet framför spegeln. Hans motspelerskor äro fyra: Greta Almroth, som gör en mjuk och intagande Annikki; Edith Erastoff, vilken i Kyllikkis roll gör några starka och imponerande scener, särskilt storartad är hon i slutuppgörelsen med fadern; Doris Nelson, som ger en på en gång gripande och realistisk bild av den lilla glädjeflickan och skick!ligt undviker de banalitetens blindskär som hota i en dylik roll; samt till sist Lillebil Christensen som Gasellen. Man ser till sin förvåning att Lillebil inte kan spela film; hon rör sig vackert, som man har rätt att vänta, men hennes mjuka ansikte med dess härliga, mörka ögon är ännu ingalunda i hennes makt. (-)

Premiärkvällen anförde hovkapellmästaren Armas Järnefelt den av honom själv för filmen tillrättalagda musiken, som på ett fulländat sätt smög sig efter innehållet."

I en mycket lång och ingående recension i StT skrev Z-k-s bl a:

"Sången om den eldröda blomman är en människoskildring som har något av folkvisans enkla och djupa levnadsvisdom. Livet och kärleken, styrkan och stormen äro verkningsfullt målade i denna bok, som låtit sig inte minst och med rätta omtalas för sitt ovanligt lyriska och färgrika språk. Men den inrymmer dock vid sidan av det stora äventyret den fasta gestaltningen av en nemesislära -- 'bedrag aldrig någon, och håll vad du lovar, må människan vara av vilket stånd som helst' (-)

Stiller -- regissören -- har med det nya filmverket åter ökat antalet av sina konstnärliga lagrar, och han har åter medverkat att ge glans och respekt åt den svenska filmproduktionen. Den svenska produk!tionen! Denna film har nämligen liksom förut t ex Ingmarssönerna ett särdrag över sig. Den är icke blott modern efter amerikanska begrepp, den har ock över sig som konstprodukt den prägel av gedigenhet och värdighet, vars verkan på utländsk botten säkert icke blir förfelad. Sällsynt storstilad, ofta hänförande vacker är ramen av naturscenerier omkring det dramatiska innehållet. Särskilt imponera scenerna från Ångermanland, i vilka den ståtliga timmerflottarbragden är inplacerad. (-)

Sången om den eldröda blomman blir utan tvivel den världsuccès, den förtjänar att bli. Den utlandspublik, som kanske främst fikar efter sensation, har en sådan i den oförlikneliga och med intet i den vägen jämförliga sportbragden i den virvlande forsen. Därtill komma den välbyggda dramatiska handlingen och de målande scenerna ur ett bygdeliv, som omramas av en storslagen natur -- i detta sammanhang en eloge till fotograferna, Henrik Jaenzon och Ragnar Westfeldt!

En film, som i sin mån gör vägen bredare för alla ansträngningar, vilka dock nu måste göras för en plats på solsidan även åt gamla Sverige."

Även övriga recensenter i Stockholm var mycket berömmande med undantag för två stycken.

I SocD är man mera syrlig: "Varför hr Stillers film fått sitt namn av Linnankoskis bekanta roman är litet svårt att förstå -- eller rättare: det är mycket lätt att förstå. Ett berömt författarnamn gör sig alltid bra som reklam. Eljes kunde filmen lika gärna ha hetat 'Lars Hanson som timmerflottare', 'En timmerflottares äventyr' eller vad som helst. Det väsentliga i Linnankoskis berättelse, det betagande lyriska inslaget och den strängt etiska grundtonen, har filmen givetvis inte kunnat fånga. Det hela har blivit en serie situationer hopfogade till ett rätt enkelt folkskådespel. Av Linnankoskis unge livskonstnär i bondedräkt har blivit en rätt vanlig don Juan, som efter åtskilliga äventyr får den rika och stolta bonddottern Killiki, vars hjärta han vunnit med sin våghalsiga forsfärd."

Även den anonyme recensenten i SvD var mycket kritisk mot filmatiseringen av Linnankoskis roman och han framför sin kritik mycket kärvare:

"Det senaste svenska filmverket Sången om den eldröda blomman, står nu på Röda Kvarns program. Det kan sägas från början, att det på sätt och vis är en besvikelse. Det är egentligen oförklarligt, att man någonsin fallit på den idén att för filmen använda denna bok med dess utpräglat lyriska läggning och påtagliga brist på dramatiskt stoff. Man har fått leta reda på det lilla som finns av den senare varan och använda det -- men vad har det blivit av lyriken, bokens kärna och väsen, vad har det blivit av dess oförlikneliga stämning av skogsdoft, vemod och poesi? Vad har det vidare blivit av glöden och lidelsen, vad har det -- i dubbel bemärkelse -- blivit av "den eldröda blomman"? Kvar står endast en rad lösryckta episoder, som här på filmen förefalla besynnerligt heterogena och utan vidare inre sammanhang -- helt naturligt för resten i den stympade form, som man nödgats utnyttja stoffet."

