Eroica

Maxwell Davies gick nyligen ur tiden som den främste tonsättaren i Skottland. Hans Åtta sånger till texter av den galne kungen George III är fyllda av ångest och vanföreställningar, vilket också påverkat musiken. Få kompositioner förmedlar ett lika naket och psykologiskt porträtt av en olycklig människa. På detta skakande vittnesmål kan behövas musik för en annan regent, Napoleon. Beethoven skrev sin tredje symfoni med honom i tankarna, men ångrade sig till slut, rev ur titelbladet och kallade sitt verk bara Eroica – Hjältesymfonin.
Men konserten börjar med en "världspremiär" när Madeleine Isakssons nyskrivna Bridges spelas för allra första gången.

Gävle Symfoniorkester
Chefdirigent Jaime Martín
Olle Persson, baryton

Isaksson Bridges (uruppförande)
Davies Eight songs for a mad king
Beethoven Symfoni nr 3 "Eroica"

 

Ludwig van Beethoven
Få verk i musikhistorien är omgärdade av så många legender som Beethovens tredje symfoni, Erocia. En del stannar vid att vara just anekdoter, men det lär stå utom all tvekan att Beethoven verkligen hade komponerat sin symfoni som en hyllning till Napoleon, som då var förste konsul. Till sin förläggare skrev Beethoven ett brev den 26 augusti 1804: ”… en ny stor symfoni … egentligen betitlad Bonaparte …” Spåren efter denna beteckning kan man ännu upptäcka på handskriften. Att Beethoven, efter att Napoleon utropat sig till kejsare, skulle ha rivit sönder titelbladet kan inte bevisas, men styrks av eleven Ferdinand Ries vittnesmål. Första sidan skrevs om och istället erhöll symfonin titeln Sinfonia Eroica. Symfonin uruppfördes med Beethoven själv som dirigent i Wien den 7 april 1805, och har därefter hört till symfoniorkestrarnas mest uppskattade mästerverk.

Madeleine Isaksson
Madeleine Isaksson, studerade under 80-talet på piano och komposition på Musikhögskolan i Stockholm, med diplom från pianolärar- och kompositionsklassen. Som utlandsstipendiat studerade hon vidare i Holland och sedan Frankrike där hon alltsedan 90-talet bor och verkar som tonsättare.

Hennes musik är skriven för skiftande besättningar, såväl instrumentala, orkestrala såsom vokala. Här kan nämnas några senast tillkomna verk: för instrumentalensemble: septetterna Sondes (2009) och Isär (2012), för vokalensemble: Ciels (2010) och Terre de l’absence (2012), Hemligheten (2014) för counter-tenor och äldre instrument, text Tomas Tranströmer, och sist hennes andra violinduo: Vide supra (2014). Hösten 2005 utkom hennes porträttskiva Failles på Phono Suecia. Hon belönades med Järnåkerstipendiet 2012 för verket Les sept vallées för solo blockflöjt. Madeleine Isakssons musik har spelats på konserter och festivaler av framstående ensembler i flertalet länder.

Olle Persson
Olle Persson har en sällsynt bred repertoar, både inom opera- och konsertrepertoaren, har han framträtt på snart sagt alla betydande scener i Norden. Olle Persson samarbetar regelbundet med gitarristen Mats Bergström, vars gitarrtranskription av pianostämman till Schuberts Die schöne Müllerin gjort det möjligt för duon att turnera med sångcykeln i Sverige och utomlands.

Han har ofta engagerats för nutida musik och medverkade bland annat vid uruppförandet av Sven-David Sandströms Matthäuspassion i Philharmonie i Berlin i feburari 2014. Olle Persson tilldelades 2013 den kungliga medaljen Litteris et Artibus.

Video

Beethoven Symfoni nr 3 "Eroica"

Madeleine Isaksson (1956)
Bridges (uruppförande)

Besättningen brass och slagverk var ett överraskande önskemål från orkestern och det lät spännande, ovanligt och utmanande för mig. Jag fick senare veta att stycket skulle ligga först i programmet, ett öppningsverk alltså, vilket kan ha påverkat styckets karaktär.

Till verkets form hade jag ett liggande timglas i tankarna. Jag visste också att en slags koral kunde bli aktuell i dess trängre passage. Musiken börjar med ett inledande brus som snart bildar melodiceller och linjer i olika längder och sedan öppnar sig till ett alltmer drivande flätverk med både höjd och djupa fall. Detta smalnar och skalas av mot passagen, det gungar och glisserar allt tunnare och djupare innan det öppnar upp på nytt, men annorlunda, mot slutet. I styckets centrum flyter en koral förbi. Titeln är förstås ett önskemål, en uppmaning: att slå broar över farliga gränsvatten, mellan olika kulturer, vilket dessvärre ligger hur långt som helst ifrån dagens realitet vid Europas gränser och innandömen.

