Dagens Paganini

“Nemanja Radulovićs entusiasm, energi och publikkontakt kommer att bidra till att detta blir en väldigt speciell upplevelse för alla inblandade”, säger Gävle Symfoniorkesters chefdirigent Jaime Martín. 
När Jaime arbetade med Queensland Symfoniorkester i Brisbane 2016 stod bland annat Prokofjevs andra violinkonsert på programmet. Solisten då hette Nemanja Radulović, en serbisk violinist som med sin bländande teknik och karismatiska utstrålning beskrivits som dagens Paganini. Nu får publiken i Gävle Konserthus äntligen chansen att höra denna virtuos då han är solist i Aram Chatjaturjans violinkonsert tillsammans med Gävle Symfoniorkester.

Smyth The Wreckers – Prelude
Chatjaturjan Violinkonsert
PAUS
Sjostakovitj Symfoni nr 10

Gävle Symfoniorkester
Chefdirigent Jaime Martìn
Nemanja Radulović, violin

Det finns många skäl att älska violinisten Nemanja Radulović som på bara några år tagit hela den klassiska musikvärlden med storm. Hans innerliga spel och täta sound, förmågan att ta fram den unika skönheten i varje melodi, liksom det våghalsiga och virtuosa spelet som närmar sig gränsen för vad som är möjligt. Men också för hans fenomenala scenutstrålning som faktiskt liknar en rockstjärnas. (Han är för övrigt också ett stort ABBA-fan.)

Nemanja Radulović har redan erövrat många av de stora scenerna och förtrollat publiken vid konserter i Carnegie Hall in New York, Concertgebouw i Amsterdam, Philharmonie i Berlin, Salle Pleyel och Théâtre des Champs-Élysées i Paris och andra stora konsertarenor. För många unga som gillar klassisk musik är han med sin djärva image en välkommen och uppdaterad förebild.

Video

Nemanja Radulovic - Csardas

Smyth - The Wreckers Prelude

Chatjaturjan - Violinkonsert

Sjostakovitj - Symfoni nr 10

Vid sitt efterlängtade besök i Gävle Konserthus spelar han Aram Chatjaturjans vackra och dramatiska violinkonsert. Chatjaturjan som växte upp i Tblisi i Georgien hade armeniskt ursprung. Han intresserade sig tidigt för folkmusik, vilket märks i den är konserten som också sprakar av starka klangfärger i den eleganta orkestersatsen som också är kryddad med orientalisk mystik.

Förutom flera symfonier och den här fantastiska violinkonserten har Chatjaturjan gjort sig odödlig genom Sabeldansen ur baletten Gajane och musiken till baletten Spartacus som var signatur till den populära brittiska TV-serien Onedinlinjen under 1970-talet, men även hörs i den animerade filmen Ice Age 2.

Chatjaturjan hade först Sovjetledarnas gillande, men det dröjde inte länge innan han fick Josef Stalins piska vinande omkring sig för att ha skrivit musik som inte passade. Den som ändå drabbades hårdast var Sjostakovitj. Större delen av livet var för honom en kamp för att få skriva den musik han ville.  När Stalin dog 1953 blev det äntligen lite friare och samma år uruppfördes hans tionde symfoni. Delar av musiken hade han skrivit tidigare, men Sjostakovitj förklarade att ”andra satsen, scherzot, är ett musikaliskt porträtt av Stalin. Det finns också mycket annat i symfonin, naturligtvis, men det är grunden”.

När Gävle Symfoniorkesters chefdirigent Jaime Martín arbetade med Queensland Symfoniorkester i Brisbane 2016 stod bland annat Prokofjevs andra violinkonsert på programmet. Solisten då hette Nemanja Radulović, en serbisk violinist som med sin bländande teknik och karismatiska utstrålning beskrivits som dagens Paganini. Den 15 september får publiken i Gävle Konserthus chansen att höra denna virtuos då han är solist i Aram Chatjaturjans violinkonsert tillsammans med Gävle Symfoniorkester.

Jaime Martín blev omedelbart drabbad av Nemanjas uppenbarelse när de möttes i Australien, och han är mycket entusiastisk inför deras kommande samarbete i Gävle.

