Ringborgs Svenska favoriter

Gävle Symfoniorkester
Dirigent & solist: Tobias Ringborg, violin

Roman svit ur Drottningholmsmusiken (23 min)
Stenhammar Två sentimentala romanser (12 min)
Linde En munter uvertyr (6 min)
Andrée Andante quasi recitativo (5 min)
Alfvén Midsommarvaka (13 min)

Virtuose Tobias Ringborg tar oss med på en odyssé in i den svenska symfoniska musikskatten

Tobias Ringborg – en av landets främsta såväl violinister som dirigenter – dras ofta till den romantiska epoken och har framgångsrikt bärgat många glömda 1800-talsverk. Ringborg har med tiden blivit något av svensk romantiks ihärdige missionär.

Konserten inleds med en djupdykning ner till år 1744 – det år då Drottningholmsmusiken komponerades. Johann Helmich Roman, ”den svenska musikens fader”, skrev denna orkestersvit till bröllopsfesten för Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika; en fest som gick av stapeln på Drottningholm i dagarna tre i mitten av augusti samma år. Förutom hovkapellet hade som förstärkning även en tysk orkester inkallats. Sviten genljuder av dåtida barockmusikaliska ideal – och visst kan man väl ana i hur hög grad Roman faktiskt beundrade Händel.

Wilhelm Stenhammars Två sentimentala romanser (1910) är komponerad på senromantikens yttersta näs – några år senare skulle världskriget komma att radikalt förändra den klassiska musikens uttrycksformer. Här möter en smäktande, innerlig Stenhammar – som dock inte blir sockersött klibbig: han komponerade inte alls i samma nostalgiska stil som exempelvis Alfvén.

”En munter uvertyr” skrevs 1954 av en blott 21-årig Bo Linde och utgör en spännande blandning av en melodisk linjeföring i klassisk stil och en lite mer ”stökig” modernism. Den lyriska känsligheten dominerar dock över den expressiva, lite upproriska uttrycksvilja som också ges utrymme. Det romantiska draget hos Linde (där studietiden med Lars-Erik Larsson som lärare kan ha haft viss inverkan) låg dessvärre inte helt rätt i tiden på 1960-talet och han fick utstå en hel del kritik. Bo Lindes suggestiva musik till Bengt Lagerkvists filmatisering av Hemsöborna, 1966, hör dock till det ljuvligaste som komponerades i mitten av förra århundradet. Bo Linde, som länge verkade som musikrecensent i Gefle Dagblad, dog 1970, endast 37 år gammal.

Andante quasi recitativo för stråkorkester skrevs 1877 och uruppfördes av tonsättaren själv: Elfrida Andrée – en kompositör som lade ner mycket kraft inte bara på sitt skapande utan också på att försöka bereda väg för kvinnors möjligheter i ett patriarkalt präglat samhälle. Hon talade om vikten av emancipation och ”det kvinnliga släktets höjande” och fick personligen uppleva en hel del framgångar – men flera av hennes verk (hon skrev sammanlagt drygt hundra kompositioner) framfördes aldrig under hennes livstid.

Störtförälskad i Marie Kröyer skrev Hugo Alfvén sommaren 1903, under en vistelse i Skagen, sången ”Ved huset” – möjligen fröet till hela Midsommarvaka; en rapsodi som han de följande veckorna snabbt skrev ned. Lyssna till det översinnligt känsliga temat som smyger sig in efter ungefär sex minuter; mjukt som skymningsljuset över Skagens vita stränder... Sekvensen böljar sedan genom hela rapsodin; en våg av kärlek som inget kan hejda. Här möter musik som fullkomligt blänker av lyckoupplevelser. Midsommarvaka, också benämnd Svensk rapsodi nr 1 för stor orkester, präglas därtill av den nationalromantiske Hugo Alfvéns oerhörda kärlek till svensk folkmusik; här genljuder bl.a. en värmländsk polska och en träskodans från Skåne.

