Datum och tid:

Söndag 28 oktober, 15:00

FINALKONSERT!

Bingen, Bystöm, Bach och Bernstein - Tusen års musik
Finalkonsert i rustik miljö med Stockholm Chamber Brass, Gävle Symfoniorkesters brass och slagverk med musik av Hildegard von Bingen, Johann Sebastian Bach, Britta Byström och Leonard Bernstein. Dessutom är konserten helt gratis och en upplevelse du sent ska glömma.

Stockholm Chamber Brass
Gävle Symfoniorkesters Brass
Gävle Symfoniorkesters Slagverk
Maria Salomaa, recitatör

Heildegard von Bingen Lingua Ignota
Hildegard von Bingen hemliga språk. En föreställning med musik av Hildegard von Bingen och text av Magnus Florin. Recitation: Maria Salomaa
J.S. Bach  Passacaglia & Fuga i c-moll
Britta Byström La Fugitive
Leonard Bernstein Suite ur West Side Story (arr Eric Crees)

I centrum står Hildegard av Bingen, född 1098, död 1179 i Bingen, som var bildad och verksam inom en rad områden och skrev böcker såväl som musik, predikade och anlade kloster och var något av en mystiker och föregångare på många sätt. Här bjuder Stockholm Chamber Brass, Gävle Symfoniorkesters Brass och Slagverk och skådespelerskan Maria Salomaa på von Bingens ”Lingua Ignhota” där miljön i Gasklockan kommer att kännas nästan som en tidskapsel. 

Stockholm Chamber Brass bildades 1985 av fem unga svenskar. Från början var avsikten endast att repetera kammarmusik för bleckblåsare tillsammans. Men 1988, när man fick pengar från Kungliga Musikaliska Akademien, beslöt sig Stockholm Chamber Brass för att resa till Narbonne i Frankrike, där ensemblen i sitt första offentliga framträdande deltog i den internationella tävlingen för brasskvintetter. Stockholm Chamber Brass vann 1:a pris och därmed inleddes kvintettens idag närmare 30 år långa karriär som en av de ledande brasskvintetterna i världen.

Redan tidigt i kvintettens utveckling ville Stockholm Chamber Brass söka möjligheter att beställa verk från både nya och etablerade tonsättare för att utöka antalet originalkompositioner för brasskvintett. Den första beställningen gjordes 1990 och sedan dess har över 40 verk skrivits för ensemblen och flera är på väg. Genom att hela tiden använda dessa i sina konsertprogram och vid inspelningar har många av Stockholm Chamber Brass beställningsverk fortsatt att vara de oftast framförda originalverken för brasskvintett världen över.

Bland välkända tonsättare som skrivit för kvintetten finns Anders Hillborg, Sven-David Sandström, Karin Rehnqvist, Christian Lindberg, Eino Tamberg och Piers Hellawell.

Hittills har ensemblen spelat in sex kritikerrosade CD, och när recensenten från The American Record Guide hörde deras album Clockworks skrev han att han inte kunde tänka sig en bättre brasskvintett.

Stockholm Chamber Brass består av Tom Poulson och Urban Agnas trumpet, Jonas Bylund trombon, Annamia Larsson horn och Sami Al Fakir tuba.

Hildegard von Bingen (1098-1179)
Hildegard von Bingen, född 1098, död 1179 i Bingen, var bildad och verksam inom en rad områden och skrev böcker såväl som musik, predikade och anlade kloster och var något av en mystiker och föregångare på många sätt. När hon på svenska omnämns ”av Bingen” eller ”von Bingen” är detta inte en del av hennes eget personnamn, utan namnet på den ort där hon levde. Hon firas som helgon runt om i den kristna världen, trots att hon länge inte var formellt kanoniserad. År 2012 kanoniserades Hildegard av Bingen av Benedictus XVI.

Som barn var Hildegard svag och sjuklig och fick därför endast nödtorftig utbildning i hemmet. För hennes klenhets och religiositets skull, beslöt föräldrarna att det bästa för Hildegard vore att leva sitt liv i Guds beskydd. Men även det faktum att hon var familjens tionde barn bidrog till att hon gavs till kyrkan.

