Datum och tid:

Torsdag 26 september, 19:00

Kejsarkonserten

Dirigent Ruth Reinhardt
Pontus Carron, piano

Mozart Teaterdirektören, uvertyr
Beethoven Pianokonsert nr 5 "Kejsarkonserten"
Byström Persuasion (2004)
Schubert Symfoni nr 6

Pianisten Pontus Carron var bara 22 år när han examinerades från Kungliga Musikhögskolan. Nu kommer det unga stjärnskottet till Hudiksvall för att spela Kejsarkonserten – Beethovens sista pianokonsert – under ledning av dirigent Ruth Reinhardt.

Hela sitt liv skrev Wolfgang Amadeus Mozart musik som förförde, berörde och sprängde gränser. Dessutom hade han humor. Operan Der Schauspieldirektor – Teaterdirektören – är en satir över 1700-talets teaterliv. Att uppleva den medryckande musiken i uvertyren till operan är som att kastas in i en tidsresa till pudrade peruker och fladdrande salongsljus.
Ludwig van Beethoven är tonsättaren som livet ut kämpade mot sin gradvis allt sämre hörsel. I femtioårsåldern var han helt döv. Kanske var det i kraft av kampen mot sitt öde som Beethoven fortsatte att både komponera och dirigera livet ut. Pianokonsert nr 5 skrev han i sin hemstad Wien 1809. Staden låg i spillror efter Napoleons attack och Beethoven led av sin dåliga hälsa. Ändå klingar Kejsarkonserten – hans sista pianokonsert H – av hopp och framtidstro. Hos oss tolkas stycket av det unga stjärnskottet Pontus Carron.
Svenska bästsäljare inom nutida konstmusik, finns det? Svaret är ja. Sedan Persuasion av Britta Byström hade urpremiär 2004 uppförs stycket regelbundet över hela världen. I verket bjuder Byström in till en oväntad ljudvärld som öppnar för associationer kring tid och rum.
Konserten avslutas med Symfoni nr 6 av Franz Schubert. Trots att han bara var lite över 30 år när han dog tonsatte han över ett tusen verk. Symfoni nr 6 skrev han i 20-årsåldern, inspirerad av tidens operahjälte Rossini. Stycket fick dock vänta innan det mötte publiken, och det offentliga uruppförandet gjordes först några veckor efter att Schubert dött. I svensk kulturhistoria har Symfoni nr 6 en särskild plats tack vare Hasseåtage – som i revyn Spader Madame lät Monica Zetterlund föreviga en melodislinga ur andra satsen med texten: ”Donna Juanita, syster till Don Juan”.
Konserten leds av Ruth Reinhardt, utbildad vid Juilliard School of Music i New York och en av Europas unga, ledande dirigenter.

Video

Mozart - Teaterdirektören, uvertyr

Beethoven - Pianokonsert nr 5 "Kejsarkonserten"

Byström - Persuasion (2004)

Schubert - Symfoni nr 6

Länkar

Wolfgang Amadeus Mozart (1756–1791)
Uvertyr till Teaterdirektören (K486)

Wolfgang Amadeus Mozart komponerade sångspelet Teaterdirektören på uppdrag av självaste kejsaren, Joseph II, och spelet handlar om vilka svårigheter som kan uppstå när man vill grunda ett operasällskap. Det har, som man kan förstå, blivit en dråplig parodi över rivaliserande operadivor och inkompetenta direktörer. Uruppförandet ägde rum i orangeriet vid slottet Schönbrunn i Wien den 7 februari 1786, och vid samma tillfälle uruppfördes även Mozarts svåraste rival, Antonio Salieris Prima la Musica över samma ämne. I varsin ände av den långsmala byggnaden hade man byggt en scen, och publiken behövde bara vrida på sig för att titta på nästa föreställning, när den första var slut. I själva verket var det här en kraftmätning mellan italiensk och tysk operakonst, och det är bara att konstatera att den erfarne och mycket fantasifulle operamästaren Salieri gick segrande ur striden, och att den 30-årige Mozarts bidrag blev en flopp. När det däremot gäller själva uvertyren, visar Mozart en överlägsen skicklighet och inlevelseförmåga. Här grundläggs strämningen i den följande komedin. Man lägger märke till direktörens otåliga fotstamp, sångarnas konstlade självgodhet, deras hårda och svartsjuka tävlan med varandra och den slutliga konkursen!

