Schumann-festival

Robert Schumann har kallats den mest romantiske av alla romantiska tonsättare. Han var en känslomänniska vars liv pendlade mellan ljuvaste glädje och svartaste sorg, mellan manisk kreativitet och djupaste depression. Egentligen ville han bli konsertpianist men hindrades av en förlamning i handen. Istället började han komponera. Och tur var väl det. I dag räknas Robert Schumann till en av musikhistoriens mest betydelsefulla tonsättare. Här möter vi honom i ett fullspäckat Schumannprogram tillsammans med den tyske dirigenten och pianisten Christian Zacharias.

Schumann Manfred, uvertyr
Schumann Pianokonsert
PAUS
Schumann Symfoni nr 4

Gävle Symfoniorkester
Dirigent & solist: Christian Zacharias, piano

Även om han själv inte kunde bli konsertpianist var pianot alltid helt centralt för Schumann. Hans Kinderszenen, Kreisleriana, Papillons, de symfoniska etyderna och pianokonserten tillhör den romantiska pianomusikens mest uppskattade verk.  Dessutom var hans älskade Clara Wieck, senare Schumann, de gifte sig 1840, en av tidens mest framstående pianister. 

Det var också hon som spelade solostämman när pianokonserten uruppfördes i Leipzig 1846. Utan henne hade det över huvud taget aldrig blivit någon pianokonsert av Schumann. Det var nämligen hon som övertalade honom att utveckla den Fantasi för piano och orkester han hade skrivit i början av 1840-talet till en fullstor pianokonsert.

Konserten är en av de allra mest älskade och spelade pianokonserterna. Den har också fått stå modell för Griegs pianokonsert, som liksom Schumanns går i a-moll och börjar på samma karaktäristiska vis med ett kraftfullt orkesterackord som följs av fallande ackord i pianot.

Video

Schumann - Manfred, uvertyr

Schumann - Pianokonsert

Schumann - Symfoni nr 4

En som verkligen borrat sig ner i Robert Schumanns mångskiftande musik är den tyske dirigenten och pianisten Christian Zacharias, en oerhört spännande musikprofil som överväldigar med både pianistisk finess och exceptionell konstnärlig bredd. Förutom verksamheten som pianist och dirigent, gärna i kombination, har han hyllats av publiken och belönats med ett prestigemättat kritikerpris för sin musikaliska gestaltning av Otto Nicolais ”Muntra fruarna i Windsor” vid operan i Liége. Dessutom tycker han mycket om att spela i Sverige.

”Jag tycker verkligen om det musikaliska klimatet här. Stämningen bland musikerna är underbar!”, säger Christian Zacharias.

Med sin unika stil, integritet, musikalitet och fängslande personlighet har han gjort sig ett namn inte bara som en av världens ledande pianister och dirigenter, utan också som en musikalisk filosof. Hans internationella karriär har fört honom genom många hyllade konserter med världsledande orkestrar och dirigenter och flerfaldiga utmärkelser och inspelningar. Zacharias har också ett långtgående konstnärligt partnerskap med St Paul Chamber Orchestra. Han samarbetar med Boston Symphony Orchestra, Kammerorchester Basel, den Konzerthausorchester Berlin och Bamberger Symphoniker.

Robert Schumann (1810-1856)
Manfred – uvertyr op 115

1849 skrev Robert Schumann ett verk för berättare, solister, kör och orkester över lord Byrons stora dramatiska dikt Manfred – den som också inspirerade Tjajkovskij till en stor, onumrerad, symfoni. Schumanns far hade faktiskt låtit publicera en tysk översättning av dikten, som handlar om pojken som tidigt fördömdes för ett tidigt begånget mystiskt brott och som därefter alltid sökte ensamheten, åkallade demoner, försökte ta sitt liv i alperna och som slutligen dog utan förlåtelse. “Du blir ditt eget helvete”, förkunnade diktens mystiska kvinnogestalt när hon förbannar honom.

Man har gärna velat se den här musiken som en sorts självbiografisk bikt av Schumann själv, för hans liv blev också ett helvete. Han hemsöktes av demoner, torterades av musik som dundrade i hans huvud, låstes in i ett dårhus – och försökte ta sitt liv. Men det hände förstås efter komponerandet av denna musik.

I uvertyren möter vi febrig energi och häftiga skiftningar – och uvertyren är det enda av detta verk som har stannat kvar i repertoaren. Det var Franz Liszt som första gången framförde Schumanns hela Manfred i Weimar 1852, men uvertyren hade spelats i Leipzig tidigare med Schumann själv som dirigent.

 

Robert Schumann (1810-1856)
Pianokonsert a-moll op 54
Allegro affetuoso
Intermezzo: Andantino grazioso –
Allegro vivace

Redan 1839 nämnde Robert Schumann i ett brev till sin älskade Clara ett verk han arbetade med: ”Min konsert är ett mellanting av symfoni, konsert och stor sonat. Jag förstår att jag inte kan skriva en konsert för virtuoserna: jag måste skapa något annat.” Men inte förrän 1841, när han varit gift med Clara ett år och använt hela det föregående året till att skriva en ofantlig massa sånger, satte han sig ner för att på allvar ta itu med sitt påbörjade verk för piano och orkester. Den här gången resulterade hans ansträngningar i en ensatsig Fantasi i a-moll, som uruppfördes utan större framgång.

Han hade väl på känn att stycket inte var färdigt, för sommaren 1845 återvände han till det genom att lägga till ett charmfullt Intermezzo och ett flödande Allegro vivace. Därmed var Schumanns pianokonsert, efter sex år, äntligen fullbordad.

