Koranyi spelar Haydn

I 200 år var allt man kände till av Haydns cellokonsert i C-dur ett fragment av första satsens tema. Tonsättaren hade noterat temat i sin verkkatalog men konserten i dess helhet var försvunnen. Först i november 1961 grävde Oldrich Pulkert fram noterna i Rodenínsamlingen i Nationalmuseet i Prag, och i maj året därpå ”uruppfördes” konserten. Noterna hade då noggrant undersökts av experter från Haydninstitutet i Köln, och de kunde fastställa äktheten. Haydns senare skrivna cellokonsert i D-dur hade äntligen återfått sin syster. Här är det världscellisten Jakob Koranyi som spelar den återfunna cellokonserten.

Mahler Blumine
Byström
Yankadi – concertogrosso för 6 soli + orkester
Haydn
Cellokonsert nr 1

Gävle Symfoniorkester
Dirigent: Jessica Cottis
Jakob Koranyi, cello

Cellisten Jakob Koranyi betraktas som en av Europas mest intressanta unga cellister och lovordas vitt och brett för sin teknik och sin tonbildning. Redan under studietiden vann han förstapris i en rad musiktävlingar. Efter att ha haft såväl Torleif Thedéen som Frans Helmersson som lärare har Jakob Koranyi gjort internationell karriär som både solist och kammarmusiker.

Jakob Koranyi spelar här solostämman Joseph Haydns cellokonsert nr 1; ett tidigt verk från 1760-talet där den wienklassicistiska formen delvis ännu bär prägel av barockens tonspråk. Men i den kontrastrika, lekfulla finalen – tindrande av spontanitet och glädje – hör vi mycket av den wienklassicism som Joseph Haydn med tiden kom att personifiera: klarhet, dynamik och en aldrig sinande musikalisk uppfinningsrikedom. Konserten skrevs sannolikt för cellisten i den orkester Haydn ledde hos Furst Esterházy. Manuskriptet hade varit försvunnet i nästan 200 år när det 1961 återfanns av en tjeckisk musikforskare. Året efter fick det nypremiär – sedan experter från Haydn-institutet i Köln granskat det under lupp och slutligen säkerställt äktheten. Numera tillhör konserten standardrepertoaren för cellister.

Video

Mahler - Blumine

Haydn - Cellokonsert nr 1

Gävle Symfoniorkester anförs denna kväll av Jessica Cottis som numera far världen runt och dirigerar – när hon inte är på hemmaplan och leder Sydney-symfonikerna. Under studietiden vid anrika Royal Academy of Music, där hon hade berömda Sir Colin Davis som lärare, hann hon även med att grunda ett operakompani, Bloomsbury Opera. Jessica Cottis är en färgstark dirigent – inte minst eftersom hon har den säregna förmågan att uppleva musik som just färgupplevelser. Fenomenet kallas synestesi: ett neurologiskt tillstånd som innebär att flera sinnen sammankopplats.

På programmet står även Gustav Mahlers Blumine; ett doftrikt musikaliskt blomster – möjligen avsett att smickra, eller rentav förföra, en åtrådd kvinna... Blumine, som klingar lite Wagner-drömskt, komponerade Mahler ursprungligen som ett Andante till sin första symfoni – men efter kritik i samband med premiären förkastade han hela denna sats – som efter att 1966 ha återupptäckts av en Mahler-forskare numera oftast framförs som en separat komposition.

Britta Byström har komponerat för skilda konstellationer, men ofta har det blivit orkesterverk. Hennes klangbaserade musik är emellanåt lite karg och disharmonisk, däremellan flödande och utforskande. Britta Byströms musikaliska utflykter är som fjällvandringar: ibland kämpigt, stenigt och tungt – men så plötsligt solgläntor och paradiskänsla. Yankadi skrevs 2013 och uruppfördes av Uppsala kammarorkester. Året efter utkom hon med en cd, Invisible cities, som nominerades till en Grammis.

Gustav Mahler (1860-1911)
Blumine

Troligen är Blumine Gustav Mahlers äldsta bevarade orkesterverk (1884). Allt tyder på att det vi får höra är en bearbetad version av det Intermezzo som Mahler skrev som skådespelsmusik till Joseph von Scheffels drama Trumpetaren från Säckingen, där den utgjorde en ”Nattlig serenad vid Rhen”.

