Martín dirigerar Bartók

Lekfulla skämt, allvar och fest. Béla Bartóks Konsert för orkester innehåller allt som hör till själva livet. Här finns de svängiga folkmelodierna han samlade på sig under resor i hemlandet Ungern. Här finns också de i Bartóks musik återkommande nattinspirerade, spökliga dissonanserna och de intrikata rytmerna som får hela orkestern att nästan dansa på scenen. Béla Bartók var en av 1900-talsmusikens verkligt stora förnyare. Som få andra öppnade han sina öron mot omvärlden och lät sig fascineras och påverkas, för att sedan skapa något helt eget och unikt. Konsert för orkester blev hans sista stora verk, och samtidigt ett av hans mest älskade. Vilket inte alls är underligt, för det är en musikalisk skattkista för den som ger sig tid att lyssna.

Medan Béla Bartók inspirerades av musiken han hörde ute på landsbygden, påverkades Hector Berlioz av de stora brittiska diktarna Shakespeare och framförallt Lord Byron, vars versroman Childe Harold gav upphov till symfonin Harold i Italien med altfiolsolo. Han komponerade den ursprungligen för Paganini, som just skaffat sig en viola tillverkad av Stradivarius och ville ha något att spela. Innan den var klar avvisade Paganini verket, men när han långt senare hörde det spelas, knäböjde han framför Berlioz och förklarade att han överträffat Beethoven – och skänkte honom 20 000 Franc. Nu har vi möjlighet att höra vad Paganini först nobbade, för att sedan ångra sig djupt.

Gävle Symfoniorkester
Chefdirigent Jaime Martín
Antoine Tamestit, viola

Berlioz Harold i Italien
Bartók Konsert för orkester

Video

Bartok Konsert för orkester

Béla Bartók
Under andra världskriget emigrerade Béla Bartók från Ungern till USA, men hans hälsa var redan svårt tärd. Dirigenten Serge Koussevitzky hade erbjudit honom 1 000 dollar för ett nytt orkesterverk avsett för Bostonsymfonikerna. Bartók gladdes över erbjudandet, men tvingades förklara att han nog inte skulle orka med uppgiften. Men när han mot hösten återvände till New York var han fylld av energi, på gott humör och hade en fullbordad Konsert för orkester i bagaget – och han hade dedicerat den till Koussevitzkys nyss bortgångna hustru Natalie.
Bartóks återvunna hälsa skulle dessvärre inte hålla i sig. Konsert för orkester uruppfördes i Boston den 1 december 1944 och blev hans sista fullbordade storverk. Han dog året därpå.

Antoine Tamestit
Den franska violasten Antoine Tamestit föddes 1979. Efter studier i Paris fortsatte han för Jesse Levine vid Yale University i USA och därefter för den tyska violasten Tabea Zimmermann. Antoine Tamestit är efterfrågad världen över som violasolist och har spelat med ett stort antal av världens stora symfoniorkestrar, som de i Wien, London, Leipzig, Berlin, Paris och New York. Antoine Tamestit spelar på en viola av Stradivari från 1672, utlånad av Habisreutinger-stiftelsen.

Hector Berlioz (1803-1869)
Harold i Italien op 8
Adagio – Allegro (Harold i bergen. Melankolisk scen. Glädje och lycka)
Allegretto (Pilgrimernas marsch sjungande en aftonbön)
Allegro assai – Allegretto (En abruzzisk bergsbo sjunger serenad för sin käraste)
Allegro frenetico – Adagio - Allegro (Rövarnas orgie. Minnen av tidigare scener)

