Datum och tid:

Torsdag 5 mars 2020, 19:00

Made for U.K.

Chefdirigent Jaime Martín
Viktoria Mullova, violin

Tjajkovskij Stormen, symfonisk fantasi i f-moll efter William Shakespeare
Prokofjev Violinkonsert nr 2
Sibelius Symfoni nr 5

Från underbar galenskap till vildsint skönhet. Tre av musikhistoriens mästare möter stjärnviolinisten Viktoria Mullova, som efter fjolårets succé är tillbaka i Gävle. Välkommen till en rasade vacker konsert i de stora känslornas tecken.

Hela sitt liv kämpade Pjotr Tjajkovskij med känslan av utanförskap. Vid tre tillfällen skrev han musik till pjäser av William Shakespeare. Stormen från 1873 är ett symfoniskt poem till pjäsen med samma namn. Här tar Tjajkovskij fasta på kärlekstemat hos Shakespeare – och ger toner till såväl naturens starka krafter som den stormande längtan som kan rymmas i ett känsligt människohjärta.

Tjajkovskijs yngre landsman Sergej Prokofjev levde under ständigt inflytande av Josef Stalins regim. Musik i Sovjetunionen skulle vara patriotisk – allt annat censurerades. Trots att Prokofjev tänjde på gränserna och skrev musik med oväntade klanger och avancerade rytmer lyckades han undkomma censuren. År 1923 hade han färdigställt sin andra violinkonsert. När violinisten József Szigeti ett år senare uppförde konserten vid den internationella musikfesten i Prag gjorde den succé. Szigeti skrev i sina memoarer att konserten fascinerat honom från första stund tack vare blandningen av »naiv sagokänsla och otyglad djärvhet i form och innehåll«.

Viktoria Mullova gjorde stor succé när hon gästade Gävle Symfoniorkester förra säsongen. Nu är hon tillbaka, och är även frontfigur under orkesterns vårturné till Storbritannien.

Det sägs att Jean Sibelius komponerade Symfoni nr 5 i ett extatiskt rus. Om det är sant går det definitivt att höra i musiken. När de berusande klangerna träffar örat tycks tid och rum lösas upp. Uruppförandet ägde rum i Helsingfors 1915, och dagen till ära var det tonsättarens 50-årsdag. Redan före konserten stod publiken i kö för att överösa Sibelius med lyckönskningar. När den sista tonen klingat ut tycktes applåderna aldrig tystna. Efter urpremiären reviderade Sibelius symfonin i omgångar, och den version som spelas i dag stod klar 1919.

Video

Tjajkovskij Stormen, symfonisk fantasi i f-moll

Prokofjev - Violinkonsert nr 2

Sibelius - Symfoni nr 5

Viktoria Mullova studerade vid Central Music School i Moskva och Moskvas konservatorium innan hon uppmärksammades internationellt, då hon vann första pris vid Sibeliustävlingen i Helsingfors 1980 och guldmedalj vid Tjajkovskijtävlingen 1982.
När hon under en turné i Finland 1983 flydde i taxi till amerikanska ambassaden i Stockholm för att söka politisk asyl anade hon knappast att hon skulle komma att bli en av världens mest efterfrågade, och hyllade, violinister. Hon har sedan dess framträtt med de främsta orkestrarna och dirigenterna i världen.
Mullova har med tiden utvecklat även sitt barockspel och använt tidstrogna instrument, bland annat tillsammans med ensemblen Il Giardino Armonico samt cembalisten Ottavio Dantone. Hennes tolkningar av Bach har hyllats världen över och fick journalisten på Guardian, Tim Ashley, att skriva: ”Att få höra Mullova spela Bach är helt enkelt en av de största saker du kan uppleva ...”.
Hon har på senare tid även arbetat med nutida musik, där musik skrivits speciellt för henne. Ett av hennes senaste projekt inom nutida musik, ”Stradivarius i Rio” är inspirerad av hennes förkärlek till brasilianska sånger av kompositörer som Antonio Carlos Jobin, Caetano Veloso och Claudio Nucci. Skivan med samma namn togs emot med entusiasm och hon turnerar även med projektet i hela Europa.
Viktoria spelar på violinen ”Jules Falk”, en Stradivarius från 1723 eller på sin Guadagnini från 1750.