Min musik kommer att presenteras med två nyskrivna verk för Gävle Symfoniorkester under 2016/2017: först »Bridges« i november, och under våren, den 20 april, ett längre verk för hela orkestern.
Madeleine Isaksson

 

Peter Maxwell Davies (1934-2016)
Eight Songs for a Mad King

I sin ungdom var Peter Maxwell Davies experimentlysten och radikal, och bland hans mest egenartade kompositioner hittar man Eight Songs for a Mad King, skriven våren 1969 för den grupp tonsättaren han själv var ledare för: The Pierrot Players (senare Fires of London). Han hade till stor del inspirerats av en mekanisk miniatyrorgel som en gång tillhört kung Georg III, och den kunde spela åtta melodier. ”Den gjorde ett underligt och oroande intryck på mig. Jag kunde föreställa mig konungen, klädd i sin purpurfärgade morgonrock och nattmössa av hermelin i färd med att under stora svårigheter försöka lära fåglar frambringa musik – den musik han själv alltför sällan lyckades tvinga fram ur flöjt och klaver. Eller hur han sjöng för dem med sin slitna röst, den som blivit nästan omänsklig av dagslånga monologer. Det påminde om sagan om Kejsarens Näktergal. Men den här kejsaren var galen. Och ibland insåg han det. Och grät.”

Georg III (1739-1820) var verkligen galen, och verkets sånger ska uppfattas som hans monologer. Ibland återger de hans egna ord. Instrumenten förkroppsligar olika sidor av kungens psyke: han för dialoger med dem, och de blir fysiska förlängningar av hans ord, hans egen musik.

1. The Sentry (Vaktposten). Kungen ser sig själv gå fram till en av sina slottsvakter för att sedan fortsätta på promenad ute på landsbygden. Han talar faderligt till soldaten och lovar denne en gåva från sin köksträdgård. Plötsligt ser han sig som vaktens fånge och bryter samman.

2. The Country Walk. Kungen föreställer sig att han promenerar på landet, som han älskar, men hans dåliga syn förvränger alla intryck till de mest groteska former.

3. The Lady-in-Waiting. Kungen inbillar sig att han ägnar sig åt en annan av sina undertryckta favoritsysslor: att konversera en vacker och bildad dam. Men han påminner sig att unga kvinnor brukar vara rädda för honom.

4. To be sung on the Water. Kungen ser sig seglande på Themsen. Han drömmer om att bli befriad från de tunga plikter som Gud gett honom.

5. The Phantom Queen. Kungen längtar efter sin fantasidrottning. Ibland inbillar han sig att han skilt sig från sin hustru, drottning Charlotta, och gift sig med Esther, alias Lady Pembroke. Han hyser en djup misstro mot sina läkare, som han misstänker håller honom borta från Esther och dessutom plågar honom med brutala kurer mot hans sjukdom.

6. The Counterfeit (Porträttet). Texten är hämtad från en av kungens egna monologer.

7. Country Dances. Kungen inbillar sig att befolkningen i Windsor ställer till fest. Han uppmuntrar dem, bland annat med citat från Händel, men blir plötsligt upprörd över tidens ondska – vilket han blir då och då.

8. The Review. Kungen tillkännager sin död för nationen och sammanfattar sitt liv. Han talar om den döde kungens mildhet, fromhet och plikttrogenhet. Så hänvisar han till de händelser som avslöjade hans sjukdom: samtalet med ett träd i tron att det var Fredrik av Preussen, det inbillade äktenskapet med drottning Esther. Han minns läkarnas skoningslösa behandling, sitt fysiska förfall, och inser plötsligt i ett anfall av klarsyn att han blivit bönhörd och fått dö.

 

Ludwig van Beethoven (1770-1827)
Symfoni nr 3 ”Eroica” Ess-dur op 55
Allegro con brio
Marcia funèbre: Adagio assai
Scherzo: Allegro vivace - Trio
Finale: Allegro molto - Poco Andante - Presto

Få verk i musikhistorien är omgärdade av så många legender som Beethovens tredje symfoni, den så kallade Erocia-symfonin. En del stannar vid att vara just anekdoter, men det lär stå utom all tvekan att tonsättaren verkligen hade komponerat sin symfoni som en hyllning till Napoleon, som då var förste konsul. Till sin förläggare skrev tonsättaren ett brev den 26 augusti 1804: ”… en ny stor symfoni … egentligen betitlad Bonaparte …” Spåren efter denna beteckning kan man ännu upptäcka på handskriften.