Video

Roman - Svit ur Drottningholmsmusiken

Stenhammar - Två sentimentala romanser

Linde - En munter uvertyr

Andrée Andante quasi recitativo

Alfvén Midsommarvaka

Ringborgs svenska favoriter

Den 1 februari gästar violinisten och dirigenten Tobias Ringborg Gävle Symfoniorkester med programmet Svenska Favoriter. Nu är det gott och väl 20 år sedan Tobias och orkestern först möttes, och det har blivit många samarbeten genom åren. I början hade Tobias rollen som solist, och senare hade han ett av sina första uppdrag som dirigent med Gävlesymfonikerna. Nu möter orkestern Tobias som både violinist och dirigent i samma projekt, en kombination av yrkesroller han själv trivs mycket bra med.

”Det känns som om jag snabbare kommer nära orkestern som dirigent när jag också kan plocka upp violinen, och de känner att jag är en bra musiker”, säger Tobias.

Just den nära kontakten med orkestern är viktig, tycker han, och upplever det som ett problem när det blir en känsla av vi-och-dem mellan dirigent och orkestermusiker. Ett sätt att hantera det är att som dirigent komma ned på golvet.

”Jag kämpar för att avståndet mellan dirigent och orkester ska bli mindre. Självklart ska jag stå för det musikaliska ansvaret, men det innebär inte att det måste vara så långt till den enskilde musikern i orkestern.”

Tobias påminner om att för bara 100 år sedan var man som kompositör nästan alltid också verksam som musiker, dirigent och kanske också textförfattare. Att han skulle lägga instrumentet helt på hyllan, som flera av hans dirigerande kollegor valt att göra, är inte något alternativ.

”Jag började spela violin när jag var tre. I 40 år har den där trälådan varit som en del av mig, det går ju inte att bara lägga ifrån sig. Att sluta skulle vara som att ta bort en del av kroppen”, skrattar Tobias.

När han ska instruera stråkarna i orkestern vet han exakt vad han talar om in i minsta detalj.

”Det kan vara fantastiskt skönt i rollen som dirigent - detta yrke med så många kompetenskrav.”

Vad var det som gjorde att han började dirigera, trots att han hade en så framgångsrik karriär som violinist? Lite otippat svarar Tobias att det var hans enorma kärlek till operan, som grundlades när han var i 10-årsåldern. Han gick i Adolf Fredriks musikskola, och under hela mellanstadiet var han med i varenda uppsättning på Kungliga Operan där det krävdes en barnkör.

”Att vara på operan blev som ett gift för mig. Det var inte bara musiken som drabbade mig, det var dramat, scenen, själva huset och till och med doften av damm bakom kulisserna. Idag när jag kommer in på Kungliga Operan för att dirigera ger den där doften mig fortfarande samma känsla. Minnena lever kvar.”

Det är inte bara operarepertoaren som har en stor plats i Tobias hjärta. Hans passion för den bortglömda eller sällan spelade svenska musiken är lika brinnande, och programmet han ska göra härnäst tillsammans med GSO innehåller musik av flera av hans favoriter - Roman, Stenhammar, Andrée och Alfvén.

”Det handlar inte bara om att gräva fram musiken ur gömmorna och spela den, utan också fråga sig varför musiken glömdes bort. Varför har den legat ospelad? Jag vill försöka gottgöra den glömda musiken.”

I våra grannländer har Finland sin Sibelius, Norge har Grieg och Danmark Nielsen, och de ses alla som nationalhelgon. Här i Sverige är vi inte särskilt stolta över våra nationella kompositörer. Tobias funderar på hur det kommer sig, och varför vi är så dåliga på att spela svensk musik på operascenerna och i konserthusen.

”En förklaring kan vara jantelagen, och kanske har det också med att göra att Sverige inte varit i krig på över 200 år. Vi har inte varit i behov av den samlande kraft det kan finnas i en stolthet över något nationellt.”

Svenska Favoriter kallar han för ett godisprogram, och han har en vision om att orkestern ska känna samma stolthet och glädje över repertoaren som han gör.

”Fortfarande kan man möta en attityd av att svensk musik inte skulle kunna mäta sig med de internationella kompositörernas. Min uppgift är att få musikerna att tycka att det är både viktigt och roligt att spela dessa tonsättare”, säger Tobias, och att det ska nå ut till publiken.