Peter Tjajkovskij (1840–1893)
Stormen, symfonisk fantasi efter Shakespeare op 18

Liksom så många andra samtida kollegor (Mendelssohn, Berlioz, Liszt, Dvořák) fascinerades också Tjajkovskij av Shakespeares dramer. Han skrev fantasiuvertyrerna Romeo och Julia (1869–80), Hamlet (1888) och Stormen (1873). Det var den inflytelserike kulturpersonligheten Vladimir Stasov som föreslog att Tjajkovskij skulle skriva en symfonisk fantasi över Shakespeares sagodrama Stormen. Han hade till och med sammanställt en telegramartad synops som Tjajkovskij skulle kunna ha som mall: ”Havet. Ariel, luftens ande piskar på trollkarlen Prosperos order upp en storm. Vrakdelar räddar Ferdinand. Den förtrollade ön. Först ömsinta kärlekskänslor mellan Miranda och Ferdinand. Ariel, Caliban. De förälskade förlorar sig i sin lidelse. Prospero avsäger sig sin magiska makt och lämnar ön. Havet.”

Tjajkovskij fyllde sitt verk med målande musik, med inledningens vågrörelser, den relativt vänliga stormen – snarare en konflikt mellan stråkarnas olika rytmer – det vackra och lyriska kärlekstemat, Calibans käcka men haltande tema. Symmetri uppstår när kärlekstemat sedan återkommer och hela verket avslutas med de inledande havsmotiven. Men att i detalj följa Shakespeares drama låter sig inte göras. Det är stämningarna som inspirerat.

Även om Tjajkovskij sällan lät sig påverkas av andras påtryckningar, bidrog Stasovs tjat verkligen med stor inspiration och verket fullbordades i skiss på elva dagar hösten 1873. Orkestrering gick också mycket fort, och uruppförandet ägde rum i Moskva den 19 december samma år med den gode vännen och grundaren av konservatoriet i Moskva, Nikolaj Rubinstein, som dirigent. Det blev en omedelbar och storslagen framgång. Den symfoniska fantasin framfördes också under världsutställningen i Paris 1878 i Theâtre du Chatelet. Eftersom Tjajkovskij därefter komponerat så många storslagna orkesterverk, kom Stormen att hamna i bakvattnet, och spelas idag alltför sällan. Men förväxla inte den symfoniska fantasin Stormen (på engelska kallad The Tempest) med den symfoniska uvertyren Ovädret (på engelska The Storm) till ett skådespel av Ostrowski, som Tjajkovskij skrev 1864, men som inte trycktes förrän efter tonsättarens bortgång, och då försågs med det helt missvisande opusnumret 76. Detta var hans första orkesterverk och betraktades av såväl kritiker som hans vänner som misslyckat.

 

Sergej Prokofjev (1891–1953)
Violinkonsert nr 2 g-moll op 63
Allegro moderato
Andante assai
Allegro, ben marcato

När Sergej Prokofjev 1917 skrev sin första violinkonsert sammanföll det med att han lämnade Ryssland, för att få leva ut sin ungdom i Europas malströmmar. När han nästan trettio år senare påbörjade sin andra violinkonsert, kom verket att höra till det sista han skrev innan han återvände till Sovjet. ”Jag var ryss, och inspirerades inte av främmande länder”, påstod han, men hans produktion talar ett annat språk.

”1935 bad en grupp av den franske violinisten Robert Soetens beundrare mig att skriva en violinkonsert för honom, och att ge honom ensamrätt till musiken under ett år. Jag gick genast med på förslaget eftersom jag ändå hade tänkt skriva något för violin vid den tiden, och hade samlat en del material. Soetens uruppförde konserten i Madrid den första december 1935, och spelade den sedan ofta.

Liksom i fallen med mina tidigare konserter började jag genom att söka efter en originell titel till stycket, som ’konsertsonat för violin och orkester’, men slutligen återvände jag till den enklaste lösningen: Violinkonsert nr 2. Inte desto mindre ville jag att den skulle vara helt olik nr 1 både till musik och stil.

De olika platser på vilka konserten skrevs speglar det nomadliv jag som turnerande artist levde vid denna tid. Första satsens huvudtema skrevs i Paris, andra satsens i Voronezh, orkestreringen fullbordades i Baku, och uruppförandet ägde rum i Madrid i december 1935.”

