Från Metropolitan till Gävle

Gävle Symfoniorkester
Dirigent: Anja Bihlmeier
Luthando Qave, baryton

Debussy Prélude á l’aprés-midi d’un faun (10 min)
Monnakgotla Un clin d’oeil (Sångcykel för baryton och orkester) (25 min)
PAUS (20 min)
Schumann Symfoni nr 3 (32 min)

Den sydafrikanske barytonsångaren Luthando Qave är något utöver det vanliga. Han har starka band till Sverige och är utbildad vid Operahögskolan i Stockholm. Han har också gjort flera uppmärksammade roller på Kungliga Operan, Malmö Opera och Norrlandskoperan. Samtidigt kan man beskriva honom som världsmedborgare för han framträder också på scener som Teatro Real i Madrid, Deutsche Oper i Berlin och Cape Town Opera.

Nästan som en hemmascen för honom är också Metropolitan i New York där han debuterade som Yamadori i Madam Butterfly och även gjort roller som Ubalde i Glucks Armide och Guglielmo i Mozarts Cosí fan tutte. Han är även en lysande konsertsångare vilket vi får uppleva i Tebogo Monnakgotlas helt nyskrivna sångcykel Un clin d’oeil med texter av Jean-Joseph Rabearivelo, som skrev på franska, men var född och verksam på Madagaskar. Han dog för egen hand vid 36 års ålder 1936 och räknas som en av de riktigt stora afrikanska poeterna. Tebogo Monnakgotla är en av Sveriges mest uppmärksammade tonsättare och har bland mycket annat hyllats för kortoperan Jean-Joseph som sattes upp 2016 på Kungliga Operan i Stockholm. Un clin d’oeil är ett gemensamt beställningsverk av Svenska Kammarorkestern i Örebro, Gävle Symfoniorkester och Norrköpings Symfoniorkester.

En fransk text ligger också till grund för Claude Debussys Förspel till en Fauns eftermiddag. Det är ett av hans mest impressionistiskt skimrande och kända stycken, skapat efter en sensuellt laddad dikt av Mallarmé.  Stämningsfull och ljus är också Robert Schumanns tredje symfoni, kallad den rhenska.

Schumann hade tackat ja till ett erbjudande att bli musikdirektör i Düsseldorf och var mycket entusiastisk. Han upplevde människorna i staden som både utåtriktade och livsbejakande, dessutom fängslades han av floden Rhen som rinner genom staden.

Tio år tidigare hade han tonsatt Heinrich Heines dikt ”Im Rhein” som är en hyllning till floden och hur domen i Köln speglar sig i flodens vatten.  Schumann tog därför tåget till Köln för att själv se detta. Efter det, på bara en dryg månad, komponerade han sin tredje symfoni, den rhenska. I den fjärde satsen kan vi till och med föreställa oss hur den praktfulla domen i Köln speglar sig i Rhens vatten.

Video

Prélude á l’aprés-midi d’un faun

Schumann Symfoni nr 3

Lösbiljetter släpps 14 augusti.

 

Claude Debussy (1862–1918)
Förspel till en fauns eftermiddag

Claude Debussy kom att bana väg för ett nytt sätt att se på musik. Han blev förgrundsgestalten för den stilepok som kallas impressionismen, och på ett sätt som påminner om de impressionistiska målarnas sätt att måla, komponerade Debussy gärna i luftiga pastellfärger. Hans musik har otydliga gränser, där tonerna ofta går över i varandra utan skiljelinjer, och där klangfulla ackord är viktigare än melodierna. Rörelsens namn lånades från Claude Monets målning L’impression – Le soleil levant (Intryck – Soluppgång).

1876 skrev den franske poeten Stéphan Mallaramé en längre berättande dikt med titeln ”Förspel till en fauns eftermiddag”, och Debussy funderade länge på att sätta musik till en dramatisk uppläsning av denna dikt i form av ett förspel och ett antal vinjetter. Han började 1892 komponera något han kallade ”Prélude, Interludes et Paraphrase finale”. Men alla dessa tankar resulterade till slut bara i ett förspel, som kan tolkas som en fri illustration till dikten, där faunens drömmar (eller var det verklighet?) och lidelser beskrivs utan programmusikaliska förtecken.

Faunen (denna mytiska kombination av man och get) försöker minnas. Hade han haft besök av älskliga nymfer? Hans tankar blir suddiga och blandas upp med skogens och blommornas dofter. Han njuter av vindruvorna, solens värmande strålar och den varma marken som sluter sig kring hans trötta kropp. Mallarmé sägs ha varit mycket nöjd med musiken, men så rymmer musiken också några av impressionismens mest skimrande pastellklanger.