Filmen hade samtidigt med Stockholm premiär i Göteborg och Malmö, och även där var mottagandet blandat. Mest beröm gav en anonym recensent i GHT:

"Cosmorama visade i går något som vänner av verklig filmkonst ha allt skäl att glädja sig åt.

Sången om den eldröda blomman är ett stycke nordiskt liv, som på oss nordbor måste slå an oändligt mycket mer än alla amerikanska, franska o.a. mer eller mindre pompösa och dyrbara filmverk. Det är nor!diskt kynne över det hela, känslouttrycken, handlingarna och naturen. Karaktärerna äro skarpt och kraftigt tecknade. De berömvärt väl tagna bilderna beskriva och berätta på ett sätt som man, utan att därför på något sätt förringa Bertel Gripenbergs med konstnärlig omsorg gjorda översättning, kan beteckna som fullt jämbördigt med den språkliga dikten. Spelet var överallt verklighetstroget, så i idyll som bragd. Huvudrollerna uppburos av Lars Hanson och Edith Erastoff. Scenerierna voro storslagna och Armas Järnefelts musik med inslag av finska melodier en efter det hela smidigt fallande dräkt."

I SDS i Malmö börjar Sir Ensen med att erkänna att det rent tekniska arbetet bakom filmen är "synnerligen förtjänstfullt". Sedan fortsätter han:

"Herr Stillers regi är god och omsorgsfull, bilderna inramade i vackra landskap, en del af betagande skönhet. Spelet är på alla händer bättre än hvad till och med de bästa filmer brukar bjuda på. (-)

Vore så ej fallet skulle hela filmen trots all yttre ståt ej vara stort mer än ett helt vanligt biodrama. Bearbetarna ha nämligen alldeles ej lyckats få med diktverkets intensiva lif och betagande charm vid öfverflyttningen till den hvita duken. Det är en serie mycket banala bilder, som rullas upp. (-)

Allt som allt är Sången om den eldröda blomman visserligen ett vackert bevis på högt drifven filmkonst, men också ett nytt bevis, till de många andra, på att litterära konstverk förlora sin konstnärliga kvalitet, då de komma på biografduken."

Kommentar Svensk filmografi
Sången om den eldröda blomman är inte bevarad vare sig i ursprungligt skick eller ens i ovannämnda nedklippta skick. Av återfunnet material från olika håll inom och utom Sverige har emellertid en restaurerad kopia i färg kunnat framställas, som är 1945 m. Sålunda saknas fortfarande ca 675 m eller 1/4-del av filmen med en (liksom ovanstående tidsangivelser) beräknad dåtida visningstid av ca 30 minuter. Däremot skiljer endast ca 100 m (ca 5 minuter) mellan denna kopia och den som i nedklippt skick distribuerades 14 månader efter filmens premiär.

Filmens ursprungliga färgsättning, tintning, är emellertid bevarad i dessa avsnitt ur ursprungliga kopior och har därför kunnat återställas i den av Filminstitutet restaurerade kopian.

Den av Armas Järnefelt komponerade musiken spelades 1931 in på grammofon i Stockholm. Delar av den kom senare till användning för Stillers Johan (1921/7).

Sången om den eldröda blomman blev en stor framgång även utomlands. Den såldes till Danmark, Norge, Finland, Estland, Lettland, Litauen, Holland, Belgien, England, Irland, Frankrike, Schweiz, Italien, Spanien, Portugal, Tyskland, Polen, Österrike, Ungern, Balkanländerna, Egypten, Brittiska Indien, Burma, Ceylon, Holländska Indien, Stratis Settlements, Singapore, Tyska Ostindien, Sydafrika, Sydamerika (bl a Argentina, Brasilien och Chile), Latinamerika (bl a Mexiko, Guatemala, Honduras, Salvador, Nicaragua, Costa Rica, Panama och Kuba), USA och Kanada. Antalet kopior låter sig inte ens tillnärmelsevis beräknas, då negativet lånades ut och de allra flesta framställdes utomlands. Svenska Bios nettovinst på filmen torde ha rört sig om minst 80.000 kr, den största vinsten dittills på någon svensk film.

Med Sången om den eldröda blomman hade den internationella marknaden på allvar öppnats för svensk film.

Sången om den eldröda blomman har senare som ljudfilm spelats in flera gånger. I Sverige 1934 (1934/18) och 1956 (1956/39), bägge gångerna med samma titel. I Finland två gånger: 1938 och 1971, bägge gångerna under romanens finska originaltitel Laulu tulipunaisesta kukasta.

