Datum och tid:

Torsdag 16 september, 19:00

Eldfågeln - SLUTSÅLT!

På grund av rådande restriktioner gällande publikantal och avstånd kan vi endast släppa ett fåtal biljetter. Biljetter släpps till abonnenter den 7 september och ev. kvarvarande biljetter släpps till allmänheten den 14 september.
Med anledning av detta kostar biljetterna endast 100 kr och säljs endast i biljettkassan i Gävle Konserthus.

Francois Leleux DIRIGENT
Éric Le Sage PIANO

G. ROSSINI Barberaren i Sevilla, ouvertyr
W.A. MOZART Pianokonsert nr 17 G-dur
W.A. MOZART Pianokonsert nr 24 c-moll
I. STRAVINSKY Eldfågeln 1919

Eldfågeln! Stravinskys berättelse om kärlek, passion, magi och dans är ett av hans allra finaste verk och en omistlig del i baletthistorien. Den överdådiga orkestreringen, orkesterfärgningen, ljudeffekterna, berusande teman och nya rytmer gör det till ett av 1900-talets viktigaste musikverk. Dessutom, vilken symbolisk musik att starta en säsong med! Med en seger för det goda i mötet med det onda!

Video

G. ROSSINI Barberaren i Sevilla, ouvertyr

W.A. MOZART Pianokonsert nr 17 G-dur

W.A. MOZART Pianokonsert nr 24 c-moll

I. STRAVINSKY Eldfågeln 1919

Eric le Sage är hyllad sedan 1980-talet för sin förmåga att känsligt och innerligt gjuta liv i flygelns tangenter. Hos Gävle Symfoniorkester tolkar han inte mindre än två av Mozarts mest älskade pianokonserter. Dirigent Francois Leleux leder konserten.

I 1800-talets musikliv var Gioacchino Rossini en celebritet. Som 37-åring hade han skrivit 39 operor, varav den mest kända är Barberaren i Sevilla från 1816. Uvertyren är ett sprudlande och glädjefyllt stycke italiensk operakonst när den är som härligast.

Eric le Sage är hyllad sedan 1980-talet för sin förmåga att innerligt gjuta liv i flygelns tangenter. Vid den här konserten hör vi honom spela två av Wolfgang Amadeus Mozarts allra mest medryckande pianokonserter.

Manuskriptet till Pianokonsert nr 17 är daterat till april 1784. Mozart bodde sedan ett par år i Wien och skrev pianokonserter på löpande band. Det sägs att han våren 1784 köpte en fågel som osannolikt nog kunde sjunga delar av den 17:e pianokonserten utantill. Oavsett om anekdoten är uppdiktad säger den något om musiken som klingar upprymt som en koltrast om våren. Pianostämman tar lyssnaren i handen och trampar ivrigt upp en stig genom orkesterklangerna där stämningen skiftar mellan ljus och skugga, dröm och realitet.

Mozart var en inbiten arbetsnarkoman – drygt ett år senare hade han hunnit till Pianokonsert nr 24. Vid uruppförande 1786 var Mozart som vanligt solist. Skriven i moll – som den ena av två – markerar nummer 24 ett skifte hos Mozart. Musiken stormar och längtar på ett sätt som för tankarna till Ludwig van Beethoven. Beethovens Uvertyr till Coriolanus uruppfördes år 1808. Stycket är en del av teatermusiken till Heinrich Joseph von Collins tragedi Coriolanus. Precis som Shakespearepjäsen med samma namn handlar den om den romerska krigaren Coriolanus som begår självmord på grund av sårad heder. Den dramatiska handlingen avspeglas i musiken, särskilt på slutet, då de inledande klangerna sakta upplöses i spillror.

Eldfågeln! Stravinskys berättelse om kärlek, passion, magi och dans är ett av hans allra finaste verk och en omistlig del i baletthistorien. Den överdådiga orkestreringen, orkesterfärgningen, ljudeffekterna, berusande teman och nya rytmer gör det till ett av 1900-talets viktigaste musikverk.

