Concierto de Aranjuéz

Gävle Konserthus gästas av en av världens främsta flamencogitarrister, Juan Manuel Canizares, som lovordats för sitt briljanta och emotionella spel. Redan som tioåring antogs han till musikkonservatoriet i sin spanska hemstad. Genom åren har Canizares spelat med jazz- och rockmusiker som Peter Gabriel och med topporkestrar som Berlinsymfonikerna. Här är han solist i den kända Concierto de Aranjuez, ett tresatsigt verk för gitarr och orkester komponerat strax efter andra världskrigets utbrott av Joaquin Rodrigo, en av Spaniens främsta 1900-talskompositörer.

Jenifer Higdon Dance Cards
Rodrigo Concierto de Aranjuéz
Grieg Symfoniska danser op 64

Gävle Symfoniorkester
Dirigent: Mei Ann Chen
Cañizares, gitarr

Joaquin Rodrigo – blind från tre års ålder – älskade den medeltida trädgården i Palacio Real de Aranjuez och försöker i denna konsert ”fånga magnoliornas doft, fåglarnas sång och ljuden från fontänerna”. Miles Davis, en av många Rodrigo-uttolkare, beskrev musiken så här: ”Melodin är så stark, att ju svagare man spelar den, desto starkare blir den – och ju starkare man spelar den, desto svagare blir den.”

Video

Rodrigo - Concierto de Aranjuéz

Grieg - Symfoniska danser op 64

Kvällens dirigent, Mei-Ann Chen brukar betraktas som en av de mest dynamiska och innovativa unga amerikanska dirigenterna. Till vardags leder hon Chicago Sinfonietta, men hennes nydanande sätt att dirigera har gjort henne eftertraktad världen runt.

Dance cards av Jennifer Higdon är ett orkesterverk som en amerikansk kritiker betecknat som ”skräddarsytt för att visa upp en full palett av orkesterfärger och strukturer”. Tidigare har Higdon fått Pulitzerpriset för sin violinkonsert – och hennes Blue cathedral, komponerad till minne av en avliden bror, har framförts av mer än 400 orkestrar världen runt.

Som avslutning bjuds här upp till en sommardoftande, nationalromantiskt färgad svängom, virvlande mellan dal och fjäll. Griegs Symfoniska danser är musikalisk patriotism i ungefär samma anda som Brahms Ungerska danser och Dvoraks Slaviska danser. Njut av en Grieg som i fullriggat orkesterformat botaniserar i den norska folkmusikens sprittande rytmer. I Griegs Symfoniska danser – ursprungligen skrivna för fyrhändigt piano (1896) – genljuder bl.a. en halling från Valdres och en springdans från Åmot. Folkmusik var för många dåtida kompositörer lika eftertraktat som glittrande guld för en mineralletare.

Jennifer Higdon (F 1962)
Dance Card
Raucous Rumpus (A Fanfare)
Breeze Serenade
Jumble Dance
Celestial Blue
Machina Rochus

Jennifer Higdon föddes i Brooklyn, New York, nyårsafton 1962, men växte upp i Atlanta. På egen hand lärde hon sig spela flöjt, men det var först under collegestudierna som hon började med aktiva musikstudier. Efter avlagd examen blev intresset för komposition så starkt, och framgångarna så stora, att hon under de senaste decennierna på heltid ägnat sig åt att på beställning komponera en rad lyckosamma verk. Hennes musik utmärks av en glittrande skönhet och rytmisk lekfullhet, och hon räknas till vår tids trendsättare inom den seriösa musiken. Hon har också tilldelats ett Pulitzer Prize 2010. Hennes stycke Blue Cathedral är en av Amerikas oftast spelade samtida orkesterverk med över 600 framföranden världen över sedan premiären 2000.

Dance Card är skrivet för stråkorkester och bygger på samma modell som en danssvit från barocken. Verket beställdes av New Century Chamber Orchestra i San Francisco. Musik som tycks skräddarsydd för att demonstrera en orkesters färgpalett. Titeln är en anspelning på äldre tiders tradition att flickorna fick ett kort med den tilltänkta danspartnerns namn. Hon skojade om att verkets tre snabba och två långsamma satser rör sig ”som jag dansar” okontrollerat och över hela golvet. Glädje över att spela tillsammans. Första satsen är full av liv, glatt och virrvarr, en stråkfanfar. Andra satsen börjar med en ömsint cellomelodi, den tredje en postmodern jig, och fjärde är långsam och utvecklas genom tankfulla solon av flera instrument. Finalen avslutar sviten med snabba, driftiga tankar.