Det var vanligt att på den tiden ge kyrkan tionde, även vad gällde barnen. Hon skrämde dessutom folk genom att kunna förutsäga saker som senare kom att inträffa och även återge episoder från historiska händelser. Hon var definitivt annorlunda - kanske också en anledning för föräldrarna att ge henne till klostret.

1150 flyttade Hildegard till ett eget kloster på Rupertsberg mitt emot Bingen. Klostret i Bingen fick under Hildegards tid stort anseende och så många nunnor att en filial för fattiga kvinnor inrättades i ett f.d. Augustinerkloster i Eibingen år 1165.

Hildegard fick ta emot mycket kritik bland annat för att hennes nunnor inte tvingades att leva i askes, utan t.o.m. vid vissa tillfällen dansade i kyrkan iklädda vita sidenklänningar och med utslaget hår, med en guldkrans på huvudet (som Kristi brudar). Dessutom lärde hon att kroppen som tempel åt själen måste må bra. Alltså gavs det nyttig mat i hennes kloster.

Hildegard av Bingen var bildad och väldigt mångsidig. Hennes verk omfattar religion, etik, dikter, filosofi, mystik, medicin, musik och kosmologi. Hon författade en samling kyrkliga sånger och musikstycken, 69 stycken, under namnet ”Symphoniaarmoniecelestiumrevelationum” (”Symfoni över De himmelska uppenbarelsernas harmoni”). Dessutom skrev hon ett liturgiskt drama, ”Ordovirtutum” som förekommer i två olika utgåvor -i ”Scivias” och i den s.k. ”Rupertsberger Riesecodex” -och som allra tydligast ger uttryck för Hildegards visionära bild och tankevärld. På grund av sin visionära förmåga kallades hon ”prophetissateutonica” -den germanska (eller Tysklands) profetissan. Dessutom verkade hon som läkare, apotekare och rådgivare åt påvar och kungar. Som abbedissa och framstående predikant gjorde hon predikoresor till södra Tyskland och Frankrike. Hildegard skrev nio böcker i ämnen som teologi, medicin och fysiologi. Hon tog påvar och kejsare i upptuktelse, och tillrättavisade dem i sina brev, bland annat på grund av korruption.

Johann Sebastian Bach (1685-1750)

Johann Sebastian Bach var en tysk kompositör och organist, känd idag som barockmusikens främste gestalt. Över 1100 separata musikverk har räknats till Bachs oeuvre. Detta till trots var han under sin livstid mindre känd som tonsättare, och desto mer känd som organist, orgelexpert och pedagog.

Det är svårt att argumentera för att någon annan kompositörs musikaliska åstadkommanden skulle överträffa Bachs. För det första kallas han ofta den “femte evangelisten” på grund av sitt generösa musikaliska bidrag till den protestantiska kyrkomusiken. Vidare ses han som mästaren av kontrapunkt (en uppsättning tekniker för polyfon komposition, det vill säga, komposition där två eller flera stämmor har självständiga melodier). Som om inte det vore nog är han orgelmusikens allfader. Och hans cellosviter har framförts mer än något annat verk för cellosolist.

Det är svårt att peka ut exakta karaktärsdrag i Bachs musik i allmänhet, eftersom han komponerade inom så många genrer och för så många olika instrument. Något som utmärker Bach som barockkompositör var hans noggrannhet. Medan det var vanligt att man som kompositör under den här tiden bara konstruerade “stommen” eller “ramen” för ett musikverk, så skrev Bach ofta ut många av de ornament och dekorationer som annars hade improviserats fram av musikerna (Bach var själv oerhört skicklig som improvisatör, och föredrog i regel sina egna tolkningar).