Konserten leds av Francois Leleux, född i Frankrike och sedan 20 år verksam som dirigent och oboist med världens ledande orkestrar.

Eric Le Sage anses som en av de ledande pianisterna i sin generation och är en berömd representant för den franska pianoskolan, som regelbundet skryter för sin mycket subtila ljudbild, sin känsla av struktur och poetiska formuleringar. Redan när han var 20 år gammal beskrev Financial Times honom som "en extremt kultiverad lärjunge till den stora franska traditionen med pianospel i Schumanns ande". 2010 lovordade die Zeit hans "ideala franska pianoestetik och tydlighet"

Eric är en återkommande solist med flera ledande orkestrar i USA, Europa, Australien och Japan, ofta med dirigenter som Edo de Waart, Stéphane Denève, Pablo Gonzalez, Louis Langrée, Fabien Gabel, Michel Plasson, Kazuki Yamada, Alondra de la Parra, Lionel Bringuier, François Leleux, Michael Stern, Sir Simon Rattle och Yannick Nézet-Seguin.

2010 släppte Eric Le Sage Robert Schumanns kompletta verk för piano inför kompositörens 200-årsjubileum. Dessa inspelningar tilldelades sommaren 2010 den mycket prestigefyllda Jahrespreis der deutschen Schallplattenkritik. Efter detta framgångsrika projekt spelade Eric Le Sage även in 5 CD tillägnade Gabriel Faurés kompletta verk för kammarmusik med piano.

Eric är en sann kammarmusikälskare och spelar regelbundet med vänner som Emmanuel Pahud, Paul Meyer, Quatuor Ebène, François Leleux, les Vents Français, François Salque, Lise Berthaud, Daishin Kashimoto och många andra musiker.

Eric Le Sage föddes i Aix en Provence och var vinnare av stora internationella tävlingar som Porto 1985 och Robert Schumann-tävlingen i Zwickau 1989. Han vann även Leeds International Competition samma år, vilket ledde till en konsert under ledning av Sir Simon Rattle.

Franske François Leleux började spela oboe redan som sexåring och antogs på Conservatoire National Supérieur de Musique i Paris när han var 14 år. Som 18-åring utsågs han till solooboist i Parisoperans orkester, en position han senare haft i flera andra europeiska orkestrar. Leleux anses i dag av många vara världens främste på sitt instrument och har framträtt med orkestrar som Berlins filharmoniker, New York Philharmonic, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Orchestre National de France och Japans radioorkester NHK. Han samarbetar med dirigenter som Mariss Jansons, Sir Colin Davis, Myung-whun Chung, Daniel Harding, Thomas Dausgaard och Alan Gilbert och framträder ofta på scener som Théâtre des Champs-Élysées i Paris, operahuset i Sydney och Musikverein i Wien. Han har också varit Artist-in-Residence hos Strasbourgs filharmoniker och har i många år haft ett nära samarbete med Orchestre de Paris.

François Leleux är numera både dirigent och oboesolist och, före pandemin, gjorde han en rad konserter med Göteborgs Symfoniker, City of Birmingham Symphony Orchestra, Oslofilharmonikerna och Frankfurts radioorkester. Han spel även ofta tillsammans med Camerata Salzburg och violinisten Lisa Batiashvili som han för övrigt är gift med. Förutom sin intensiva dirigent- och solokarriär är François Leleux också professor i oboespel vid högskolan för musik och teater i München.

Gioacchino Rossini (1792–1868)
Barberaren i Sevilla, ouvertyr

Redan 1785 hade den italienske operatonsättaren Giovanni Paisiello komponerat en synnerligen framgångsrik, populär och ofta spelad opera över Beaumarchais berömda komedi Barberaren i Sevilla, så det väckte allmän förvåning när den 23-årige Rossini i Rom 1816 presenterade en egen opera över samma tema.