 

Joaquín Rodrigo (1901-1999)
Concierto de Aranjuez
Allegro con spirit
Adagio
Allegro gentile

Trots att Joaquín Rodrigo blev blind vid tre års ålder räknas han självklart in i det främsta ledet av spanska tonsättare. Kan hans framgångar möjligen bero på att han (liksom för övrigt Benjamin Britten) föddes på Sancta Cecilias dag – musikens skyddsgudinna. Han blev med tiden professor i musikhistoria vid universitetet i Madrid, och har som sådan skolat en rad komponister ur de yngre generationerna.

Själv studerade han från 1927 vid Ecole Normale de Musique i Paris, och redan under studietiden nådde han stora framgångar, inte minst när hans musik framfördes i hemstaden Valencia. Men det var först sedan han för gott slagit sig ner i Madrid som han 1940 fick sitt verkliga genombrott med just Concierto de Aranjuez. Denna härliga gitarrkonsert kom att förbli hans mest spelade komposition, och den mest spelade gitarrkonserten överhuvudtaget. Hans produktion består bland annat av ytterligare några gitarrkonserter och konsertanta verk för andra instrument.

Idag betraktar vi självklart gitarren som det spanska nationalinstrumentet, men 1940 såg man ännu nedlåtande på detta instrument, som man tyckte hörde till folkmusiken. Rodrigo kunde emellertid visa vilka kvaliteter instrumentet ägde och skapade med sin konsert det första lyckade mästerverket. Han visade vilka resurser en gitarr faktiskt har. Samtidigt rotade han sin konsert i spansk folklore, från regionen Aranjuez, och han gav solisten en tacksam teknisk-musikaliskt virtuos soliststämma.

 

Edvard Grieg (1843-1907)
Symfoniska danser op 64
Allegro moderato e marcato G-dur
Allegretto grazioso A-dur
Allegro giocoso D-dur
Andante. Allegro molto e risoluto a-moll

Den 27 september 1896 kunde den norske tonsättaren Edvard Grieg sätta slutstrecket för fyra symfoniska danser. Han hade först komponerat dem för fyrhändigt piano och fått dem tryckta året därpå. Den följande hösten började han orkestrera dem, och ägnade två månader i Köpenhamn åt detta, fullt förvissad om att den typen av verk skulle göra lycka på världens konsertestrader. Han kunde ju ha Brahms Ungerska danser eller Dvořáks Slaviska danser som förebilder. Men arbetet med orkestreringen var svårare och tog längre tid än han kunde ana. Först våren 1898 blev han klar. De nya danserna blev en pendang till de Norska danser op 35 som han komponerat 1880, också de först för fyrhändigt piano. Dessa vågade han inte själv orkestrera – det gjorde andra åt honom.

Grieg trivdes bäst i de mindre formaten: solosånger och pianostycken, men i de symfoniska danserna har han tydligare än i kanske något annat verk visat att även han kunde tänka stort. I en brett upplagd arkitektur och med en färggrann orkestersats har han skapat en symfonisk musik, i själva verket mycket mer än danser. Han påstod själv att han haft landsmannen Johan Svendsens Norska rapsodier under ögonen: ”På detta sätt smälter folkvisan samman med den egna individualiteten och blir efter den process den genomgår, medverkande i konstverket.” Det var också Svendsen som i egenskap av dirigent erbjöds att uruppföra danserna i Köpenhamn den 4 februari 1899.

Grieg använder ofta melodier som han hittat i den norske folklivsforskaren Mathias Lindemans samlingar. Den första dansen börjar och slutar livfullt, men har ett stämningsfullt mittparti som nog är dansens kärna. Delikat orkestrering utmärker den andra dansen. Den öppnar med ett oboesolo till låga stråkar, harpa och triangel. Livligare tongångar, i synnerhet i ytterdelarna, utmärker den tredje dansen. I den fjärde dansen finns bland annat en sång med texten ”Såg du nokke kjerringa mi?” och ”Brurelåt”. Dessa melodier hade Grieg faktiskt redan bearbetat var för sig för piano son nr 23 och 24 i samlingen 25 Norska folkvisor och danser från 1869. Själv satte Grieg sina symfoniska danser mycket högt.
Stig Jacobsson