Bachs musik kännetecknas ofta av innovativa, men noggrant planerade och kontrollerade polyfona texturer. Stildragen i hans musik kan spåras till äldre tysk konstmusik, men också till tidigare fransk och italiensk barockmusik. Den protestantiska liturgin var givetvis också en viktig influens – i synnerhet vad Bachs vokalmusik beträffar. Mot slutet av barocken blev musiken alltmer homofon, med enklare melodier och mindre komplexa texturer. Bach fortsatte dock med sin avancerade kontrapunkt, vilket föranledde att han på ålderns höst kom att kallas “gammaldags” av sina samtida.

Bachs H-mollmässa (1724-49) består av satser komponerade vid ett flertal olika tillfällen under kompositörens sista 25 år. Den återspeglar således en betydande del av hans verksamma liv. Första satsen – “Kyrie” – vittnar om Bachs oerhörda expertis inom kontrapunkt, samt om hans förmåga att tonsätta liturgiska texter.

Bachs körverk framförs flitigt runtom i världen idag. Matteuspassionen (1727; läs mer om passioner i artikeln om barocken) ses som kanske tidernas främsta kristna verk. Därtill skrev han Johannespassionen (1724), Juloratoriet (1734), och en lång rad kantater (verk för solister, kör och orkester). Bach skrev över 200 kantater, varav nr. 80 (Ein’ feste Burg) och nr. 140 (Wachet auf) kanske är allra populärast.

Den mest avancerade kontrapunktiska musikformen är fugan, och givetvis är det således ingen som förknippas mer med denna kompositionsform än Johann Sebastian Bach.  Bland annat komponerade han Die Kunst der Fuge (ungefär “Fugakonsten”), som innehåller 14 fugor. Bach komponerade otaliga sonator, preludier, fugor, partitor, toccator och fantasior för orgel. Hans Toccata och fuga i D-moll (1703-07), som han började komponera redan vid 18 års ålder, är kanske det mest kända.

Leonard Bernstein (1918-1990)

Leonard Bernstein växte upp i en rysk-judisk immigrantfamilj med starka judiska traditioner. Fadern hade inte mycket till övers för musiker, men när Leonard var 10 år införskaffades trots allt ett piano. Det blev avgörande för hans framtid. På Latinskolan i Boston väcktes hans litterära intressen. De kunde vidgas vid Harvard University, samtidigt med studierna i musik för framstående lärare. Under tiden tog han pianolektioner för bl.a. Heinrich Gebhard och Isabelle Vengerova. På Curtis Institute, där han utexaminerades 1941, lärde han sig dirigera och orkestrera. Hans musikutbildning ägde alltså rum helt på amerikansk botten vilket var unikt bland de tonsättare som skulle nå internationell framgång. 1942 blev han assistent till dirigenten Sergej Kussevitskij vid Tanglewood.1

Bernsteins musikstil är inspirerad av Stravinsky, Copland och Sjostakovitj, men även av jazz och latinamerikansk musik. Musiken är alltid tonalt förankrad, vilket tonsättaren själv anser vara ”inbyggt i den mänskliga organismen”. Den är också mycket rytmiskt pregnant. Man har från kritikerhåll ifrågasatt hans verksamhet inom så ”många musikgenrer” (läs populärmusiken), men detta speglar hans personlighet. Han har engagerat sig starkt i människors oro för tidens många problem. Detta intresse har han velat uttrycka i sina verk. Dessa har större möjlighet att nå ut till en större publik om de gjuts i en lättillgänglig form. Den tid är dessvärre förbi, när det lönade sig att nå ut med ett budskap – politiskt eller annat – via den västerländska konstmusiken om man vill nå en stor publik

Bernsteins pedagogiska intresse tog sig också uttryck i de TV-sändningar på 50-talet där han fungerade som kunnig presentatör av musik. Programmet kallades Omnibus (För alla). Han har också skrivit böcker som The Joy of Music och The Unanswered Question.

Till Bernsteins viktigaste verk hör de tre symfonierna, Jeremiah (1944), The Age of Anxiety (1949) och Kaddish (1963), baletten Fancy Free (1944) samt musikalerna Candide (1956) och West Side Story (1957).

