Datum och tid:

Torsdag 2 april 2020, 19:00

Mycket Mozart

Dirigent Francois Leleux
Eric le Sage, piano

Rossini Barberaren i Sevilla, uvertyr
Mozart Pianokonsert nr 17
Beethoven Coriolanus, uvertyr
Mozart Pianokonsert nr 24

Eric le Sage är hyllad sedan 1980-talet för sin förmåga att känsligt och innerligt gjuta liv i flygelns tangenter. Hos Gävle Symfoniorkester tolkar han inte mindre än två av Mozarts mest älskade pianokonserter. Dirigent Francois Leleux leder konserten.

I 1800-talets musikliv var Gioacchino Rossini en celebritet. Som 37-åring hade han skrivit 39 operor, varav den mest kända är Barberaren i Sevilla från 1816. Uvertyren är ett sprudlande och glädjefyllt stycke italiensk operakonst när den är som härligast.

Eric le Sage är hyllad sedan 1980-talet för sin förmåga att innerligt gjuta liv i flygelns tangenter. Vid den här konserten hör vi honom spela två av Wolfgang Amadeus Mozarts allra mest medryckande pianokonserter.

Manuskriptet till Pianokonsert nr 17 är daterat till april 1784. Mozart bodde sedan ett par år i Wien och skrev pianokonserter på löpande band. Det sägs att han våren 1784 köpte en fågel som osannolikt nog kunde sjunga delar av den 17:e pianokonserten utantill. Oavsett om anekdoten är uppdiktad säger den något om musiken som klingar upprymt som en koltrast om våren. Pianostämman tar lyssnaren i handen och trampar ivrigt upp en stig genom orkesterklangerna där stämningen skiftar mellan ljus och skugga, dröm och realitet.

Mozart var en inbiten arbetsnarkoman – drygt ett år senare hade han hunnit till Pianokonsert nr 24. Vid uruppförande 1786 var Mozart som vanligt solist. Skriven i moll – som den ena av två – markerar nummer 24 ett skifte hos Mozart. Musiken stormar och längtar på ett sätt som för tankarna till Ludwig van Beethoven. Beethovens Uvertyr till Coriolanus uruppfördes år 1808. Stycket är en del av teatermusiken till Heinrich Joseph von Collins tragedi Coriolanus. Precis som Shakespearepjäsen med samma namn handlar den om den romerska krigaren Coriolanus som begår självmord på grund av sårad heder. Den dramatiska handlingen avspeglas i musiken, särskilt på slutet, då de inledande klangerna sakta upplöses i spillror.

Konserten leds av Francois Leleux, född i Frankrike och sedan 20 år verksam som dirigent och oboist med världens ledande orkestrar.

Video

Rossini - Barberaren i Sevilla, uvertyr

Mozart - Pianokonsert nr 17

Beethoven - Coriolanus, uvertyr

Mozart - Pianokonsert nr 24

Gioacchino Rossini (1792–1868)
Barberaren i Sevilla: Uvertyr

Redan 1785 hade den italienske operatonsättaren Giovanni Paisiello komponerat en synnerligen framgångsrik, populär och ofta spelad opera över Beaumarchais berömda komedi Barberaren i Sevilla, så det väckte allmän förvåning när den 23-årige Rossini i Rom 1816 presenterade en egen opera över samma tema.

Paisiello visste om detta och räknade med att den nya operan skulle göra fiasko. Men för säkerhets skull intogs salongen vid premiären den 20 februari av Paisiello-anhängare som buade så mycket de kunde från första stund. ”Det verkade som om alla Italiens visslare marscherat till Teatro Argentina den kvällen”, berättade ett ögonvittne. Men redan vid andra föreställningen hade anhängarna avlägsnat sig, och publiken kunde höra hur det verkligen lät, och succén därmed var ett faktum. Dessvärre, eller kanske som tur var, avled Paisiello bara ett par månader senare, så han slapp få veta att Rossinis barberare fullständigt skulle utkonkurrera sin numera bortglömda kollega.

Rossini hade i alla fall haft bråttom. Han skrev hela operan på elva dagar. Men drog sig inte för att låna sådant han redan skrivit, eftersom risken var liten att någon skulle upptäcka det. Lite överraskande är det kanske ändå att till och med den älskade uvertyren redan använts till operorna Aureliano i Palmira 1813 och även till Elisabetta, regina d’Inghilterra 1815. Men så var ju detta också en av de bästa uvertyrer han någonsin skulle skriva.