 

Ludwig van Beethoven (1770–1827)
Pianokonsert nr 5 Ess-dur op 73 ”Kejsaren”
Allegro
Adagio un poco mosso –
Rondo: Allegro ma non troppo

När Beethoven på 1790-talet lämnade sin barndomsstad Bonn för att slå sig ner i Wien var det främst som pianist han blev känd och hyllad. Särskilt beundrade man hans förmåga att improvisera. Det förvånar därför inte att han gärna komponerade pianomusik som han själv avsåg att framföra. Hans 32 pianosonater skulle komma att utveckla såväl musikhistorien som pianospelet längs nya banor. Hans första viktiga orkesterverk var också pianokonserter. Totalt skrev han fem pianokonserter (om man inte räknar med en ungdomlig och av honom själv aldrig orkestrerad konsert skriven av en fjortonårig yngling, kallad nr 0, eller hans eget pianoarrangemang av violinkonserten, kallad nr 6) – och de är alla mycket olika varandra. Visserligen finns det en likhet mellan den fjärde och femte konserten i det faktum att solisten redan från start spelar en dominerande roll, men i övrigt är de som natt och dag. Fyran, fullbordad 1806, är intimt lyrisk medan femman är utåtriktad och glansfull. Femman är den längsta och ambitiösaste av dem alla, och utgör en höjdpunkt i hans heroiska stil. Det kan vara värt att påminna om att den har samma tonart som hans tredje symfoni, den som kallas Eroica, hjältesymfonin, och som ursprungligen skrevs för att hylla Napoleon. Men när Napoleon utnämnde sig till kejsare rev Beethoven som bekant sönder dedikationen till honom med orden: ”Så var han då inget mer än en vanlig människa.”

Beethoven slutdaterade sin sista pianokonsert 1809. Musiken skrevs under en tid av politisk oro. Fransmännen hade av och till anfallit Wien, och i april/maj 1809 riktades bullrande kanonader främst mot stadsmuren i Wien. Beethoven bodde nära muren och sökte därför skydd i sin brors källare – inte av rädsla, men för att skydda resterna av sin hörsel med huvudet nedborrat i en kudde. Hans hörsel var mycket starkt reducerad, och han var så trött på Napoleon att han vid ett tillfälle sade: ”Så synd att jag inte begriper mig på krigskonst så som jag förstår tonkonst, då skulle jag allt besegra honom”.

Att femte pianokonserten fått tillnamnet ”Kejsaren” har inget med Napoleon att göra, det har inte ens med Beethoven att göra. Namnet hittades på av den i Mannheim 1771 födde pianisten och tonsättaren Johann Baptist Cramer, som tidigt bosatte sig i London och som där lät trycka Beethovens femte pianokonsert med tillnamnet The Emperor, därför att han tyckte namnet passade ihop med musikens ståtliga karaktär. Så har det fått bli, och visst är den en kejsare bland alla pianokonserter. Beethoven hade tillägnat ärkehertig Rudolph sin fjärde pianokonsert, och så blev även fallet med den femte.

Väl medveten om sin dåliga hörsel hade Beethoven efter 1808 års uruppförande av fjärde konserten och den fantasin för solopiano, kör och orkester starkt reducerat sina offentliga framträdanden som pianist, och han avsåg inte att själv spela sin femte pianokonsert. Den var fullbordad i god tid före uruppförandet den 28 november 1811 under en Gewandhauskonsert i Leipzig. Solisten hette Friedrich Schneider och dirigenten Johann Philipp Christian Schulz. Mottagandet var synnerligen varmt, och man skrev i pressen att ”hela auditoriet kom i hänryckning”. I februari året därpå spelades den för första gången i Wien, och då var Carl Czerny solist. Legenden berättar att Beethoven själv instruerat honom om sina intentioner.

Solisten får inleda konserten med att dekorera tre uttrycksfulla orkesterackord, innan själva huvudtemat presenteras. Resten av satsen rymmer mycket som får en improviserande karaktär, men som är exakt noterat. Det är alldeles uppenbart att Beethoven inte själv avsåg att spela konserten, för han lämnar inte ens plats för improviserade kadenser. I slutet av första satsen anger han tydligt att solisten ska spela den i partituret angivna kadensen. Första satsen är med god marginal den längsta.

