Datum och tid:

Torsdag 15 april, 19:00

Dubbelkonsert - Eftersändning

Jaime Martín CHEFDIRIGENT
Hans-Kristian Kjos Sørensen SLAGVERK
Tanja Tetzlaff CELLO

MOZART Symfoni nr 35 “Haffner”
ROLF WALLIN Das war schön 1400/1412
TJAJKOVSKIJ Svit nr 4 “Mozartiana”

Eftersändning av den tidigare livestreamade konserten

Sverigepremiär för Rolf Wallins "Das war schön 1400/1412", som är en sambeställning av Gävle Symfoniorkester och Trondheims Symfoniorkester. Konserten var planerad att ha premiär i Trondheim och Gävle i januari, men Gävlekonserten blev, på grund av covid-19, flyttad till denna vecka. "Das war schön 1400/1412" är en dubbelkonsert för slagverk och cello med Hans-Kristian Kjos Sørensen och Tanja Tetzlaff som solister. Verket är inspirerat av Mozart, precis som "Mozartiana" – Tjajkovskijs Suite nr 4. Detta kompletteras med Mozarts Haffnersymfoni, med ordningsnummer 35. Konserten dirigeras av chefdirigent Jaime Martín.

Rolf Wallins Dubbelkonsert för slagverk och cello präglas av en drömlik atmosfär, även om ljudbilden är filtrerad genom nutiden. Verket är en omarbetad version av Wallins slagsverkskonsert Das War Schön! och är tillägnad slagverkaren Hans Christian Kjos och cellisten Tanja Tetzlaff.

Vid sidan av sin solokarriär är Tanja Tetzlaff en hängiven kammarmusiker. Hennes stråkkvartett, Tetzlaff Quartet, har framträtt i Carnegie Hall och på Europas främsta scener. Som solist är hon efterfrågad över hela världen. Hon har en ovanligt stor repertoar som omspänner klassiker från Bach och Schumann till modernismens mästare från 1900-talet och nyskrivna verk.

Slagverkaren Hans-Kristian Kjos Sørensen är internationellt känd för sin mångsidighet och kreativitet. Som solist kan han lika gärna sjunga och recitera texter - vara skådespelare - spela cimbalom, samtidigt som han utforskar slagverksinstrumentens bredd av klanger tillsammans med dess rytmiska och harmoniska möjligheter. Irish Times beskriver honom som "förmodligen den bäst koordinerade showmannen i världen". 

Video

19.00 Eftersändning

Wolfgang Amadeus Mozart (1756-1791)
Symfoni nr 35 Haffner D-dur K385
Allegro con spirito
Andante
Menuetto
Finale: Presto

Borgmästaren i Salzburg hette Siegmund Haffner. I juli 1776 gifte sig hans dotter, och till bröllopsdagen hade Mozart komponerat en specialskriven Serenad (K250). Vänskapen mellan familjerna var god. Sex år senare var det dags för borgmästaren själv att hyllas med musik av Mozart, och även den här gången blev det en Serenad. Anledningen var att borgmästaren adlats. Mozart hade vid det laget hunnit flytta till Wien, så beställningen förmedlades av hans pappa Leopold. Men Mozart var inte glad i uppdraget, han hade fått alldeles för kort tid på sig. "Jag är nerlusad av arbete. På söndag måste mitt arrangemang av 'Enleveringen ur seraljen' för blåsinstrument vara färdig, och nu ber du mig om en serenad också. Hur i all världen kan du göra det? Det får bli om nätterna ..."
När Mozart efter evenemanget fick noterna tillbaka till Wien, och han kunde betrakta dem i lugn och ro, blev han riktigt överraskad: "Den nya Haffnerserenaden har förvånat mig, för jag kom inte ihåg en ton av den. Den måste ha gjort stor verkan."
Han pratar om en Serenad, och en serenad var det faktiskt fråga om även i det har fallet. Men när Mozart i mars 1783 tog upp musiken på programmet för en konsert i Wien opererade han bort en inledande marsch (K408) och en nu försvunnen menuett. Kvar blev en normal fyrasatsig symfoni, och det är i den formen vi idag känner verket som Haffnersymfonin.
Musiken börjar pompöst och festligt, medan andantet är älskvärdheten personifierad. Menuetten är stolt och dess mellandel graciös. Finalen ska spelas så snabbt som möjligt, och dess huvudtema påminner om en aria (Osmins "Ha, wie will ich triumphieren") ur den ovan nämnda opera som skulle bearbetas för blåsare. Visst blir man upprymd av festyran, och publiken i Wien har väl heller aldrig hyllat Mozart så hjärtligt. Till och med kejsaren bevistade hela konserten, vilket var en sällsynthet. Men Symfoni nr 35 är mer än så: musiken är ett musikantiskt och kontrapunktiskt mästerverk!
Stig Jacobsson