Sommaren 1918 blev en bråd tid för både Stiller och Sjöström. Tidigt i april hade Stiller startat inspelningen av Thomas Graals bästa barn (1918/8) med Sjöström i titelrollen. I slutet av maj var inspelningen klar och Sjöström fick direkt kasta sig in i sin egen inspelning av Selma Lagerlöfs "Jerusalem", planerad till fem delar. Där både regisserade han och spelade en av huvudrollerna. Det tog honom resten av sommaren, men så blev också filmen så lång att den måste delas upp på två filmer, Ingmarssönerna I och II (1919/1).

Stiller fick några veckors paus i juni innan han i slutet av månaden började inspelningen av Sången om den eldröda blomman. Den inspelningen varade hela juli och halva augusti och sedan följde efterarbetet på bägge hans filmer det året. Det tog lång tid, speciellt ifråga om Sången om den eldröda blomman, som inte förelåg i definitivt skick förrän en bra bit in på våren 1919.

Linnankoskis (1869-1913) roman kom ut 1905 på finska och följande år på svenska. Redan i filmens förtexter anges filmen som en "fri bearbetning". Manuskriptförfattarna har visserligen uteslutit en rad personer, bl a flera snabbt förförda, lokala skönheter, och starkt koncentrerat handlingen kring några få personer och kring forsfärden, men filmen, som från början var planerad i (och även reklamerad att omfatta) åtta akter, blev redan före premiären starkt nedklippt, varvid epilogen (åttonde akten) helt utgick. Redan två månader efter premiären kortades dessutom filmen med ca 250 m och ett år senare med ytterligare ca 300 m, totalt alltså ca 550 m (ca 25 minuter). Förkortningarna gick bl a ut över en rad texter, som underströk filmens karaktär av "ballad", samt över bordellscenerna som väckt stark kritik och därför slutligen nedkortades till en minimum.

Filmen blev en mycket stor publiksuccé i Sverige. Den spelades fem veckor på premiärbiografen Röda Kvarn i Stockholm, något som aldrig hänt tidigare.

Armas Järnefelt (1869–1958)
Sången om den eldröda blomman
Vårbrytning – Modersögat – Ut i livet – Ynglingadådet – Kyllikki – I staden – Pilgrimsfärden

1905 skrev Johannes Linnankoski en roman som väckte stor uppmärksamhet och som nästan omedelbart översattes från finska till svenska, Sången om den eldröda blomman. Det är en bok som i hög grad handlar om mänsklig moral, men det var kanske omoralen som väckte det största intresset. Det är en roman som handlar om bondsonen Olof Koskela, och i en rad episoder får man följa han många kärleksäventyr, livsbejakande och så fylld med erotisk poesi att man lätt missade vad den egentligen handlade om. Några av de ungdomar som läste boken när den var ny, kände en viss besvikelse när Olof till slut gifter sig och blir en stadgad karl.

Det är mycket möjligt att regissören Mauritz Stiller läste boken precis när den kom ut, han var ju också född i Helsingfors (1883–1928), men det blev ingen film av berättelsen förrän 1919 – vilket ändå var innan hans kanske mer kända filmer: Herr Arnes pengar (samma år), Erotikon (1920) och Gösta Berlings saga (1924). Stiller upplevde Olof som en Don Juan, som till slut ledsnade på det fria livet och längtade efter en fast tillvaro med mening. Han hade sympati och förståelse för honom. Olof som bröt med föräldrarnas inrutade tillvaro, som bejakade livet och omsvärmades av kvinnor. Hans liv har vissa likheter med Stillers eget.

Men en film ställer andra krav än en roman. Stiller var tvungen att gallra bland alla kvinnorna och kvar blev i första hand skogsflickan Annikki, gasellen som sprang så snabbt i sista paret ut, och den nordiska nymfen, vallflickan Kyllikki. Storyn blir i filmen enklare med klarare linjer. Människoteckningen var viktig, och Stiller valde människor, inte skådespelare. ”Han valde den doft, som vederbörande parti i filmen krävde, för att filmen som helhet skulle få den rätta doften. Lars Hanson spelade – överdådigt – – – Skogsflickan Greta Almroths friska charm, gasellen Lillebill Christensens mörka heta blod, Edith Erastoffs stolta trofasthet.”

”Den berömda forsfärden gjordes i Faxälven, Ångermanland. Då scenerna – enligt Stillers filmatiska uppfattning – skulle bli filmens klimax, vill han ha dem så realistiska som möjligt. Att Lars Hanson skulle balansera på en stock genom en strid fors var uteslutet. Han måste i avståndsbilderna bytas ut mot en fackman. Stiller vände sig till flottningschefen för Voxnaälven. Denne rekommenderade Karl Persson i Svenskbo. Stiller var visserligen hänsynslös när det gällde att piska fram den rätta effekten, men mänskoliv vill han inte ha på sitt samvete. Han konstruerade därför en stock med köl, som i stållina kunde dras genom forsen. Farten skulle på så sätt modereras, och kölen skulle hindra stocken från att snurra runt. Men herr Persson föredrog i alla fall en vanlig stock. Han hade gjort många våghalsiga forsfärder i olika norrländska vattenfall. Han kunde sin sak, och engagerades på en månad.