Hector Berlioz hade 1831 gjort sig känd som den franska musikens främste rebell. Då hade hans självbiografiska Symphonie Fantastique haft premiär, till vissas förskräckelse och andras förtjusning. Att detta orkesterfyrverkeri gjorde så stor verkan, kan man förstå om man vet att till och med Beethovens verk betraktades som svårbegripliga i det franska musikliv som ännu var helt genomsyrat av kunglig smak. Ingen förnekade Berlioz kunnande och 1831-32 använde han det Rompris han tilldelats av Akademien till att vistas i den eviga staden. Men han fann Roms musikliv trångt med sina många musikaliskt taffliga och frivola operor. Han tyckte sig leva i exil från musikens verkliga centrum. Men det som fascinerade honom var att befinna sig i de trakter där Lord Byrons romanfigur Childe Harold vandrat omkring. Han tog själv långa promenader runt Subiaco och mellan Rom och Neapel. ”Jag längtar efter att gå till Mount Posilippo, till Calabrien eller till Capri, och inställa mig själv i tjänst hos en stråtrövare. Det är det liv jag åstundar; vulkaner, klippor, travar av stöldgods i bergsgrottor, en konsert av skrik ackompanjerad av pistoler och karbiner, blod och Lachrymae Christi, en bädd av lava vaggad av underjordiska skälvningar. Allons donc, violà la vie!”

Erfarenheterna av vandringarna tog Berlioz med sig hem till Paris där han så småningom började klä dem i toner. Vid samma tid bad den legendariske violinvirtuosen Nicolò Paganini honom om en violakonsert som han kunde framföra på sin nyinförskaffade Stradivarius-viola. Tankarna slogs ihop och resulterade i den fyrsatsiga symfoni med violasoli som han kallade Harold i Italien. Paganini blev emellertid djupt besviken och meddelade: ”Det går inte! Jag tiger alltför länge. Jag måste genast få något att spela!” Man kan säga att violan spelar Harolds roll, och han deltar inte, han iakttar. Men även om Paganini inte framförde verket, så hörde han det 1838, två år före sin bortgång, och blev så hänförd att han föll på knä framför tonsättaren och förklarade att denne ”gått längre än Beethoven”, och skänkte honom 20.000 franc.

”Jag tänkte skriva en rad scener för orkester, i vilken violan spelar en mer eller mindre viktig roll. Genom att låta violan spegla de poetiska minnena från min vallfärd i Abruzzerna gjorde jag den till en sorts melankolisk drömmare i Childe Harolds manér.” Det blev en studie i stämningar med många finurliga och svårgestaltade tekniker, synkoper och baktakt. Mot slutet av tredje satsen spelar violan två takter medan orkestern bara spelar en. Detta blev en så svårbemästrad uppgift för såväl solist (Urhan) som dirigent (Girard) vid uruppförandet den 23 november 1834 att Berlioz beslutade sig för att i fortsättningen själv dirigera sina verk.

Det har med all rätt påpekats att Berlioz över huvud taget inte skildrat några av romanens episoder, men att en hel del av Byrons stämningar återskapats. Harold är närvarande i form av ett tema som återkommer i alla satser. Vi träffar honom till exempel i inledningstakterna av Pilgrimsmarschen, så atmosfärisk med sin klockklang. Även Serenaden excellerar i de stämningar han upplevde under återfärden från Neapel till Rom tillsammans med två svenska vandringskamrater (Carl Stephan Bennet och Mauritz Klingspor). Det blev en förskräcklig natt på hårda underlag, plågade av flygfän och de ”unga män som runt om i byn sjöng serenader under sina älskades fönster till ackompanjemang av gitarrer och en fruktansvärt skrikande klarinett.”

Finalens våldsamma energiska Rövarorgie avbryts bara när han knyter ihop teman från de tidigare satserna. Men när Harolds tema återkommer (i viola) har det blivit så utdraget att han bara lyckas spela halva. Violans fraser drunknar i detta korta mellanspel i orkesterns vildsinthet och Harold hörs inte av mer.

Béla Bartók (1881-1945)
Konsert för orkester
Introduktion
Parens dans
Elegi
Avbrutet intermezzo
Final

Béla Bartók är kanske mest känd som den ungerske musikforskaren och tonsättaren som gjorde årslånga forskningsresor runt i bygderna i Ungern, Rumänien, Bulgarien och även i norra Afrika, för att samla autentisk folkmusik, att skriva ner den eller spela in den på primitiva vaxrullar till allmogens stora förskräckelse. Den här, till stor del ännu obearbetade, skatten använde han sedan ofta som teman till sina egna kompositioner, även om han inte sällan förändrade melodierna till oigenkännlighet. Med tiden blev hans musik allt djärvare, och han kom att betraktas som en av 1900-talets främsta nyskapare – både älskad och omstridd.