Uruppförandet dirigerades av Gustave Doret den 22 december 1894, och orkesterdikten framfördes så småningom också som balett med koreografi av självaste Diaghilev. Det var den legendariska Ryska baletten i Paris som framförde stycket med ingen mindre än Nijinskij som en för tiden skrämmande frigjord och erotiskt trånande faun.

 

Tebogo Monnakgotla (F 1972)
Un clin d’œil (text J-J Rabearivelo)
Un clin d’œil
Perle
Danses

Tebogo Monnakgotla är född och uppvuxen i Uppsala där hon också började spela cello som tioåring. De fortsatta studierna tog henne till musiklinjen på Södra Latin och från 1994 till musikhögskolan i Piteå och kompositionsstudier för Jan Sandström. Från 1999 studerade hon komposition vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Hon har komponerat många typer av musik, körmusik för Radiokören, kammarorkesterverk för KammarensembleN, Musica Vitae och Avanti, symfonisk musik för Sveriges Radios Symfoniorkester. Hon var också Sveriges Radios huskomponist 2007–08.

Jean-Joseph Rabearivelo (1901–1937) betraktas som den första moderna afrikanska diktaren, född och uppvuxen i en aristokratisk familj på Madagaskar, som då var en fransk koloni. Han var en konstnär i kolonialismens skugga, i stort sett autodidakt. Han slutade skolan vid tretton års ålder, men lärde sig franska till fulländning och skrev poesi på samma nivå som hans förebilder Rimbaud och Baudelaire, vars levnadssätt han efterliknade. Han var drogberoende, psykiskt instabil och utfattig. Kolonialstyrelsen vägrade honom delta i världsutställningen i Frankrike. Hans sorgliga liv slutade i självmord. Monnakgotla tonsatte redan 2009 hans texter i verket Naissance du jour för blandad kör.

Dikten Un clin d’œil (En blinkning) kommer (liksom dikten Danses) från diktsamlingen Nästan drömmar och handlar om livets förgänglighet och kanske om rädslan för döden eller om meningslösheten. Den andra dikten är egentligen en namnlös dikt till en liten dotter, men Monnakgotla har döpt sin sång till Perle. Texten är hämtad ur samlingen Översättningar från natten. Att vi befinner oss på Madagaskar anar vi av den azurblå himlen och barnets ögon som liknas vid svarta pärlor, eller mogna druvor. I Danses smyger vi oss på en ung kvinna som dansar i skogen, till musik av violiner, flöjter och en trumma. Hennes dans är lidelsefull, sensuell och livskraftig. Men från avstånd iakttas hon av en äldre kvinna, som så småningom också ger sig in i dansen. Hennes ansikte är färgat av minnen från de döda. Det är en dikt om livets gång, kanske minns den gamla kvinnan sitt unga jag.

Tebago Monnakgotla har tillägnat sångcykeln sin morfar ”vars långa resa slutade under det att jag komponerade verket, och mittensatsen är tillägnad min dotter”.

 

Robert Schumann (1810–1856)
Symfoni nr 3 Ess-dur op 97 “Den rhenska”
Lebhaft
Scherzo: Sehr mässig
Nicht schnell
Feierlich
Lebhaft

Familjen Schumann anlände till Düsseldorf i september 1850, där Robert bland annat hade till uppgift att leda stadens orkester, något som oroade honom mycket eftersom han inte hade särskilt stor erfarenhet av att dirigera. Dessvärre skulle hans oro visa sig vara berättigad.

Något helt annat att tänka på fick paret Schumann när de strax därpå 1850 gjorde en utflykt i trakten och besökte Köln. Speciellt imponerades de av katedralens magnifika arkitektur. Robert inspirerades också av det ymniga Rhenlandets ljus, värme och vänlighet. Vi kan vara tacksamma över att han fångade denna hans sista uppflammande optimism i en cellokonsert och i en explosiv symfoni fylld av eruptiv vitalitet och glädje. Han komponerade intensivt och symfonin fullbordades den 9 december 1850.

Man kallar symfonin idag för nummer tre (men den är faktiskt skriven senare än den symfoni i d-moll som idag kallas nummer fyra), och den fick genast det förklarande tillnamnet “den rhenska” eller “Rhensymfonin”, därför att den ”kanske här och där avspeglade litet av livet vid Rhen”, som Schumann skrev till sin förläggare. Här finns verkligen en ungdomlig livslust, en varmt utvecklad melodik och en stor variation i såväl klang som form och struktur. Han var faktiskt orolig över att kritikerna inte skulle anse verket allvarligt nog för att kunna kallas symfoni – var det inte snarare en underhållande svit?