Britta Byström (f. 1977)
Britta Byström föddes i Sundsvall 1977 och fick sin första musikaliska skolning som trumpetelev i Kommunala Musikskolan. I tonåren började hon komponera musik och antogs 1995 till kompositionsutbildningen vid Musikhögskolan i Stockholm. Hon studerade där för bland andra Pär Lindgren och Bent Sørensen, examensår 2001.

Britta Byström har komponerat för de flesta besättningar och sammanhang: kammarmusik, vokalmusik och opera, men tonvikten har legat på orkestermusik. Byströms musik har spelats av bland många andra BBC Symphony Orchestra, Gürzenich-orkestern (Köln), Sentieri Selvaggi (Milano) och Göteborgssymfonikerna. 2007-2011 var Britta Byström composer in residence hos Västerås Sinfonietta och i april 2010 ägnades hon ett tonsättarporträtt i Konserthuset i Stockholm. Hon har av Kungl. Musikaliska Akademien tilldelats Carin Malmlöf-Forsslings tonsättarpris (2010) och fått Musikförläggarnas pris för bästa kammarmusikverk (2008). 2014 vann violakonserten A Walk After Dark da capo-priset vid tyska Brandenburgbiennalen.

Bland verken kan nämnas exempelvis Der Vogel der Nacht, som uruppfördes av Sveriges Radios symfoniorkester och Esa-Pekka Salonen. Man kan även nämna orkesterverket Picnic at Hanging Rock, en tondikt inspirerad av Peter Weirs film med samma namn. Byström själv har beskrivit det som musik med försvinnandet som motiv. Verket tilldelades Lilla Christ Johnson-priset 2012.

Under 2015 färdigställde Britta Byström ett sceniskt verk baserat på en samisk legend, Gállábártnit, som får sin premiär på den kanadensiska ny musik-festivalen Soundstreams. Hon var även finalist i kompositionstävlingen "Feeding Music" i Milano. CD:n Invisible Cities, utgiven 2014 på Daphne Records, fick högsta betyg i både svensk och internationell press och nominerades till en Grammis 2015.

2016 komponerade Britta Byström verket Many, Yet One till Detroit Symphony Orchestra, efter att ha vunnit det prestigefyllda Elaine Lebenbom Memorial Award For Female Composers. (Se videoinspelning av uruppförandet.) Samma år invaldes Byström i Kungl. Musikaliska Akademien.

I oktober 2017 framfördes Britta Byströms musik vid fem konserter i Berwaldhallen. Bland annat uruppfördes Infinite Rooms, dubbelkonsert för violin och kontrabas, en sambeställning mellan Sveriges Radios Symfoniorkester och Philharmonie Zuidnederland. Solister var Malin Broman och Rick Stotijn. CD:n Games For Souls, med Byströms violinkonsert, gavs ut på Daphne Records. (Se recension i MusicWeb International.)

Hösten 2018 väntar uruppförandet av hornkonserten Games Without End med Radovan Vlatkovic och sångcykeln Notes From the City of the Sun med Malin Byström.

Britta Byströms musik uppvisar en särskild omsorg om klangen, en känslighet för musikens resonans som skulle kunna kallas impressionistisk.

Utbildad på Teaterhögskolan i Helsingfors 2003.
Sedan dess har hon arbetat såväl i Finland som i Sverige.
Några tidiga arbeten är Picassoprojektet De fyra små flickorna och Mary Stuart! som bland annat spelades på Lilla teatern i Helsingfors. I Stockholm har hon huvudsakligen varit knuten till Stadsteatern men även arbetat på SVT, Strindbergs Intima Teater och Radioteatern.
Arbeten i urval Hustruskolan, Allt om min mamma, Påsk, Måsen, Orestien, Mutter/ Fordringsägare, Peer Gynt, Edith – skrattande strimma av scharlakanssol, Galileis liv och När dagen vänder.
2013 inledde hon ett samarbete med konstnären Lee Yanor, Tel Aviv, i This side of paradise som fortsatte 2017 i Only one story. Maria har skrivit två pjäser som uppförts i Helsingfors, TV-manus och lyrik. Maria har även erhållit Carl Åkermans stipendium av Svenska Akademien.