Att Barberaren fortsatt att roa genom århundradena beror naturligtvis på att Rossini var operabuffans största geni. Hans musik är lättsam, medryckande och rolig – och aldrig har väl hans idéer flödat så rikt som i denna opera.

 

Wolfgang Amadeus Mozart (1756–1791)
Pianokonsert nr 17 G-dur (K453)
Allegro
Andante
Allegretto. Presto finale                          

I Wien var den knappt trettioårige Mozart en känd och uppskattad musiker, mer känd som pianist än som tonsättare. Det vanliga sättet för en musiker att försörja sig på var att uppträda i adelsmäns och rika borgares salonger – ofta till usel betalning – eller att undervisa förmöget folks barn. Det fanns ett tredje sätt, och det var ett ekonomiskt vågspel, nämligen att arrangera en akademi, d.v.s. att hyra en stor lokal, ofta Burgtheater i Wien, anställa musiker till en orkester, se till att arrangemanget annonserades och hoppas på att det kom så många betalande åhörare att det även blev en liten vinst. I själva verket kunde det lika gärna bli ekonomisk katastrof.

Just 1784 seglade Mozart i sådan medvind att han bara under mars månad arrangerade tre sådana akademier, och till dessa fanns ett omättligt behov av nyskriven musik. Eftersom Mozart även framträdde som pianosolist är det naturligt att han skrev många pianokonserter under den här tiden. Mellan 1784 och 1786 skrev han faktiskt hela tolv pianokonserter.

I ett brev hem till pappa Leopold skrev Wolfgang den 26 maj 1784: ”Jag kan faktiskt inte välja bland dem ... båda konserterna (nr 15 B-dur och 16 D-dur) gör pianisten svettig … Därför är jag mycket nyfiken att höra vilken av de tre, B-, D- eller G-dur ni, och min syster föredrar ... Naturligtvis är det nödvändigt att höra dem välspelade och med alla stämmor ...” Den sista anmärkningen antyder att det kanske inte alltid lyckades honom att anställa alla nödvändiga instrumentalister.

Pianokonsert nr 17 i G-dur är daterad i Wien den 12 april 1784 och lär vara skriven för Mozarts pianoelev Barbara Ployer, dotter till en av biskopens av Salzburg agenter. Till henne skrev Mozart för övrigt också konserten i Ess-dur nr 14, och en sonat för två pianon som Mozart själv ville spela tillsammans med henne. Om hon nu verkligen spelat dessa fantastiska verk måste hon ha varit mycket skicklig. Hon var verkligen också den första som spelade G-durkonserten, under en konsert arrangerad i hennes fars hem. Mozart var säkerligen upp över öronen förälskad, för han åstadkom ett mirakel av ömsint, kärleksfull och nyanserad musik.

Den första satsen börjar med en längre orkesterinledning och mellandelen är en sorts fantasi som bjuder på många fler melodier än vad som krävs av sonatformen. Musiken är ständigt skiftande, ljus, leende och varm. Mellansatsen är genomsyrad av den ljuvligaste musik, men formen är mycket fri. Finalen är ett tema med fem variationer. Fyra av dess glittrar av förtjusning och den återstående (nr 4) är mer eftertänksamt mollbetonad. Efter variationerna kommer en lång coda som verkar vara tagen direkt från en opera buffa. Legenden berättar att den lustiga melodin sjöngs av en stare som Mozart köpt för 34 Kreutzer. När fågeln dog begravde han den i sin trädgård och satte upp ett kors med orden: ”Här ligger den älskade pajasen”.

 

Ludwig van Beethoven (1770–1827)
Coriolanus, uvertyr op 62

Jo, visst är Coriolanus ett drama av Shakespeare, men det var inte till detta skådespel Beethoven skrev sin uvertyr, utan till ett sorgespel med samma titel skrivet 1805 av Heinrich Joseph von Collin. Det är emellertid i stort sett samma historia som berättas: titelpersonen är en landsförvisad romersk krigare som i spetsen för en här nalkas sin födelsestad för att utkräva hämnd. När Roms ädlaste kvinnor, bland dem hans egen mor och maka, ber honom om barmhärtighet, väcks i hans inre motstridiga känslor mellan det oförsonliga hämndbegäret och kärleken.

Ludwig van Beethoven skrev 1807, inför ett framförande i mars i furst Lobkovitz palats i Wien, en uvertyr till dramat. Musikens karaktär är djupt tragisk och bottnar just i Coriolanus känslomässiga konflikt. Redan det inledande unisona huvudmotivet präglas av mörk upprorisk lidelse, men det pessimistiskt utdöende slutet, visar hur hjälten slutligen dukar under inför de olösliga motsättningarna.

