Igor Stravinsky (1882-1971)
Concerto in E Flat - Dumbarton Oaks
Tempo giusto
Allegretto
Con moto

Sommaren 1937 lämnade Stravinsky sitt hem i Paris för att kunna vara nära dottern Mika som låg dödssjuk i TBC på ett sanatorium nära Geneve. Han har själv i olika sammanhang berättat att detta var den svåraste tiden i hans liv.
En ljuspunkt i tillvaron var att han kom att bo granne med dirigenten Ernest Ansermet, en god vän i vilken han fann tröst. En annan källa till stimulans var Johann Sebastian Bach vars musik han dagligen spelade. Framförallt fängslades han av Brandenburgkonserterna.
När han därför just vid denna tid av amerikanen Robert Woods Bliss fick beställning på en konsert, kunde han inte hjälpa att första temat fick stora likheter med huvudtemat i Bachs tredje Brandenburgkonsert – och att även instrumenteringen är mycket likartad.
Stravinsky var givetvis själv medveten om likheterna och menade att Bach säkert skulle ha glatts åt hyllningen, eftersom den påminner mycket om Bachs egen metod att låna användbara teman.
Resultatet av arbetet blev “Concerto in E Flat” och 1938 uruppfördes musiken på beställarens gods Dumbarton Oaks i Washington DC – och under detta namn har konserten även blivit känd. Den består av tre korta satser av vilka den första och sista innehåller fugerade avsnitt.

Henryk Wieniawski (1835-1880)
Violinkonsert nr 2 d-moll op
Allegro moderato
Romance
Allegro con fuoco

Henryk Wieniawski föddes i polska Lublin. Hans mor var en framgångsrik pianist, och på hennes sida av släkten fanns även andra förnämliga musiker. Att pojken var musikaliskt begåvad framgick tidigt, och hans första lärare hade varit elev till Ludwig Spohr, hans andra var en av Joseph Joachims lärare. Han fick alltså genast den bästa tänkbara undervisning i violinspel. Liksom så många av hans landsmän (kanske Chopin är den mest kända) sökte han sig i unga år till Frankrike för att utveckla sin musikaliska talang.
Redan vid åtta års ålder blev Wieniawski elev vid Pariskonservatoriet och han togs efter bara ett år in i Massarts mästarklass för violinister, den klass som även fostrat sådana briljanta violinister som Pablo de Sarasate och Fritz Kreisler. Den unge Henryk visade sådana enorma framsteg som violinvirtuos att ryktet spreds ända till Ryssland, där han framträdde för tsar Nikolaus, vilken på inrådan av sin konsertmästare Henri Vieuxtemps råddes att som examensgåva skänka det unga geniet en magnifik Guarneri del Gesu-violin. Då var han elva år!
1851-53 genomförde Henryk tillsammans med sin pianospelande yngre bror Józef en 195 konserter lång turné genom Ryssland och han skulle tillbringa en stor del av sitt vuxna liv i detta land, dels som solist vid tsar Alexander II:s kejserliga hov och dels som violinprofessor vid det av Anton Rubinstein grundade konservatoriet i Moskva, där bland andra Eugène Ysaÿe blev hans elev. Men det var inte bara som violinist han tidigt uppmärksammades. Vid arton års ålder hade han redan publicerat 14 opusnummer, däribland den första violinkonserten. Han avled i Moskva i en hjärtattack, efter att den sista tiden tagits om hand av madam von Meck, mer känd i Tjajkovskijs biografi. Henryk Wieniawski hann aldrig uppleva sin 45-årsdag.
Vid den här tiden var det vanligt att de stora virtuoserna också komponerade musik för eget bruk, och Henryk Wieniawski var inget undantag. Han skrev många korta, briljanta stycken där han kunde visa upp sin enastående teknik, men till skillnad från vissa andra var det inga ytliga cirkusnummer han komponerade, utan mästerligt formad musik som snabbt togs över av andra violinister och som hållit sig kvar på repertoaren.
Han komponerade sin andra violinkonsert 1862 och dedicerade den till den store spanske virtuosen Pablo de Sarasate. Snart hade den blivit en av de mest kända virtuoskonserterna. Det är inte så konstigt, för redan i första satsen hittar men ett på samma gång underbart suggestivt och rastlöst huvudtema vilket fritt ställs mot ett kontrasterande lyriskt sidotema. Satsen ger solisten stora möjligheter att briljera. Den därpå följande romansen hör till epokens skönaste kantilenor och mot dess slut leder en rapsodisk solopassage över till det medryckande finalrondot, hållet i den för tiden så populära ungerska stilen.

Alexander von Zemlinsky (1871-1942)
Sinfonietta op 23, 1934 (arr: Roland Freisitzer)
1. Sehr lebhaft
2. Ballade. Sehr gemessen (poco adagio), doch nicht schleppend
3. Rondo. Sehr lebhaft

Under årtiondena runt förrförra sekelskiftets verkade i Wien åtskilliga kulturpersonligheter, och de flesta kände varandra väl. Kontakterna mellan Alexander von Zemlinsky och Gustav Mahler var många, och i kretsen fanns även Zemlinskys elev och svåger Arnold Schönberg, samt konstnären Klimt. Mahler såg till att några av Zemlinskys operor framfördes på Wienoperan. När Alma Schindler 1901 var kompositionselev till Zemlinsky blev de förälskade i varandra – men inom kort skulle hon istället bli fru Mahler.
Som tonsättare var Zemlinsky en av tidens mest uppburna, men han anklagades efterhand för att vara alltför konservativ i sitt tonspråk. Han sades sitta fast i senromantiken och förakta det nyskapade, vilket inte hindrade att det var han som 1924 uruppförde Schönbergs omtumlande Erwartung, och åtskilliga nyskapande verk av Alban Berg och Anton Webern. När nazisterna trängde in i Österrike valde Zemlinsky 1933 att emigrera till USA. I Europa glömdes han snabbt bort, och i Amerika hann han aldrig bli känd.
Zemlinskys mest kända verk är hans Lyriska Symfoni, men förlaget menade att ett stort orkesterverk med sångsolist var svårt att sälja, varför de bad honom skriva ett rent orkesterverk. Resultatet blev hans tresatsiga Sinfonietta. Han skrev därmed ett verk som förenade glädje med ångest, stolthet med bedrövelse, humor med sorg, kort sagt en skildring av våra liv. Ibland lite melankoliskt och ibland med blommande solistiska inslag, som en happening. Uruppförandet ägde rum i Prag i februari 1935, och tonsättaren själv dirigerade sedan stycket på många håll i Europa, däribland i Barcelona, Lausanne, Paris och Wien.
2013 arrangerade Roland Freisitzer verket för en mindre kammarorkester utan att ändra något när det gäller harmonier och strukturer.
Stig Jacobsson