Liksom i tredje pianokonserten är huvudtemat i den andra, långsamma satsen en förklädd version av första satsens sidotema. Detta marschtema har nu förvandlats till en vacker hymn. Violinerna spelas sordinerade och basarna spelar pizzicato. Andra satsen går via ett par toner i hornen direkt över i finalen, där det övermodigt virvlande temat presenteras av pianot innan det tas upp av orkestern. Satsen utvecklas till ett friskt musikantiskt rondo. Pukorna kommer att spela en betydande roll och kan alldeles ensamma spela de två toner som utgör den huvudsakliga baslinjen. I den avslutande codan får pukan till och med en solopassage tillsammans med pianot. Det är sådana här finesser som gör att Beethovens musik ständigt har något nytt och fräscht att upptäcka.

 

Britta Byström (f. 1977)
Persuasion

Sundsvallsfödda Britta Byström inledde sin musikerbana med att studera trumpet vid Kommunala musikskolan, och komponerade redan i tonåren. 1995 började hon studera komposition för Pär Lindgren och Bent Sørensen vid Musikhögskolan i Stockholm. Hon har komponerat kammarmusik, vokalmusik och opera, men framförallt orkestermusik, och den har spelats av bland andra Sveriges Radios Symfoniorkester, Kungliga Filharmoniska Orkestern, International Youth Wind Orchestra, Musica Vitae och Kroumata.

”Som tonsättare får man ofta frågan: ’tänker du på publiken när du komponerar?’ Eller: ’tänker du på musikerna som skall spela stycket?’ Mer sällan ställs frågan om huruvida man tänker på dirigenten. Emellertid var det just vad jag gjorde under arbetet med Persuasion. Stycket beställdes av Stockholm Sinfonietta för att ingå som ett tävlingsmoment i Svenska Dirigentpriset 2004. Orkestern önskade sig ett kort men händelserikt stycke, gärna med växlande taktarter, som skulle vara en smula ’klurigt’ att dirigera. Titeln har jag tagit från en roman av Jane Austen. Där handlar det om en ung kvinna som övertalas att avstå från ett ’opassande’ äktenskap; i mitt stycke rör det sig alltså om en dirigent som försöker övertala en orkester om sin egen förträfflighet.”

 

Franz Schubert (1797–1828)
Symfoni nr 6 C-dur (D589)
Adagio – Allegro
Andante
Scherzo: Presto più lento
Allegro moderato

Under hösten 1816 var Franz Schubert musiklärare hos familjen Esterházy (där Haydn varit kapellmästare i många decennier), och där påbörjade han i oktober sin sjätte symfoni, den som brukar kallas “Lilla C-dursymfonin” för att skilja den från den drygt timslånga nionde symfonin i samma tonart. Denna sjätte symfoni kom emellertid inte att fullbordas förrän i februari 1818. Ett och ett halvt år är en ovanligt lång skapelseprocess när det gäller Schubert. Men under denna tid hann han förstås också komponera sju pianosonater, åtskilliga sånger och ett antal orkesteruvertyrer. Detta är den period i Schuberts liv då han också lämnade flest ofullbordade skisser efter sig, så man kan vara glad över att denna symfoni verkligen blev färdig. Uppenbarligen var han inne i en konstnärlig kris, i en tid av osäkerhet och sökande.

Sjätte symfonin saknar den femtes oskuldsfulla renhet, men har ändå inte nått fram till den åttondes (“den ofullbordades”) vuxna, ödesdigra allvar. Sexan är ett charmigt steg på vägen. Första satsen är ett soldränkt, leende landskap, fyllt av kammarmusikaliska episoder i träblåsarna, och andantet är en variationssats med italienska drag. Musiken till denna sats känner många också igen från Hasses och Tages revy Spader Madam, där den sjöngs med en text som börjar med orden ”Donna Juanita, syster till Don Juan”. Närheten till Beethoven är uppenbar i scherzot, och i finalen gör inte Schubert något försök att dölja sin förtjusning över Rossini, en tonsättare som under dessa år gjorde stor lycka i Wien med sina operor.
Stig Jacobsson