Senare tog Mahler med den här musiken som andra sats i sin första symfoni, men han insåg till slut att symfonin därmed blev alltför lång. Han lät därför Blumine-satsen bli ett fristående stycke, även om den då och då fortfarande spelas tillsammans med symfonin.

Blumine är en mycket lyrisk musik som inleds med ett trumpetsolo – och på det viset slutar också musiken. Detta tema genomgår diverse förvandlingar under musikens gång och dyker även upp som en duett mellan kontrabas och oboe.

 

Britta Byström (F 1977)
Yankadi – concertogrosso för 6 soli + orkester

Britta Byström härstammar från Sundsvall, och det var också där hon utbildade sig till trumpetare i Kommunala Musikskolan. Redan som tonåring närde hon ett starkt intresse för att själv komponera och under de sista åren av 1900-talet studerade hon vid Musikhögskolan i Stockholm. Därefter har hon komponerat för de flesta ensembletyper och musikaliska sammanhang. På hennes opuslista kan man hitta kammarmusik, vokalmusik och opera, men tonvikten ligger på orkestermusik. Hon har vid det här laget skrivit åtskilliga verk, och hennes målsättning är att skriva musik som klingar poetiskt och vackert, och som förhoppningsvis ger lyssnaren en estetisk upplevelse. Bland de orkestrar och ensembler som spelat hennes verk kan nämnas Sveriges Radios Symfoniorkester, Kungliga Filharmoniska Orkestern, Norrköpings Symfoniorkester, International Youth Wind Orchestra, Stockholm Sinfonietta, Musica Vitae, Kroumata. Brita Byström är mycket mån om klangen och har utvecklat en resonanskänsla som skulle kunna kallas impressionistisk. 2014 vann hon da capo-priset under den tyska Brandenburgbiennalen med sin violakonsert A Walk after Dark.

Det var Musik i Uppland som beställde orkesterverket Yankadi av henne. Det bygger på en västafrikansk rytm i 6/4-takt och på kontrasten mellan en liten grupp musiker mot hela orkestern, på liknande sätt som barocktonsättarna gjorde i sina Concerto grosso. Kanske kan man på något ställe hitta anspelningar på äldre musik. Titeln kan översättas som ”här är det gott att vara”.

 

Joseph Haydn (1732-1809)
Cellokonsert nr 1 C-dur
Moderato
Adagio
Allegro molto

I tvåhundra år var allt man kände till av Haydns cellokonsert i C-dur ett fragment av första satsens tema. Tonsättaren hade noterat temat i sin verkkatalog, men konserten i sin helhet var försvunnen. Först i november 1961 grävde Oldrich Pulkert fram noterna i Rodenín-samlingen i Nationalmuseet i Prag, och i maj året därpå ”uruppfördes” konserten. Noterna hade då noggrant undersökts av experter från Haydn-institutet i Köln, och äktheten var fastställd. Haydns cellokonsert i D-dur hade äntligen återfått sin äldre syster.

Av verkförteckningen framgår att Haydn skrev konserten för cellisten Josef Weigl, som mellan 1765 och 1769 spelade i den orkester hos furst Esterházy för vilken Haydn var kapellmästare, så det är rimligt att anta att konserten skrevs mellan dessa år.

Konserten är intressant som exempel på den här tidens allmänna strävan att frigöra sig från barockens ideal. Att Haydn så gärna inleder sina verk med en moderatosats hänger ihop med att han i detta relativt lugna tempo kunde ge sig tid att experimentera med asymmetrisk uppbyggnad, oväntade pauser och förfinade rytmer. Huvudtemat är något förändrat varje gång det dyker upp.

Den långsamma satsen domineras av solisten. Orkestern introducerar det grundläggande tematiska materialet men drar sig sedan tillbaka ända till sluttakterna. Mellandelen är modulerad till d-moll, och här är det bara stråkar som klingar. I yttersatserna tillkommer några blåsare. Finalen avlägsnar sig från den traditionella sonatformen, och bygger på kontraster mellan soli och tutti. Musiken är skissartad men lekfull och sprudlande.
Stig Jacobsson