Rolf Wallin (F 1957)
Das war schön 1400/1412
M. Noir
Mon trés cher Pére
3x3
Es klinget
Herr Stahr

Das war schön är en femsatsig konsert för slagverk och orkester, med fokus på olika detaljer ur Mozarts leverne. Man har ibland hävdat att Mozart komponerade som en fågel sjöng, utan svårighet och nästan som ett medium för gudomliga krafter. Han hade också en älskad burfågel, Herr Stahr, som kunde sjunga finalens huvudtema ur mästarens sjuttonde pianokonsert – med två små misstag. Mozart tog med misstagen när han skrev in temat i sin verkkatalog, och lade till kommentaren: Das war schön!
Första saten är en hyllning till en annan M. som ägnat fåglar stort intresse, Olivier Messiaen. En av hans fågelkompositioner är Le merle noir – koltrasten. I andra satsen citeras de tre dissonanta ackord som avslutar Ein Musikalischer Spass, den härliga parodin över bymusikanter. Märkligt nog var detta det första Mozart skrev efter faderns död. Breven till sin far inledde han ofta med att stava fel till Mon trés cher Pére... Tredje satsen (!) bygger på talet tre, så som det förekom som hemlig signal bland frimurare, och som i Trollflöjten. Signalen hörs i marimban. Klockspelet var det enda melodiska slagverk som fanns på Mozarts tid och flöjten var Papagenos vapen. Men i Es klinget hittar vi dessutom en referens till Mozarts intresse för glasharmonika. Herr Stahr dog en vecka efter Mozarts far, och ägnades en känslig dikt. Starens sång har här bromsats upp tre gånger, men har inte förlorat sin virtuositet.
Stig Jacobsson

Peter Tjajkovskij (1840-1893)
Svit nr 4 "Mozartiana" op 61
Gigue. Allegro
Menuet. Moderato
Preghiera. Andante non tanto
Thema con variazioni. Allegro giusto

Tjajkovskij var mycket beroende av Mozart. "Jag inte bara älskar honom, jag avgudar honom rent av. För mig är Don Giovanni den underbaraste opera som finns." I Rokokovariationer för cello och orkester har Tjajkovskijs skrivit musik i Mozarts anda, och i Svit nr 4 "Mozartiana" har han helt enkelt orkestrerat små stycken av Mozart. Sviten skrevs 1887 till 100-årsminnet av uruppförandet av Don Giovanni.
Första satsen är en pianogigue (K574) som Mozart den 16 maj 1789 skrev in i hovorganisten Engels stambok i Thomaskyrkan i Leipzig. Det är en av Mozarts många geniala miniatyrer, och en hyllning till Bach: en syntes av gigue, fuga, sonat och operaensemble, en blandning av kontrapunkt och klassisk genomföringsteknik.
Pianomenuetten (K355) från 1790 har bara namnet och taktarten gemensam med den höviska dans som den uppkallats efter. Här finns en mångfald individuellt utformade musikaliska tankar, fulla av smärta, förhoppning, resignation.
I juni 1791 skrev Mozart motetten Ave verum corpus (K618) för fyra sångstämmor, stråkar och orgel, men Tjajkovskij utgick faktiskt från Liszts pianoversion från 1862; "A la Chapelle Sixtine", vilken är mer romantiskt känsloladdad och rik på stämningar. Himmelska harp- och stråkklanger är alltså motiverade.
Den anslutande satsen bygger på Mozarts egna pianovariationer över 'Unser dummer Pöbel meint' (K455) skrivna i Wien 1784. Temat hämtade Mozart från Glucks sångspel Die Pilger von Mekka, och Tjajkovskij har inte ändrat kompositionen, utan nöjt sig med att fylla de tio variationerna med en egen orkestral färgprakt.
Stig Jacobsson