Första satsen börjar med en kraftfull melodi som besvaras av ett mer elegant, nästan valsliknande tema. Det valsliknande återkommer även i andra satsens Ländler, en folkmusikalisk föregångare till valsen som var populär bland Tysklands bönder vid denna tid och som här kan betraktas som en avslappnande utveckling av den traditionella menuettsatsen. Ursprungligen hade Schumann tänkt kalla denna andra sats för ”Morgon över Rhen”, men han tog för säkerhets skull bort namnet av rädsla för att framstå som oseriös och osymfonisk.

Den tredje satsen är ett vackert intermezzo som förbereder symfonins “extra sats”, Feierlich (Högtidligt). Det normala symfonischemat föreskriver som bekant fyra satser med ett speciellt mönster, men efter ett andra besök i Köln hade Schumann så kraftfullt inspirerats av den procession som hölls när kardinal Geissel kröntes, att han nu skapade ett högtidligt stycke där intrikat barockkontrapunkt fick hjälpa till att måla upp den spektakulära händelsen. Denna sats har verkligen bidragit till att ge hela symfonin en alldeles egen karaktär. Finalens genomskinliga klarhet har tolkats som känslan att lämna katedralens dunkel för att komma ut i det friska solskenet.

Schumann dirigerade själv uruppförandet av sin symfoni i Düsseldorf den 6 februari 1851, och en recensent menade att ”de som är bekanta med herr Schumanns två tidigare symfonier kommer att finna … att vissa tendenser och stilar intensifierats, och att vissa andra helt saknas … vad herr Schumann skänkt oss är hans personliga stil, hans kännetecken och lyriska begåvning förpackad som en mycket annorlunda sorts symfoni”.
Stig Jacobsson

Stéphane Mallarmé (1842–1898)
En fauns eftermiddag

Er nymfer vill jag evigt hålla kvar.
Det skimrar av rosigt hull som dansar lätt i luft som flimrar i sömnens dunkel.

Var det då i drömmen bara jag älskade? På nattens frågor kan jag svara att dess diffusa grenverk blev en riktig skog som visar att det bara var jag själv som tog ett rosensnår för skepnader som inte finns. Jag måste tänka...

eller kvinnorna du minns var kanske villor blott som fötts ur ditt begär! O faun, det var dock inte bara en chimär, den kyskas klarblå blick var kylig som en källa! Den andra nymfen då, den trånsjukt sensuella, känns hennes värme än som dagsbris mot din hud? O nej, en kvalmig stillhet kväver alla ljud och all den rest av morgonfriskhet som har dröjt sig kvar; här sorlar ingen källa, blott min flöjt besjälar snåren med sitt välljud; ur dess två små pipor flödar toner över varje strå som torra droppar; det är ingen sinnesvilla när mot en horisont som står orörligt stilla inspirationens andedräkt i klar och ny gestalt ses återvända upp till himlens sky.

O spegelblanka tjärn, sicilianska ständer som ofta genomsökts av mina plundrarhänder i kamp mot glödhet sol, du sköna nejd: BERÄTTA: ”Att jag i vassen ivrigt sökte rör med rätta och nödvändiga egenskaper när jag såg att det på strandens gyllengröna vinfält låg en klunga vita varelser i dåsig vila, men av min pipas toner skrämdes de gracila gestalterna - det var väl svanor? nej! najader - i väg och dök...”

Och solen glöder; vilka rader av hett åtrådda jungfrudomar som nu flyr av rädsla för en brunstig, liderlig satyr när jag min pipa prövar blott! Mitt sinnesrus, min lust har bränts till aska i ett hedniskt ljus, o liljor! jag är lika kysk som en av er.

Av allt det ljuva finns nu inte något mer än minnet av min heta kyss, ej minsta spår av dessa två, men i mitt bröst jag har ett sår, en gåtfull gudoms bett, ett hemligt sakrament. Den guden valde pipan till sitt instrument, det ädla dubbelröret som har makt att hela, att stilla själens oro; jag vill drömma, spela, så länge i min ensamhet att jag till slut ger liv åt illusioner som kan plåna ut den mur som skiljer verkligheten och de toner där sinnlig kärlek lyfts och renas till visioner av överjordisk skönhet, där en rygg, en vit förförisk höft som lockar till en kärleksrit förandligas när tonen ljuder spröd och klar.

