Datum och tid:

Torsdag 24 september, 19:00

Livestream: Daniela Musca

Daniela Musca DIRIGENT

KARIN REHNQVIST Breaking the ice
MENDELSSOHN Hebriderna
SCHUBERT Symfoni nr 3

Den 24 september var det planerat att spela i Alandica i Mariehamn. På grund av covid-19 kommer konserten inte att bli av på Åland. Istället spelas den i och livestreamas från Gävle Konserthus.
Dirigenten Daniela Musca leder Gävle Symfoniorkester i ett program med Rehnqvist, Mendelssohn och Schubert.

På grund av sjukdom finns endast ljud i konsertens livestream

Daniela Musca
Den italienska dirigenten och pianisten Daniela Musca har arbetat med bland andra Staatsorchester Wiesbaden, Brandenburger Symphoniker och på Staatstheater Wiesbaden. Som pianist har hon samarbetat med bland andra Dietrich Fischer-Dieskau. Förra säsongen debuterade hon i Skandinavien med symfoniorkestrarna i Göteborg och Malmö, och med Jönköping Sinfonietta.

Karin Rehnqvist Breaking the Ice (ur Arktis Arktis!)
Sommaren 1999 fick Karin Rehnqvist följa med den svenska polarexpeditionen ”Tundra nordväst” upp till norra Kanada. Under en månad bodde hon på en isbrytare och flögs ibland iland med helikopter, för att följa forskarnas arbete med att studera tundran. Naturen, ”det stora vilda”, ljuset, det ofta snabbt skiftande vädret, allt var överväldigande upplevelser, som sedan hon kom hem krävde att få ta musikalisk form av Arktis Arktis!, som består av fyra satser.
Första satsen, Breaking the ice, handlar om de vidsträckta vyerna, horisonterna, den dallrande luften när varmt och kallt möts. Och isen. Så fascinerande! Kraftfull och oerhört varierad både till form och färg. Inte alltid vacker. Inte alltid vit. När den bröts skapades stor dramatik.
Verket är komponerat för Svenska och Skotska Kammarorkestern, hos vilka hon under fyra år var ”composer in residence”. Delarna har bildat en kedja mellan Skottland och Sverige; första uruppfördes i Örebro i mars 2000, första och andra spelades i Skottland i samma höst, och 2001 uppfördes så hela Arktis Arktis 

Felix Mendelssohn Hebriderna
Felix Mendelssohn var en passionerad resenär och han lät ofta intrycken från de främmande länder han besökte ge avtryck i hans kompositioner. De viktigaste exemplen på detta är de italienska (nr 4) och skotska (nr 3) symfonierna. Redan som tjugoåring hade Mendelssohn för första gången besökt de brittiska öarna och då gjort spektakulär succé i London, där han bland annat dirigerade sin första orkestersymfoni. Han blev på stående fot utsedd till Filharmoniska Sällskapets hedersmedlem.
Redan då passade han också på att resa upp till de norra delarna av öriket, upp mot York, Durham, Edinburgh och slottsruinen Holyrood, som är så starkt förknippad med drottning Mary. Det är ingen tvekan om att dessa upplevelser blev startskottet till hans skotska symfoni, även om det skulle dröja tolv år innan detta verk blev färdigt. Det första musikaliska resultatet av skottlandsbesöket blev istället en konsertuvertyr från 1830, inspirerad av ett besök på Hebriderna, den karga ögruppen västerut.
Den omedelbara inspirationskällan var den forntidsgrotta som brukar kallas Fingalgrottan, och som har sin enda öppning ut mot havet. Man når den bara med båt. Grottan är belägen på basaltön Staffa i de inre Hebriderna. Den är 70 meter lång, 35 meter hög och 12 meter bred och den är invändigt uppbyggd av gigantiska, sexsidiga basaltpelare. Dessa lexikonuppgifter kan ge en prosaisk bakgrund till verket, men Mendelssohn omsatte sina överväldigade känslomässiga intryck i en mycket fantasieggande och ofta spelad konsertuvertyr. I Storbritannien brukar den spelas under namnet Fingal’s Cave.

Franz Schubert Symfoni nr 3
Franz Schuberts ofattbara snabbhet och produktivitet har länge sysselsatt musikforskarna. Han var bara 31 år gammal vid sin död men han lämnade efter sig över ett tusen kompositioner. De flesta av dem är sånger, men han skrev även symfonier, sonater och stora kammarmusikaliska verk. Det som Schubert inte lyckades fullborda i en handvändning, blev ofta ofullbordat, då han redan hunnit rikta uppmärksamheten mot nya projekt.
Schubert påbörjade arbetet på en ny symfoni åtminstone tretton gånger. Blott sju av försöken ledde till ett fullbordat resultat; de övriga kom inte längre än till skisstadiet eller förblev ofärdiga på något sätt, såsom hans Ofullbordade symfoni h-moll nr 8. De tre första bevarade symfonierna vittnar om inflytandet från Mozart, Haydn och deras idag bortglömda samtida. I den kejserliga Stadtkonviktskolans orkester, där den unge Schubert var violinist, hade han spelat denna repertoar varje kväll och han kände den som sin egen ficka. Det var först då blev förtrogen med det symfoniska arvet efter Beethoven – post-Eroica för att vara mera exakt – som hans uppfattning om symfonin tycks ha rubbats i grunden. Denna utmaning hade givetvis en hel generation svårt att leva upp till.
Den 18-årige kompositören av tredje symfonin hade ännu inga dylika hämmande bekymmer. Symfonin kom till mellan den 24 maj och 19 juli år 1815, men av denna tid använde Schubert bara en dryg vecka till aktivt kompositionsarbete. Det tematiska förhållandet mellan den långsamma introduktionen och Allegro con brio är icke desto mindre förträffligt utformad. Allegretto är så okomplicerat att det mycket lätt skulle ha kunnat förfalla till banalitet, om inte Schuberts melodiska gåva hade varit så enastående (kompositörens vän Eduard von Bauernfeld klagade visserligen på att Schuberts melodier var ”alltför österrikiska”). Menuettens kraftiga bakåtriktade sparkar har robusta scherzoliknade drag som påminner om Beethoven, medan finalens glada buffokaraktär för tankarna till Rossini.