Datum och tid:

Fredag 15 mars, 19:00

Brahms violinkonsert

Konserten ges i Hudiksvall

Gävle Symfoniorkester
Chefdirigent Jaime Martín
Ellinor D'Melon, violin

Schönberg Kammarsymfoni nr 2 (22 min)
Brahms Violinkonsert (38 min)

Johannes Brahms violinkonsert är en av de vackraste som någonsin skapats. Han komponerade den för en av sina bästa vänner, Joseph Joachim. De var båda i tjugoårsåldern och levde för musik. Joachim hade gjort sina första framträdanden som åttaårigt underbarn och var nu en berömd virtuos, medan Brahms ännu var en ung tonsättare vars bästa tid skulle komma.

Egentligen var det bara en tidsfråga innan vännen Joseph skulle fråga Brahms om han kunde tänka sig att skriva en violinkonsert för honom. Ändå kom det att dröja tjugofem år innan det blev av. Då hade Brahms redan två av sina symfonier, första pianokonserten och mängder av annan musik bakom sig. Konserten uruppfördes på nyårsdagen 1879. Brahms dirigerade själv och Joseph Joachim var solist. 

Det blev ingen omedelbar succé, men konserten vann efter hand sin hängivna publik. Här finns en melodisk mångfald och harmoniska äventyr som leder långt utanför de vanliga stigarna. Den långsamma satsen inleds med en av Brahms vackraste melodier – som presenteras av oboen! Den spanska violinvirtuosen Pablo de Sarasate vägrade spela konserten för han ville inte stå på podiet ”med fiolen i hand och lyssna på en oboe som spelar styckets enda riktiga melodi”. 

Finalen är lyckoladdad och fylld av gott humör, dessutom en och annan blinkning till vännen och inspiratören Joseph Joachims musikaliska arv från hans hemland Ungern.

Brahms utvecklade sin samtids musik, tillförde någonting nytt. Det gjorde också Arnold Schönberg, berömd för sin så kallade tolvtonsmusik. Men här, i den andra kammarsymfonin är han fortfarande kvar i senromantiken. Han började arbeta på den i Wien 1906, men skrev den färdig så sent som 1939 när han sedan många år bodde i USA. Här öppnar Schönberg dörren in till sin suggestiva klangvärld, full av avancerade harmonier och en magiskt myllrande väv av melodier.

Det finns för övrigt en stark personlig koppling mellan Johannes Brahms och Arnold Schönberg. Länken är kompositören Alexander von Zemlinsky, lärare och mentor för Schönberg, men som också hade lärt känna den åldrande Brahms. Schönberg gifte sig dessutom med Zemlinskys dotter Mathilde.

Ellinor D’Melon föddes 2000 i Kingston (Jamaica). Som fyraåring började hon ta violinlektioner och i maj 2005 gav hon sin första konsert. 2008 blev hon inbjuden att provspela för Yehudi Menuhin School of Music i London och erbjöds plats där. Sedan läsåret 2010-2011 har hon studerat för professor Zakhar Bron vid Reina Sofía School of Music. Ellinor D'Melon har spelat konserter i bland annat Jamaica, Caymanöarna, Italien, Spanien, Storbritannien, Tyskland, Polen, Schweiz och Ryssland. Sedan 2012 spelar hon på violinen "Yuri Pochekin" som tillhandahålls av professor Zakhar Bron.

Hon har deltagit i flera internationella tävlingar för unga musiker där bland annat har vunnit 1:a pris vid The International Competition for Young Violinists in Honour of Karol Lipinski and Henryk Wieniawski i Lublin (Polen) 2012.

Video

Schönberg Kammarsymfoni nr 2

Brahms Violinkonsert

This is The Gävle Symphony Orchestra

 

Arnold Schönberg (1874–1951)
Kammarsymfoni nr 2 op 28
Adagio
Con fuoco

Inom den ”tredje Wienskolan” intar Arnold Schönberg den viktigaste positionen. Han formulerade normerna, var den inspirerande kraften och undervisade i det system han utvecklat, och där varje ton i oktaven har en lika stark ställning – tolvtonstekniken. Redan när han 1906 komponerade sin första Kammarsymfoni op 9, hade han sagt till sina vänner: ”Nu har jag hittat min stil, nu vet jag hur jag måste komponera”. Även om han därefter gjort många avsteg från denna tidiga stil, så brukar man betrakta första Kammarsymfonin som ett övergångsverk mellan tonal och atonal kompositionsteknik.