Att Beethoven skulle ha rivit sönder detta titelblad kan inte bevisas, men styrks av eleven Ferdinand Ries vittnesmål: ”Både jag och många andra av hans vänner har sett denna symfoni ligga på hans bord, vackert renskriven i partitur, och på vars titelblad ordet Bonaparte stod längst upp, och längst ned stod det Luigi van Beet­hoven, men i övrigt intet ord. Jag var den förste som meddelade honom att Bonaparte hade utropat sig till kejsare, varpå han råkade i raseri och utropade: ’Är då inte heller han något annat än en vanlig människa! Nu ska också han trampa alla mänskliga rättigheter under fötterna, bara för att tillfredsställa sin egen ärelystnad; bli en tyrann!’ Beethoven gick fram till bordet, fattade titelbladet upptill, rev bort det helt och kastade det på golvet. Första sidan skrevs om och nu erhöll symfonin titeln Sinfonia eroica.” Denna händelse har också beskrivits av greve Moritz Lichnowsky.

Men att den berömda sorgmarschen skulle vara knuten till Napoleon är inte alls belagt. Inspirationen sägs ibland ha kommit efter ryktet om lord Nelsons död, eller från krigen som rasade i Egypten, eller vid den engelske generalen Ralph Abercrombys död vid slaget i Alexandria den 21 mars 1801. Men allt detta kanske inte spelar så stor roll.

Hur som helst, den slutliga dedikationen kom att lyda: ”sinfonia composta per festiggiare il souvenire du un grand’ uomo” - symfoni komponerad för att högtidlighålla minnet av en stor man. Det enda namn som nämns i partituret är Beethovens vän och gynnare furst Lob­kovitz, han som tillägnades symfonin och som senare även fick sig symfonierna nr 5 och 6 tillägnad.

Jämförd med de två föregående symfonierna av Beethoven har vi med den tredje kommit in i en helt ny värld, trots att endast något år skiljer dem åt i tid. ”Jag känner mig inte tillfreds med mina arbeten hittills. Från och med nu tänker jag slå in på en ny väg”, skrev Beethoven i ett brev 1802, och Eroica (som fullbordades 1804) är ett av de första tecknen på att han lyckats i sina intentioner. Tonsättaren behärskar nu materialet och tekniken så fulländat att han vågar ta sig stora friheter, slå sönder den vedertagna sonatformen och ge sig ut på upptäcktsfärder. Detta innebär också att analyserna av symfonin brukar bli mycket olika beroende på vem som analyserar. Man har spekulerat över sorgmarschens placering (före ett glatt scherzo!), över varför han i finalen citerar en melodi som han även använde i en simpel kontradans, i scenmusiken till Prometheus och i pianovariationerna op 35 – och varför sorgetemat återkommer mot symfonins slut.

Varför söka svar på sådana frågor? Varje svar blir ändå en spekulation. Räcker det inte med att Beethoven nu nått ett stadium där hans musik tagit steget bort från behagfull underhållning och istället kommit fram till en personlig bekännelse. Ett monument av grandios arkitektonisk resning, där uttrycksbehovet krävde nya uttrycksmedel. Detta var tankar lika nya och revolutionerande som Napoleons krigskonst – något som den självmedvetne tonsättaren själv påpekade. Samtiden var oförberedd på denna massiva manifestation och fann symfonin vara ett oskönt tecken på originalitetsjäkt. Idag har vi lärt oss njuta av denna storartade musik.

Beethovens tredje symfoni urupp­fördes med tonsättaren själv som dirigent i Wien den 7 april 1805, och har därefter hört till symfoniorkestrarnas mest upp­skattade mästerverk.
Stig Jacobsson

Garderob:
Garderoberna hittar du i vår foajé på entréplan, både en obevakad och en bevakad. I den bevakade garderoben kostar det 20 kr/plagg. I den obevakade garderoben kostar det ingenting. Det är obligatoriskt att hänga av sig ytterkläder vid konsertbesök. Av säkerhetsskäl är det inte tillåtet att ta in ytterkläder i konsertsalen.

Parkering:
Det finns ett begränsat antal parkeringar utanför Gävle Konserthus. Vill du parkera där bör du vara på plats i god tid innan konserten. Om vår parkering skulle vara full, hänvisar vi till parkeringshus i Gävle centrum eller parkeringen vid Silvanum/Högskolan. Väljer du att parkera i Gävle centrum eller vid Silvanum/Högskolan tar det ca 5-10 minuter att promenera till konserthuset.

Övrigt:
Vänligen tänk på att fotografering, filmning eller ljudupptagning under pågående konsert kan vara störande för andra konsertbesökare. Slå gärna på din mobiltelefon EFTER konserten. Tänk även på att starka parfymer och hårsprejer kan vara mycket besvärande för allergiker.