Under andra världskriget emigrerade Béla Bartók till USA. Han hade blivit hårt ansatt av nazisterna. Bland annat hade han blivit så upprörd av deras lista över ”degenererade” konstnärer, att han själv begärde att bli uppförd på den.

I augusti 1943 lämnade han New York för att ta semester vid Saranac Lake. Han behövde verkligen vila upp sig, för hans hälsa var vacklande. Under en vistelse vid Doctor’s Hospital fick han besök av den berömde dirigenten Serge Koussevitzky, känd för sitt intresse för nyskriven musik. Den här gången erbjöd han 1000 dollar för ett nytt verk av Bartók för symfoniorkestern i Boston. Tonsättaren gladdes mycket över denna uppmuntran, men tvingades förklara att han nog inte skulle orka med uppgiften.

Men när Bartók mot hösten återvände till New York kände han sig mycket mer vital och fylld av energi. Han var på gott humör, och i bagaget hade han redan en fullbordad Konsert för orkester som han komponerat på sjukhuset. Han hade dedicerat verket till Koussevitzkys hustru Natalie.

I sin programförklaring till uruppförandet den första december 1944 skrev Bartók att musiken fått sitt namn av det faktum att varje enskilt instrument eller instrumentgrupp fått konsertanta eller rent solistiska uppgifter.

Det är en vital och kraftfull konsert, som lika gärna skulle ha kunnat kallas en symfoni, men den är ovanlig också därför att den har fem (och inte som normalt fyra) satser. Den fjärde satsen har både roat och förbryllat genom att det så kallade inva-sions¬temat ur Sjostakovitjs sjunde symfoni ”Leningradsymfonin” citeras och parodieras – ja, det till och med skrattas ut av blecket. Tonsättarens son Peter har påpekat att även Sjostakovitj hade lånat just detta tema, och att det ursprungligen är en kabarésång, och att det var den Bartók tänkt på. Frågan är om den förklaringen stämmer. Man vet att Bartók strax innan hade hört det amerikanska uruppförandet av Sjostakovitjs symfoni i radio, och att han förargat sig över just denna melodi.

Det är fråga om ett synnerligen rikt, omväxlande och fantasifullt verk med många dolda budskap. Här finns begravningsassociationer i de djupa basarna, här finns skickligt omformade folkmelodier, här finns lekfulla skämt och skarp protest. I huvudsak är det ett publiktillvänt verk som inte vållar så stora problem att lyssna till, men om man ger sig tid att lyssna noga, finns här en skattkista.

Den återvunna hälsan skulle dessvärre inte hålla i sig. Konsert för orkester kom att bli Bartóks sista stora verk. Han gick bort året därpå i leukemi.
Stig Jacobsson

Garderob:
Garderoberna hittar du i vår foajé på entréplan. Den bevakade garderoben är enbart öppen i samband med större konserter i Gevaliasalen och det kostar 20 kr/plagg. Biljett till den bevakade garderoben köper du i samband med biljettköpet alternativt på plats i biljettkassan. Den obevakade garderoben är gratis. Det är obligatoriskt att hänga av sig ytterkläder vid konsertbesök. Av säkerhetsskäl är det inte tillåtet att ta in ytterkläder i konsertsalen.

Parkering:
Det finns ett begränsat antal parkeringar utanför Gävle Konserthus. Vill du parkera där bör du vara på plats i god tid innan konserten. Om vår parkering skulle vara full, hänvisar vi till parkeringshus i Gävle centrum eller parkeringen vid Silvanum/Högskolan. Väljer du att parkera i Gävle centrum eller vid Silvanum/Högskolan tar det ca 5-10 minuter att promenera till konserthuset.

Fotografering:
Vänligen tänk på att fotografering, filmning eller ljudupptagning under pågående konsert kan vara störande för andra konsertbesökare och är inte att rekommendera. Slå gärna på din mobiltelefon EFTER konserten. 

Allergier:
Tänk på att starka parfymer och hårsprejer kan vara mycket besvärande för allergiker.

Övrigt: 
Mat och dryck är inte tillåtet att ta med in i Gevaliasalen