I själva verket började han skriva sin Kammarsymfoni nr 2 omedelbart efter den första, men så hamnade han i den musikteoretiska kris som ledde fram till tolvtonssystemet, och som krävde så många experimentella verk att Kammarsymfonins andra sats inte blev färdig förrän 1939. Vid det laget hade såväl Schönberg som världen runt omkring honom förändrats. Förföljelsen av judar i Tyskland och Österrike var i full gång och andra världskriget började. Själv hade han i god tid emigrerat till USA, och det var i New York musiken uruppfördes den 15 december 1940 av The New Friends of Music.

Trots att detta verk växte fram medan Schönberg utvecklade den kompositionsteknik som skulle bli dominerande under en stor del av 1900-talet, är det i sin helhet i stort sett tonalt, även om det innehåller vissa element av tolvtonsmusik.

 

Johannes Brahms (1833–1897)
Violinkonsert D-dur op 77
Allegro non troppo
Adagio
Allegro giocoso, ma non troppo vivace

Somrarna 1877–1879 sägs ha varit de lyckligaste i Brahms vuxna liv. Han tillbringade dem i de mycket natursköna omgivningarna av byn Pörtschach. ”Vid Wörthersee måste det vara vackert”, sade hans vän Billroth efter att ha hört Brahms andra symfoni, som skrivits där. Men uttalandet kunde lika gärna ha gällt violinkonserten i samma tonart, skriven vid samma sjö året därpå (1878). Musiken är fylld av solsken.

Brahms arbetade alltid länge och trevande på de stora verken. Han ändrade ofta. Konserten för violin skisserades sålunda till att börja med i fyra satser, och i slutet av augusti skickade han violinstämman till sin vän sedan tjugofem år, violinvirtuosen Joseph Joachim. ”Du behöver inte ursäkta dig, inte ha någon respekt för ’den alltför goda musiken’, inte komma med något svepskäl … Jag är nöjd om du säger något och kanske skriver in något: svårt, obekvämt, omöjligt, osv.”  Men Joachim svarade: ”Du hittar här och var en ändrad ton och en anmärkning därtill … Det mesta är utförbart, mycket till och med riktigt originellt violinmässigt – men att det skulle vara angenämt att spela detta i en överhettad sal, vill jag inte påstå, innan jag fått en överblick av det hela.”

I november meddelade Brahms att han uteslutit de båda mellansatserna – ”naturligtvis var de bäst” – och placerat ett ”stackars adagio” i deras ställe. Senare dyker delar av det uteslutna scherzot upp i Pianokonsert nr 2.

Joachim spelade solostämman, och Brahms dirigerade orkestern när konserten uruppfördes på nyårsafton 1879. Publikens förväntningar var stora, men Joachim kände att han inte övat tillräckligt, och Brahms var okoncentrerad sedan han i mitten av första satsen upptäckt att han fortfarande hade vardagsbyxorna på sig under frackrocken …

Konserten är hållen i Beethovens anda, och man kan urskilja citat och vändningar som härrör från olika Beethovenverk. Solisten får inte briljera så mycket, utan snarare ingå som en del i den symfoniska helheten, vilket föranledde den firade violinisten Pablo de Sarasate att utbrista: ”tror ni mig vara så smaklös att jag skulle ställa mig på estraden för att med violinen i hand höra på när oboen i adagiot spelar hela satsens enda melodi för publiken?” Fåfänga kan förblinda konstnären. Tiden har ändå visat att Brahms lyckades. Kanske är detta den mest spelade violinkonserten överhuvudtaget, möjligen med undantag av Mendelssohns.
Stig Jacobsson