I anslutning till detta framförande höll Beethoven ännu en privat konsert hos fursten. I Journal des Luxus und der Moden kunde man i april läsa: ”Beethoven gav två konserter i furst L:s hus, där inget annat än hans egna kompositioner framfördes; nämligen hans fyra första symfonier, en uvertyr till tragedin Coriolanus, en pianokonsert och några arior ur operan Fidelio.” Det gavs monsterkonserter vid denna tid. Men tonsättarna måste också ta chansen att presentera sig under de få tillfällen som gavs.

 

Wolfgang Amadeus Mozart (1756–1791)
Pianokonsert nr 24 c-moll K491
Allegro
Larghetto
Allegretto

Under början av 1786 arbetade Mozart som intensivast med operabuffan Figaros bröllop. Men som alltid avbröts arbetet nu och då av andra uppdrag och av andra verk som pockade på att få bli nedskrivna. Första veckan i mars blev en pianokonsert i A-dur färdig. Den var ljus, enkel och graciös – en öppen och älsklig musik. Men Mozart var en kluven mästare och mitt uppe i det humoristiska operaspektaklet trängde också tragedi och allvar fram. Tre veckor efter den förra pianokonserten var det dags för en ny, denna gång i c-moll. Kontrasterna kunde inte vara större. Nu är strukturen komplicerad, orkestersatsen rik och varierad, tonen mörk.

Huvudtemat i första satsen presenteras unisont i orkestern och får tvärs genom satsen spela rollen av en slags refräng. När pianot kommer in tar det upp ett annat tema, som ändå visar viss släktskap. Denna metod hade Mozart endast använt en gång tidigare och det var i pianokonserten i d-moll (nr 20). Några fler mollkonserter skrev han inte. Denna första sats är mera symfonisk än konsertant och orkestern är den största som Mozart föreskrivit i såväl konsert- som symfonisammanhang.

Mot detta kraftprov framstår det enkla Larghettot som en bjärt kontrast, även om den lyhörde lyssnaren märker gråten bakom leendet. Formellt är satsen ett rondo med väl utarbetade träblåsarepisoder. I finalen genomgår ett ganska enkelt men sorgset tema åtta variationer, med flera repriser. Variationerna pendlar mellan ljusa stämningar, hårda angrepp och förtvivlad vilsenhet. Det blir en stämningsladdad mångfald.

Troligen uruppförde Mozart själv sin konsert den 7 april i Burgteatern i Wien. Han hade inte själv skrivit någon kadens, den improviserade han efter stundens ingivelse. Efter denna mycket personliga och öppenhjärtiga musik kunde han återgå till Figaro (K492) och utan avbrott fullborda operan.
Stig Jacobsson

Innan konserten kan du njuta av en god bit mat. I pausen kan du köpa något gott. 
Varmt välkommen till Restaurang Gourmet BLÅ. För aktuell meny och bordsbokning

Kontakta
restaurangen@gavlekonserthus.se
026-172940

Garderob:
Garderoberna hittar du i vår foajé på entréplan. Den bevakade garderoben är enbart öppen i samband med större konserter i Gevaliasalen och det kostar 20 kr/plagg. Biljett till den bevakade garderoben köper du i samband med biljettköpet alternativt på plats i biljettkassan. Den obevakade garderoben är gratis. Det är obligatoriskt att hänga av sig ytterkläder vid konsertbesök. Av säkerhetsskäl är det inte tillåtet att ta in ytterkläder i konsertsalen.

Parkering:
Det finns ett begränsat antal parkeringar utanför Gävle Konserthus. Vill du parkera där bör du vara på plats i god tid innan konserten. Om vår parkering skulle vara full, hänvisar vi till parkeringshus i Gävle centrum eller parkeringen vid Silvanum/Högskolan. Väljer du att parkera i Gävle centrum eller vid Silvanum/Högskolan tar det ca 5-10 minuter att promenera till konserthuset.

Fotografering:
Vänligen tänk på att fotografering, filmning eller ljudupptagning under pågående konsert kan vara störande för andra konsertbesökare och är inte att rekommendera. Slå gärna på din mobiltelefon EFTER konserten. 

Allergier:
Tänk på att starka parfymer och hårsprejer kan vara mycket besvärande för allergiker.

Övrigt: 
Mat och dryck är inte tillåtet att ta med in i Gevaliasalen