Johann Helmich Roman (1694-1758)
Svit ur Drottningholmsmusiken

Johan Helmich Roman är Sveriges främste barockmästare, och hans pionjärinsatser kan knappast överskattas, vare sig det gäller att spela violin, att komponera, eller att arrangera konserter. När han 1731 arrangerade en konsert i Riddarhuset i Stockholm, blev det den första offentliga konserten i vårt land. Under en period studerade han violin och komposition i London, och av allt att döma var han då violinist i Händels operaorkester. Han var så skicklig att han gick under namnet ”den svenske virtuosen”. Med Händels flersatsiga orkestersviter i minnet komponerade han själv flera av de finaste sviter som någonsin skrivit i Sverige.

Mest känd har Roman blivit för sin Drottningholmsmusik, vilken i sin helhet består av tjugofyra satser (och ytterligare nio satser i ett supplement). Dessa små musikstycken var avsedda att spelas vid olika tillfällen under det praktfulla kungliga bröllop som ägde rum i dagarna tre den 18-20 augusti 1744 mellan kronprins Adolf Fredrik och den preussiska prinsessan Lovisa Ulrika. Här finns pompös hyllningsmusik, men också finstämda meditationer och glada danser – men så skulle det också finnas musik till den stora festens alla skiften. Roman ville visa sig från sin allra bästa sida, och han lyckades sannerligen.

 

Wilhelm Stenhammar (1871-1927)
Två sentimentala romanser op 28
f-moll
A-dur

Wilhelm Stenhammar är Sveriges första stora mästare under 1900-talet. Han var en lysande pianist som spelade Beethovens och Mozarts konserter som solist, och han turnerade runt hela landet som kammarmusiker. Han var också en av tidens främsta svenska dirigenter och som sådan chef för Göteborgssymfonikerna under många år. Dessutom var han en romantisk tonsättare med ett nästan klassiskt och klart tonspråk. Hans båda symfonier och pianokonserter, serenaden för orkester, körverk, stråkkvartetter, sånger och pianostycken hör till den mest älskade svenska standardrepertoaren. Han var mycket självkritisk, och efter att ha lyssnat till kollegan och vännen Jean Sibelius andra symfoni, ville han inte längre höra talas om sin egen första – och han väntade i decennier innan han vågade sig på sin andra.

I några verk står han mycket nära nationalromantiken, och tydligast märks detta kanske i hans två sentimentala romanser för violin och orkester. Det är musik som genomsyras av skira midsommarminnen. Ordet sentimental har med tiden skiftat i betydelse, här ska det tolkas som känslig och ömsint. Dessa små läckerheter komponerades 1910 och hör sannerligen till den svenska violinromantikens omistliga guldkorn.

 

Bo Linde (1933-1970)
En munter uvertyr op 14

Våren 1955 stormade den unge Bo Linde fram med stor kraft. Vid en konsert i mars det året uruppförde symfoniorkestern i hemstaden Gävle två nyskrivna verk, dels En munter uvertyr, som tillägnats Gävleborgs läns orkester (som man hette då), dels den första pianokonserten op 12 med tonsättaren själv som solist. Linde hade gjort en mycket snabb karriär. 1948 hade han tagits in i professor Lars-Erik Larssons kompositionsklass vid Musikhögskolan i Stockholm som med god marginal den yngste. När han 1952 lämnade skolan, fullärd, tilldelades han skolans belöningsjetong. Förväntningarna var högt ställda när han nu skulle visa upp sina nya orkesterverk, och tekniker var på plats för att sända konserten i radio. Det blev en lysande framgång, och den muntra uvertyren blev en tid något av orkesterns signaturmelodi.

”Uvertyren skrevs julen 1954 och jag hoppas att något av den glada stämningen från den tiden lyckats fastna inom sonatformens rätt konventionella väggar”, skrev tonsättaren i programbladet till uruppförandet. Recensenterna häpnade över att en 22-åring redan hunnit lära sig instrumentera så skickligt och att hans uppfinningsrikedom var så rik både vad gällde melodi, melodi, rytm och klang. Vilken glädje i musicerandet!