Paisiello visste om detta och räknade med att den nya operan skulle göra fiasko. Men för säkerhets skull såg han till att salongen vid premiären den 20 februari intogs av Paisiello-anhängare som buade så mycket de kunde från första stund. ”Det verkade som om alla Italiens visslare marscherat till Teatro Argentina den kvällen”, berättade ett ögonvittne. Men redan vid andra föreställningen hade anhängarna avlägsnat sig, och publiken kunde höra hur det verkligen lät, och succén därmed var ett faktum. Dessvärre, eller kanske som tur var, avled Paisiello bara ett par månader senare, så han slapp få veta att Rossinis barberare fullständigt skulle utkonkurrera sin kollega.

Rossini hade haft bråttom. Han skrev hela operan på elva dagar. Men drog sig inte för att låna sådant han redan skrivit, för risken var liten att någon skulle upptäcka det. Lite överraskande är det kanske ändå att till och med den älskade uvertyren redan använts till operorna Aureliano i Palmira 1813 och till Elisabetta, regina d’Inghilterra 1815. Men så var ju detta också en av de bästa uvertyrer han någonsin skulle skriva.
Att Barberaren fortsatt att roa genom århundradena beror naturligtvis på att Rossini var operabuffans största geni. Hans musik är lättsam, medryckande och rolig – och aldrig har väl hans idéer flödat så rikt som i denna opera, och det redan i uvertyren!
Stig Jacobsson

 

Wolfgang Amadeus Mozart (1756–1791)
Pianokonsert nr 17 G-dur (K453)
Allegro
Andante
Allegretto. Presto finale

I Wien var den knappt trettioårige Mozart en känd och uppskattad musiker, mer känd som pianist än som tonsättare. Det vanliga sättet för en musiker att försörja sig på var att uppträda i adelsmäns och rika borgares salonger – ofta till usel betalning – eller att undervisa förmöget folks barn. Det fanns ett tredje sätt, och det var ett ekonomiskt vågspel, nämligen att arrangera en akademi, d v s att hyra en stor lokal, ofta Burgtheater i Wien, anställa musiker till en orkester, se till att arrangemanget annonserades och hoppas på att det kom så många betalande åhörare att det även blev en liten vinst. I själva verket kunde det lika gärna bli ekonomisk katastrof.

Just 1784 seglade Mozart i sådan medvind att han bara under mars månad arrangerade tre sådana akademier, och till dessa fanns ett omättligt behov av nyskriven musik. Eftersom Mozart även framträdde som pianosolist är det naturligt att han skrev många pianokonserter under den här tiden. Mellan 1784 och 1786 skrev han faktiskt hela tolv pianokonserter.

I ett brev hem till pappa Leopold skrev Wolfgang den 26 maj 1784: ”Jag kan faktiskt inte välja bland dem ... båda konserterna (nr 15 B-dur och 16 D-dur) gör pianisten svettig. ur svårighetssynpunkt står konserten i B-dur framför den i D-dur. Därför är jag mycket nyfiken att höra vilken av de tre, B-, D- eller G-dur ni, och min syster föredrar ... Naturligtvis är det nödvändigt att höra dem välspelade och med alla stämmor ...” Den sista anmärkningen antyder att det kanske inte alltid lyckades honom att anställa alla erforderliga instrumentalister, i synnerhet som konserten i B-dur har en för tiden ovanligt stor orkester med både flöjt, oboer, fagotter och horn som komplement till stråkarna.

Första satsen är ett typexempel på den klassiska stil som Mozart skulle driva till fulländning. Andra satsen är däremot för första gången i en Mozartkonsert, en serie variationer, medan ett gladlynt rondo med nästan symfonisk bredd avslutar konserten. Helhetsintrycket blir att det är ett lyriskt och behagfullt verk.