”Nemanja är musik!”, säger Jaime Martin, ”det känns som om musiken kommer ur hans kropp på ett fantastiskt naturligt sätt. Det är oerhört enkelt att kommunicera med honom, vilket gör att alla runt omkring honom blir extra på hugget inför en konsert.”

Nemanja, som bland annat studerat i Paris, spelade också viola och cello innan han till slut blev tvungen att välja vilket instrument han skulle fokusera på. Det blev violinen, och efter att han med kort varsel ersatt Maxim Vengerov i Beethovens violinkonsert med Franska Radiofilharmonin 2006 var genombrottet ett faktum. Sedan dess har han spelat med orkestrar som Royal Philharmonic Orchestra, Tokyos Symfoniorkester och de filharmoniska orkestrarna i München och Stuttgart, på scener som Carnegie Hall i New York, Concertgebouw i Amsterdam, Philharmonien i Berlin, Teatro Colón i Buenos Aires och i Melbourne Recital Hall.

När han inte framträder som solist ägnar han mycket tid åt sina kammarensembler, The Devils’ Trills och Double Sens. Två mycket framgångsrika grupper som turnerat runt om i Europa och Asien, omtalade för sina äventyrliga program. Double Sens’ har bland annat gett ut CDn 5 Seasons, med Antonio Vivaldis fyra årstider samt stycket Spring in Japan av Aleksandar Sedlar, tillägnat offren för tsunamin i Japan 2011.

Nemanja har skivkontrakt med prestigefulla Deutsche Grammophon och gav nyligen ut en CD med musik av J S Bach, en tonsättare han hyser mycket varma känslor för. För Nemanja står Bach för minnena från hans första år med fiolen som instrument, och han spelar Bach varje dag för att påminna sig om hur musik skapas från grunden.

Nemanja Radulović är inte bara omtalad för sin musikalitet. Hans rebelliska yttre med svallande hårlockar och tighta läderbyxor sticker ut på den klassiska konsertscenen, och har bidragit till många rubriker. Han låter sig också gärna inspireras av musik från helt andra genrer. Svenska ABBA är ett av hans favoritband, och han har gjort flera bejublade tolkningar av deras låtar.

Inför samarbetet mellan Gävle Symfoniorkester och Nemanja önskar Jaime Martín att publiken ska lämna konsertsalen med en känsla av att må bättre och vara gladare än de var när de kom, och känna lust att komma tillbaka till många fler konserter.

”Nemanjas entusiasm, energi och publikkontakt kommer bidra till att detta blir en väldigt speciell upplevelse för alla inblandade”, säger Jaime. Musikens helande kraft!

Ethel Smyth (1858-1944)
The Wreckers – Prelude

Liksom vår egen samtida Elfrida Andrée var engelskan Ethel Smyth en verklig kvinnosakskvinna. Hon var en av dem som bokstavligen stod på barrikaderna i London som stridbar suffragett, och som även satt fängslad för sin medborgerliga kamp. Inte minst stred hon för kvinnlig rösträtt. För kampen skrev hon en medryckande och ofta sjungen Kvinnornas Marsch. Vid sidan av denna för tiden omstörtande verksamhet, som tog mycket tid, var hon också en mycket skicklig tonsättare, som tidigt uppskattades för en gripande mässa och sex operor, som alla sattes upp av professionella ensembler, en framfördes till och med på Metropolitan i New York. Ända fram till 2016 var det den enda opera som framförts där av en kvinnlig tonsättare. Hon komponerade också en lång rad kammarmusikverk.

Den viktigaste och mest spelade av hennes operor är The Wreckers, Vrakplundrarna, som uruppfördes i Leipzig 1906. Den handlar om hur de fattiga invånarna vid Cornwalls kust på 1800-talet genom falska ljussignaler lockade fartyg att krossas bland klipporna för att sedan plundra dem. Uvertyren är ett ca tio minuter långt, förnämligt stycke musik, som dyker upp på konsertprogrammen då och då.