Paret Schumann hade denna sommar flyttat till Dresden och Clara skrev i dagboken: ”Robert har komponerat en underbar final till Fantasin i a-moll, så att det nu är en konsert, och jag ska spela den nästa vinter. Jag är mycket glad över det, för jag har alltid önskat mig ett stort bravurstycke av honom.” Men för det mesta är faktiskt solisten organiskt integrerad i helheten, och har getts vackra dialoger med de olika instrumentgrupperna. Man har beundrat Schumann för att han efter många år på ett så stilistiskt säkert sätt knutit an till andan i första satsen. I andra satsens mitt leder solocellon ett förtroligt samtal, som understryker känslan av kammarmusik – och mot satsens slut förbereder träblåsarna finalen, som följer utan paus. Temat bygger på första satsens melodier och ger hela verket en enhetlig stämning. Här får pianot till slut också blomma ut i strålande glädje och ljus.

Publiken var ändå inte riktigt nöjd, därtill fann man konserten alltför intim och personligt romantisk. Uruppförandet ägde rum den 4 december och Clara spelade medan den gode vännen Ferdinand Hiller (till vilken konserten är dedicerad) dirigerade. Andra framförandet ägde rum ett drygt år senare, på nyårsdagen i Leipzigs Gewandhaus med Mendelssohn som dirigent. Även denna gång var mottagandet reserverat. Tonsättaren gjorde ytterligare några justeringar, men när konserten 1847 framfördes i Wien med tonsättaren själv som dirigent, nåddes bottennoteringen. Den fruktade kritikern Hanslick skrev: ”Intresset var matt, applåderna kyliga, och av allt att döma enbart riktade mot Clara. Pianokonserten vann endast ringa gillande.”

Men smaken var då annorlunda. Samtidens publik älskade ytligt glittrande virtuosstycken komponerade av Herz, Hünten, Kalkbrenner eller Thalberg. Och när historiens sorteringsprocess gjort sitt, har det visat sig att av alla dessa är det bara Schumann som överlevt. Med tiden började hans pianokonsert sitt exempellösa triumftåg över Europa. Den har blivit en av de mest spelade och är både pianisternas och publikens favorit.

 

Robert Schumann (1810-1856)
Symfoni nr 4 d-moll op 120
Ziemlich langsam – Lebhaft –
Romanze (Ziemlich langsam) –
Scherzo (Lebhaft) –
Langsam – Lebhaft – Presto

Man brukar dela upp Schumanns liv i de olika år han på ett rent fanatiskt sätt bara ägnade sig åt en enda genre. 1840 var ett sådant år. Förutom att det var året för det omstörtande giftermålet med den unga Clara, och det därpå följande fleråriga processandet med hennes far, Roberts lärare, så komponerade han detta år i förälskat rus också 130 sånger. De bodde i Leipzig, där han misslyckades med att efterträda Mendelssohn som dirigent för Gewandhaus-orkestern. Han var ingen framstående dirigent, det skulle visa sig när han 1844 flyttade till Dresden, och 1850 när paret drog vidare mot Düsseldorf.

Under alla dessa år fylldes hans dagar av flitigt komponerande, och hans skapande fick impulser från många olika håll. Det var till exempel Schumann som 1839 hittade Schuberts stora C-dursymfoni nr 9. Orkestern hade länge hägrat för honom, och året 1841 blev ett hängivet orkesterår. Han komponerade en symfonisk fantasi i d-moll (fullbordad 9 september – åtta dagar innan parets förstfödde såg dagens ljus, och tre dagar före deras äktenskaps ettårsjubileum), det verk som han kallade sin Clara-symfoni och som framfördes vid en konsert i Leipzig i december samma år. Vid denna konsert framfördes också den symfoni vi idag kallar nr 1 (fullbordad den 20 februari), den orkestersvit han kallade Uvertyr, Scherzo och Final (påbörjad den 12 april och fullbordad fem dagar senare!) samt den fantasi för piano och orkester som färdigställdes den 20 maj (och som långt senare kom att bli hans berömda pianokonsert).

Den symfoniska symfonin mottogs knappast med värme. Kanske hade han tömt sig på symfoniska tankar detta år, och han hade ingen lycka hos förläggarna, vare sig med den symfoniska fantasin eller med pianofantasin.

I Düsseldorf fick han i december 1851 höra talas om att hans gode vän Norbert Burgmüller (som avlidit 1836, endast 26 år gammal) hade lämnat efter sig en ofullbordad symfoni – och han började genast orkestrera denna symfonins scherzosats. Under detta arbete kom han att tänka på den egna symfoniska fantasin som vid det laget legat glömd i tio år. Han letade reda på noterna och började bearbeta verket.

Han hade ännu ingen annan intention än att kalla stycket för Symfonisk fantasi, även om den under två års arbete blivit längre och “helt klart bättre och effektivare” än tidigare. Skälet till att han inte ville ta steget fullt ut och kalla den en symfoni, var att han ville betona att han önskat gå utanför den traditionella symfonins ram, att satserna spelas utan avbrott och att de tematiskt och cykliskt hänger ihop. Första satsens första tema återkommer således i långsamma satsen och även i scherzots triodel. Strukturen är också mycket oortodox.

I sin andra version uruppfördes det som snart skulle döpas om till Symfoni nr 4 den 30 december 1852 i Düsseldorf. Intressant är att Schumann i sitt manuskript tagit med den i symfoniska sammanhang synnerligen ovanliga gitarren – men han skrev aldrig ut några noter för detta instrument. Kände han sig i slutänden ändå inte mogen för ett sådant djärvt experiment?
Stig Jacobsson