O syrinx, olycksinstrument som ligger kvar på stranden, väntande, slå rot där bäst du kan! Men jag skall stolt besjunga bara hur jag vann gudinnor förr, och för att lätta upp mitt sinna jag löser åter deras gördlar i mitt minne, som när jag, rusig, i ett fromt bedrägeri förjagar alla sorger med min fantasi: jag lyfter skrattande mot skyn den tomma klasen och blåser upp de skira hinnorna; extasen besvärjs när jag betraktar himlen genom skinnen.

O nymfer, låt oss blåsa liv i några MINNEN. ”Mitt öga genomträngde vassen, såg var barm när nymferna i tjärnen svalkade sin harm som de skrek ut mot himlens höjd, förbittrade men skrämda; deras mörka hårsvall glittrade och dränktes i en gnistrande kaskad av droppar! Jag skyndar dit, men snavar över ett par kroppar: två nymfer i varandras famn (med spår av ömma och desperata lekar); de ser ut att drömma om kvalfylld lust. Mitt lågande begär är tänt, jag bär dem, sammanslingrade, till denna slänt, som dränks i sol och rosors doft, för att behagen få njuta i en älskog lika skön som dagen.”
  Den vilda kampen ökar lusten jag skall skörda, vad fröjd att bära en gudomlig, naken börda som fåfängt slingrar sig i mina armar medan jag dricker kroppens fasa med min mun och sedan likt blixten löper från den motspänstigas vrister till hjärtat på den andra, som nu genast mister sin oskuld, gråtande, men väl av lycka blott.
  ”Jag var förblindad, och det var ett hädiskt brott att jag, när hon gav efter, under lystna rop nu skilde åt vad gudars vilja fört ihop; med möda blott förkvävde jag ett brunstigt skratt inför de ljuva formerna hos denna skatt (jag höll den lilla, oskuldsfulla med ett enda försiktigt finger för att också henne tända och låta systerns rodnad smitta hennes hy) när hon, mitt otacksamma byte lyckas fly ur greppet som försvagats i min lilla död, fast hon med snyftningar själv underblåst min glöd.”

Men låt dem löpa! andra kommer för att stanna, de fäster flätorna vid hornen i min panna och släpar mig till salighet: granaten spricker när den är mogen, bina flockas kring den, dricker den saft som sipprar ut; i lustans atmosfär pulserar blodet blint som bisvärmens begär. Den timme skogen kläder sig i skymningsfärg som gyllne aska, firas här på detta berg en glädjens fest bland löven. Venus själv besjälar din sluttning, Aetna, när hon med gudinnehälar beträder lavan; glöden falnar ner i dvala. Jag famnar drottningen!

O säkra straff...
Men tala kan själen inte mer, och denna slöa kropp slås vanmäktig av solen som nu i sitt lopp nått zenit; det är dags att sova blott och glömma all hädisk åtrå, låta solens hetta strömma in i min mun, den sol som skänker druvan must!

Farväl, ni två; jag följer er till drömmens kust.

Garderob:
Garderoberna hittar du i vår foajé på entréplan. Den bevakade garderoben är enbart öppen i samband med större konserter i Gevaliasalen och det kostar 20 kr/plagg. Biljett till den bevakade garderoben köper du i samband med biljettköpet alternativt på plats i biljettkassan. Den obevakade garderoben är gratis. Det är obligatoriskt att hänga av sig ytterkläder vid konsertbesök. Av säkerhetsskäl är det inte tillåtet att ta in ytterkläder i konsertsalen.

Parkering:
Det finns ett begränsat antal parkeringar utanför Gävle Konserthus. Vill du parkera där bör du vara på plats i god tid innan konserten. Om vår parkering skulle vara full, hänvisar vi till parkeringshus i Gävle centrum eller parkeringen vid Silvanum/Högskolan. Väljer du att parkera i Gävle centrum eller vid Silvanum/Högskolan tar det ca 5-10 minuter att promenera till konserthuset.

Fotografering:
Vänligen tänk på att fotografering, filmning eller ljudupptagning under pågående konsert kan vara störande för andra konsertbesökare och är inte att rekommendera. Slå gärna på din mobiltelefon EFTER konserten. 

Allergier:
Tänk på att starka parfymer och hårsprejer kan vara mycket besvärande för allergiker.

Övrigt: 
Mat och dryck är inte tillåtet att ta med in i Gevaliasalen