Men inte ens herr Persson förmådde leverera situationer som helt tillfredsställde Stiller …” Filmen och inspelningen fylldes av dramatiska händelser, men den blev fullbordad och fick sin premiär på Röda Kvarn i Stockholm, samtidigt som i Göteborg, Malmö, Helsingborg och Eskilstuna. Överallt blev det fullsatt och succé. Filmen lyckades också bryta den importbarriär som Tyskland byggt omkring sig. Sången om den Eldröda blomman blev nämligen en internationell framgång. Men han som fått uppdraget att skriva musiken kunde förstås bara vara med och dirigera på ett av ställena, Röda Kvarn.

Släkten Järnefelt bestod av ett flertal synnerligen betydande medlemmar. Där hittar vid författaren Arvid (som skrev skådespelet Kuolema, med scenmusik av Sibelius där Valse triste ingår), Eero som blev en betydande bildkonstnär och även målade av Sibelius, där har vi Aino som blev Jean Sibelius hustru. Tonsättaren Armas ägnade en stor (alltför stor) del av sin karriär åt att dirigera. Han var förvisso en synnerligen betydelsefull dirigent såväl i Finland som i Sverige. Han blev hovkapellmästare vid Kungliga Operan i Stockholm, men komponerade också en hel del musik, inte minst den symfoniska dikten Korsholm. Han hade studerat komposition för Wegelius i Helsingfors (samma lärare som Sibelius), men också för Busoni, i Tyskland och i Frankrike (1890–94 för Jules Massenet). Som dirigent ansågs han vara mästerlig med Wagneroperor. Ryktet om hans framgångar i Helsingfors spreds till Stockholm, och från 1905 låg tyngdpunkten på hans verksamhet i dirigerandet. Det var svårt att göra sig gällande som tonsättare, inte minst när man var svåger till Sibelius. Och själv sa han att ”då man ständigt dirigerar stora mästares verk, känner man sin egen litenhet”. Skulle man konkurrera med Sibelius måste man nog göra det på ett område som Sibelius inte beträtt – filmmusik – och där blev han något av en pionjär.

Musiken till Sången om den eldröda blomman anses vara den första nordiska filmmusik som skrevs direkt till en film och som följde filmens handling och förlopp. Och det är sannerligen inget litet verk. Totalt skrev Järnefelt omkring 100 minuter musik, som var tänkt att spelas av symfoniorkester under visningen av filmen. Det innebar en massiv manifestation, och projektet ansåg i hög grad höja statusen på film över huvud taget. Järnefelt lyckades öka spänningen och fördjupa stämningen på ett imponerande sätt. Gävlesymfonikerna har tagit musiken till sina hjärtan och såväl spelat in några av de mest kända avsnitten (Forsfärden och Slagsmålet) som det fullständiga partituret. Nu bjuds en unik möjlighet att återuppleva premiären på Röde Kvarn 1919.
Stig Jacobsson

Innan konserten kan du njuta av en god bit mat. I pausen kan du köpa något gott. 
Varmt välkommen till Restaurang Gourmet BLÅ. För aktuell meny och bordsbokning

Kontakta
restaurangen@gavlekonserthus.se
026-172940

Garderob:
Garderoberna hittar du i vår foajé på entréplan. Den bevakade garderoben är enbart öppen i samband med större konserter i Gevaliasalen och det kostar 20 kr/plagg. Biljett till den bevakade garderoben köper du i samband med biljettköpet alternativt på plats i biljettkassan. Den obevakade garderoben är gratis. Det är obligatoriskt att hänga av sig ytterkläder vid konsertbesök. Av säkerhetsskäl är det inte tillåtet att ta in ytterkläder i konsertsalen.

Parkering:
Det finns ett begränsat antal parkeringar utanför Gävle Konserthus. Vill du parkera där bör du vara på plats i god tid innan konserten. Om vår parkering skulle vara full, hänvisar vi till parkeringshus i Gävle centrum eller parkeringen vid Silvanum/Högskolan. Väljer du att parkera i Gävle centrum eller vid Silvanum/Högskolan tar det ca 5-10 minuter att promenera till konserthuset.

Fotografering:
Vänligen tänk på att fotografering, filmning eller ljudupptagning under pågående konsert kan vara störande för andra konsertbesökare och är inte att rekommendera. Slå gärna på din mobiltelefon EFTER konserten. 

Allergier:
Tänk på att starka parfymer och hårsprejer kan vara mycket besvärande för allergiker.

Övrigt: 
Mat och dryck är inte tillåtet att ta med in i Gevaliasalen