Så berättar Sergej Prokofjev om sin andra violinkonserts tillkomst, en strålande vacker musik, genomsyrad av den sovjetiske tonsättarens egendomligt sköna tonspråk, så melodiskt och klangligt varierat och så typiskt för sin upphovsman. Han hade komponerat med stor flit och den nya konserten blev något av det mest melodiska och gripande han skrivit. Särskilt den andra satsen, med violinens cantilena högt över klarinett och stråkarnas pizzicato, är en oförglömlig inspiration. I få verk har Prokofjevs nästan insmickrande melodier och groteska humor ingått en mer lyckad förening.

 

Jean Sibelius (1865–1957)
Symfoni nr 5 Ess-dur op 82
Tempo molto moderato - Allegro moderato
Andante mosso, quasi allegretto
Allegro molto

Jämförd med den fjärde symfonin är Sibelius femte symfoni färgrik och levande, heroisk och tillgänglig. Men likafullt krävde den mer arbete än den grubblande och inåtvända fyran. Inget annat verk vållade honom så mycket bekymmer. Första gången han nämnde den nya symfonin i sin dagbok var 1912, och 1915 uruppfördes den första versionen. Men när man sent omsider fått ta del av denna version på nytt, visade sig skillnaderna vara himmelsvida. Då hade den fyra satser, och var inte alls lika tät och laddad. Sibelius lyckades inte förmedla sitt budskap, och drog därför in musiken för revidering. Året därpå framfördes en andra version, men tonsättaren var fortfarande inte nöjd. Han bearbetade den ännu en gång, och först 1919 fullbordade han det definitiva partituret.

”Promenerade i kall vårsol. Haft en våldsam impression av symfoni nr 5. Den nya!” ”Såg idag (21 april 1915) tio före elva 16 svanor. Ett av de största intrycken i mitt liv!… Lätet av samma träblåsartyp som tranornas, men utan tremolo. Svanornas närmar sig mer trumpeten ehuru sarrusofonklangen är tydlig. Naturmystik och livsve! Femte symfonins finaltema: (och här antecknade tonsättaren trumpeternas svingande tema: svantemat).”

Första satsen består av två delar. Den första av dessa börjar med en sann herdeidyll, med signalartade hornmotiv och svarande träblåsare. I hela denna del är naturupplevelsen stark, men i satsens andra del får musiken en mer scherzoartad karaktär. I den långsamma satsen återkommer det idylliska, den här gången med en graciös, nästan rokokoartad elegans. ”I bakgrunden vandrar klarinetternas, fagotternas och hornens ständigt växlande molnformationer.” Finalens huvudtema lyser fram över ett impressionistiskt stråkskimmer, som kontrasterar mot trumpeternas svantema. Och så de ödesmättade, strängt isolerade ackorden som avslutar detta arkitektoniska mästarbygge.
Stig Jacobsson

Innan konserten kan du njuta av en god bit mat. I pausen kan du köpa något gott. 
Varmt välkommen till Restaurang Gourmet BLÅ. För aktuell meny och bordsbokning

Kontakta
restaurangen@gavlekonserthus.se
026-172940

Garderob:
Garderoberna hittar du i vår foajé på entréplan. Den bevakade garderoben är enbart öppen i samband med större konserter i Gevaliasalen och det kostar 20 kr/plagg. Biljett till den bevakade garderoben köper du i samband med biljettköpet alternativt på plats i biljettkassan. Den obevakade garderoben är gratis. Det är obligatoriskt att hänga av sig ytterkläder vid konsertbesök. Av säkerhetsskäl är det inte tillåtet att ta in ytterkläder i konsertsalen.

Parkering:
Det finns ett begränsat antal parkeringar utanför Gävle Konserthus. Vill du parkera där bör du vara på plats i god tid innan konserten. Om vår parkering skulle vara full, hänvisar vi till parkeringshus i Gävle centrum eller parkeringen vid Silvanum/Högskolan. Väljer du att parkera i Gävle centrum eller vid Silvanum/Högskolan tar det ca 5-10 minuter att promenera till konserthuset.

Fotografering:
Vänligen tänk på att fotografering, filmning eller ljudupptagning under pågående konsert kan vara störande för andra konsertbesökare och är inte att rekommendera. Slå gärna på din mobiltelefon EFTER konserten. 

Allergier:
Tänk på att starka parfymer och hårsprejer kan vara mycket besvärande för allergiker.

Övrigt: 
Mat och dryck är inte tillåtet att ta med in i Gevaliasalen