Pianokonsert nr 17 i G-dur är daterad i Wien den 12 april 1784 och lär vara skriven för Mozarts pianoelev Barbara Ployer, dotter till en av biskopens av Salzburg agenter. Till henne skrev Mozart för övrigt också konserten i Ess-dur nr 14, och en sonat för två pianon som Mozart själv ville spela tillsammans med henne. Om hon nu verkligen spelat dessa fantastiska verk måste hon ha varit mycket skicklig. Hon var verkligen också den första som spelade G-durkonserten, under en konsert arrangerad i hennes fars hem. Mozart var säkerligen upp över öronen förälskad, för han åstadkom ett mirakel av ömsint, kärleksfull och nyanserad musik.

Den första satsen börjar med en längre orkesterinledning och mellandelen är en sorts fantasi som bjuder på många fler melodier än vad som krävs av sonatformen. Musiken är ständigt skiftande, ljus, leende och varm. Mellansatsen är genomsyrad av den ljuvligaste musik, men formen är mycket fri. Finalen är ett tema med fem variationer. Fyra av dess glittrar av förtjusning och den återstående (nr 4) är mer eftertänksamt mollbetonat. Efter variationerna kommer en lång coda som verkar vara tagen direkt från en opera buffa. Legenden berättar att den lustiga melodin sjöngs av en stare som Mozart köpt för 34 Kreutzer. När fågeln dog begravde han den i sin trädgård och satte upp ett kors med orden: ”Här ligger den älskade pajasen”.
Stig Jacobsson

Wolfgang Amadeus Mozart (1756–1791)
Pianokonsert nr 24 c-moll K491
Allegro
Larghetto
Allegretto

Under början av 1786 arbetade Mozart som intensivast med operabuffan Figaros bröllop. Men som alltid avbröts arbetet nu och då av andra uppdrag och av andra verk som pockade på att få bli nedskrivna. Första veckan i mars blev en pianokonsert i A-dur färdig. Den var ljus, enkel och graciös – en öppen och älsklig musik. Men Mozart var en kluven mästare och mitt uppe i det humoristiska operaspektaklet trängde också tragedi och allvar fram. Tre veckor efter den förra pianokonserten var det dags för en ny, denna gång i c-moll. Kontrasterna kunde inte vara större. Nu är strukturen komplicerad, orkestersatsen rik och varierad, tonen mörk.

Huvudtemat i första satsen presenteras unisont i orkestern och får tvärs genom satsen spela rollen av en slags refräng. När pianot kommer in tar det upp ett annat tema, som ändå visar viss släktskap. Denna metod hade Mozart endast använt en gång tidigare och det var i pianokonserten i d-moll (nr 20). Några fler mollkonserter skrev han inte. Denna första sats är mera symfonisk än konsertant och orkestern är den största som Mozart föreskrivit i såväl konsert- som symfonisammanhang.

Mot detta kraftprov framstår det enkla Larghettot som en bjärt kontrast, även om den lyhörde lyssnaren märker gråten bakom leendet. Formellt är satsen ett rondo med väl utarbetade träblåsarepisoder. I finalen genomgår ett ganska enkelt men sorgset tema åtta variationer, med flera repriser. Variationerna pendlar mellan ljusa stämningar, hårda angrepp och förtvivlad vilsenhet. Det blir en stämningsladdad mångfald.

Troligen uruppförde Mozart själv sin konsert den 7 april i Burgteatern i Wien. Han hade inte själv skrivit någon kadens, den improviserade han efter stundens ingivelse. Efter denna mycket personliga och öppenhjärtiga musik kunde han återgå till Figaro (K492) och utan avbrott fullborda operan.
Stig Jacobsson

 

Igor Stravinsky (1882–1971)
Svit ur Eldfågeln 1919
Introduktion
Eldfågelns dans
Variation
Prinsessornas dans
Kung Kastjejs dans
Berceuse
Final

Igor Stravinsky var elev till Rimskij-Korsakov och skrev färggrant orkestrerad musik som det sprakade om, däribland pyrotekniska underverk som Fyrverkeri. Detta verk hörde Sergej Djagilev på en konsert i St Petersburg 1909.