Men vid denna tid började modernismen i musiken tränga sig fram på bred front och det var plötsligt fult att vara musikant. I Stockholm hade Lindes musik ingen chans att hävda sig mot musikpåvarna, och länge betraktades hans musik som lättviktig. Idag kan vi åter glädjas åt hans humor och elegans samtidigt som man kan beundra hans stora kunskap och hantverksskicklighet. Och vem kommer idag ihåg den musik musikpåvarna skrev?

 

Elfrida Andrée (1841-1929)
Andante quasi recitativo

Elfrida Andrée hör till vårt lands allra främsta och mest framgångsrika kvinnliga tonsättare av en äldre generation. Hon var dessutom landets första kvinnliga växeltelefonist och domkyrkoorganist, verksam i Göteborg under många årtionden. Hennes musik har uppmärksammats flitigt under senare tid, och här spelas nu ett knappa fem minuter långt stråkstycke som bara fått namn från tempobeteckningen Andante quasi recitativo – långsamt som ett recitativ. Tillkomståret kan vara svårt att ange, men verket omnämns i alla fall första gången 1877. Att fröken Andrée tyckte mycket om sitt stycke kan man förstå när man lägger märke till att hon återanvänt det i många sammanhang: med titeln Andante cantabile ingår det i pianosviten Fyra stycken (1881), och samma titel använde hon till en version för cello och orgel, i Orgelsymfoni i h-moll (1890) kallar hon stycket för Cantabile, och med beteckningen ”Stilla betraktelse” återfinner man det i hennes Svensk mässa nr 2 (1903). Dagens version torde ändå vara originalet.

 

Hugo Alfvén (1872-1960)
Midsommarvaka, svensk rapsodi nr 1 op 19

Hugo Alfvén var åren runt förra sekelskiftet känd som en mycket allvarlig herre. Han hade komponerat två stora symfonier, som avslöjat stor lärdom och ett djup som dittills var okänt inom den svenska musiken.

Det var därför många som lyfte förundrat på ögonbrynen när de 1903 stiftade bekantskap med hans första svenska rapsodi, Midsommarvaka. Här visade han ett helt annat kynne. Han slår an svensk folkton, med burlesk humor. Här berättas om den svenska midsommarnatten där vare sig brännvin eller slagsmål saknas. Inte undra på att denna musik spreds över världen och formade bilden av Sverige. Musiken dök upp i en mängd arrangemang, ibland förvanskad till oigenkännlighet. Många fall utvecklades till tröttande rättsärenden, som i alla fall bidrog till musikens berömmelse och inte oävna inkomster …

Om man så vill är detta i bästa bemärkelse programmusik och tonsättaren har själv mycket detaljerat redogjort för händelseförloppet. Men musiken står utmärkt på egna ben utan fastlåsta associationer.
Stig Jacobsson

Garderob:
Garderoberna hittar du i vår foajé på entréplan. Den bevakade garderoben är enbart öppen i samband med större konserter i Gevaliasalen och det kostar 20 kr/plagg. Biljett till den bevakade garderoben köper du i samband med biljettköpet alternativt på plats i biljettkassan. Den obevakade garderoben är gratis. Det är obligatoriskt att hänga av sig ytterkläder vid konsertbesök. Av säkerhetsskäl är det inte tillåtet att ta in ytterkläder i konsertsalen.

Parkering:
Det finns ett begränsat antal parkeringar utanför Gävle Konserthus. Vill du parkera där bör du vara på plats i god tid innan konserten. Om vår parkering skulle vara full, hänvisar vi till parkeringshus i Gävle centrum eller parkeringen vid Silvanum/Högskolan. Väljer du att parkera i Gävle centrum eller vid Silvanum/Högskolan tar det ca 5-10 minuter att promenera till konserthuset.

Fotografering:
Vänligen tänk på att fotografering, filmning eller ljudupptagning under pågående konsert kan vara störande för andra konsertbesökare och är inte att rekommendera. Slå gärna på din mobiltelefon EFTER konserten. 

Allergier:
Tänk på att starka parfymer och hårsprejer kan vara mycket besvärande för allergiker.

Övrigt: 
Mat och dryck är inte tillåtet att ta med in i Gevaliasalen