 

Aram Chatjaturjan (1903-1978)
Violinkonsert
Allegro con fermezza
Andante sostenuto
Allegro vivace

När bokbindarens son Aram Chatjaturjan från Tblisi lämnade sitt hem i Armenien för att till fots ta sig till Moskva och studera musik, var hans insikter i ämnet så begränsade att han inte alls kunde välja inriktning. På Gnessins musikskola bestämde man att cello skulle bli hans instrument, och sedan dröjde det inte länge förrän man också upptäckte att han hade en stor och naturlig fallenhet för komposition. Men då hade han redan kommit upp i åren. Han var 31 år gammal när han utexaminerades från konservatoriet. 1937 skrev han sin pianokonsert och något år senare baletten Gayane med den medryckande Sabeldansen.

Han red alltså på en konstnärlig våg när han 1940 skrev sin violinkonsert, så typisk för sin upphovsman med sina vackra melodier, sin färggranna orkestersats och vitala rytmik. Här finns drag av armenisk folkmusik, virtuosa figurer och romantiskt välljud med en doft av orientalisk mystik.

De synkoperade rytmerna i armenisk folkmusik sätter in redan från början och skiljer sig markant från den musik solisten gör entré med. Men trots alla härliga kontraster känns konserten sällsynt enhetlig, och den lär ha komponerats i ett enda inspirerat skaparrus. Trots att han noga följer ett klassiskt mönster är musiken full av värme och generositet.

 

Dmitrij Sjostakovitj (1906-1975)
Symfoni nr 10 e-moll op 93
Moderato
Allegro
Allegretto
Andante – Allegro

När Stalin dog 1953 hade Sjostakovitj ännu inte fyllt 50, men hade likväl både konstnärligt och moraliskt intagit ledarrollen bland de sovjetiska tonsättarna. När hans tionde symfoni uruppfördes den 17 december 1953 väcktes en omfattande debatt om ”en konstnärs rätt att vara oberoende”. Under diskussionerna inom tonsättarföreningen formulerade tonsättaren själv en kritisk analys:

”Jag arbetade med den tionde symfonin under den senaste sommaren och avslutade den på hösten. Liksom andra av mina verk, skrevs den snabbt. Det kanske inte är någon dygd. Symfonin består av fyra satser. Ska man värdera den första satsen kritiskt, förstår jag att jag inte lyckats göra det jag så länge drömt om: att skriva ett riktigt symfoniskt allegro … I första satsen finns fler långsamma tempi och lyriska avsnitt än dramatiska, heroiska och tragiska … Den andra satsen överensstämmer i stort med mina avsikter … Den är kanske för kort, men eftersom de andra satserna är ganska långa … Vad beträffar tredje satsen är den lite för lång, men här och där finns det avsnitt som är för korta. Det vore mycket värdefullt att få kamraternas synpunkter på detta. Finalen har en något utdragen introduktion, fast när jag senast hörde den, tyckte jag den fullföljde sin funktion och mer eller mindre balanserade hela verket.”

De tre första satserna speglar olika sidor av tragik: inåtvändhet, ångest och vansinne, medan finalen slutar ljust i frisk optimism. Han vågade emellertid ännu inte berätta att den korta, brutala stormvinden som bryter fram i andra satsen, var ett musikaliskt porträtt av Stalin. Musiken är paranoid och ligger nära öppningstemat i Musorgskijs opera Boris Godunov. Parallellen kan betyda att mycket oskyldigt blod har fått flyta.

Genom symfonin framskymtar också de fyra toner som blivit tonsättarens monogram: D-Ess(S)-C-H, initialerna i den tyska transkriptionen av hans namn D SCHostakovitch. Dessa självbiografiska byggstenar återfinns också i hans första violinkonsert, första cellokonsert, i femte och åttonde stråkkvartetten och i första och femtonde symfonin.

Med tionde symfonin förbättrade Sjostakovitj sitt då rätt skamfilade rykte. Krigsårens alla påtvingade patriotiska kantater hade fått många att undra över var han hade sina sympatier. Nu fanns inte längre någon tvekan om hans ärlighet. Man har ibland kallat tionde symfonin för ”den episka”, så storslagen är den.
Stig Jacobsson