Det är därför inte underligt att Djagilev vände sig till Stravinsky när han sökte nya verk till sitt samma år grundade Balett Russe i Paris. Baletten berättar om den brinnande fågel som dyker upp i ryska folksagor. Stravinsky fick även inspiration från Rimskijs operor Den odödlige Kasjtjej (1902) och Guldtuppen (1909).

Arbetet gick undan och Eldfågeln fullbordades den 18 maj 1910. Premiären stod den 25 juni, och blev en lysande succé. Många fann musiken modern, bland dem den tilltänkta primadonnan Anna Pavlova som skulle dansa titelrollen, men som vägrade dansa till så ”förskräcklig musik”.

Stravinskys namn var efter premiären på allas läppar. Han hade komponerat en orkesterprakt som dittills ingen anat, och han fyllde sitt verk med lidelse. Musiken pendlar mellan det sublimt vackra och det groteska.

Liksom i Guldtuppen hittar man i Eldfågeln både verkliga och övernaturliga gestalter. Prins Ivan Tsarevich och prinsessan förknippas med diatoniska melodier i rysk folkton – två av dessa hämtade Stravinsky ur Rimskijs samlingar av folkmelodier. Fantasifigurerna Eldfågeln och Kasjtjej symboliseras av kromatisk musik som kan härledas ur tritonus-intervallet.

Handlingen i baletten är i korthet: En prins fångar en underbar fågel, som i mörkret lyser som eld, men ger den tillbaka sin frihet. Han kommer till den onde Kasjtjejs trädgård, där han möter tretton prinsessor som förvandlats. Den brinnande fågeln kommer till hans hjälp. Han tvingar Kasjtjej och hans följe till en vild dans som slutar med att de alla faller i sömn. Fågeln yppar hemligheten med jättens odödlighet: ett ägg som han suger näring ur. Prinsen krossar ägget och Kasjtjej ger upp andan. Hela hans förtrollade rike försvinner och prinsessorna återfår sin ursprungliga gestalt.
Stig Jacobsson

Innan konserten kan du njuta av en god bit mat. I pausen kan du köpa något gott. 
Varmt välkommen till Restaurang Gourmet BLÅ. För aktuell meny och bordsbokning

Kontakta
restaurangen@gavlekonserthus.se
026-172940

Garderob:
Garderoberna hittar du i vår foajé på entréplan. Den bevakade garderoben är enbart öppen i samband med större konserter i Gevaliasalen och det kostar 20 kr/plagg. Biljett till den bevakade garderoben köper du i samband med biljettköpet alternativt på plats i biljettkassan. Den obevakade garderoben är gratis. Det är obligatoriskt att hänga av sig ytterkläder vid konsertbesök. Av säkerhetsskäl är det inte tillåtet att ta in ytterkläder i konsertsalen.

Parkering:
Det finns ett begränsat antal parkeringar utanför Gävle Konserthus. Vill du parkera där bör du vara på plats i god tid innan konserten. Om vår parkering skulle vara full, hänvisar vi till parkeringshus i Gävle centrum eller parkeringen vid Silvanum/Högskolan. Väljer du att parkera i Gävle centrum eller vid Silvanum/Högskolan tar det ca 5-10 minuter att promenera till konserthuset.

Fotografering:
Vänligen tänk på att fotografering, filmning eller ljudupptagning under pågående konsert kan vara störande för andra konsertbesökare och är inte att rekommendera. Slå gärna på din mobiltelefon EFTER konserten. 

Allergier:
Tänk på att starka parfymer och hårsprejer kan vara mycket besvärande för allergiker.

Övrigt: 
Mat och dryck är inte tillåtet att ta med in i Gevaliasalen