Datum och tid:

Torsdag 24 oktober, 19:00

Naturlyrik med Jaime

Chefdirigent Jaime Martin

Smetana Moldau
Farrenc
Symfoni nr 2
Dvořák Slaviska danser nr 1, 2 och 7, op. 72

Louise Farrenc – 1800-talets första och enda kvinnliga pianoprofessor i Paris – möter den tjeckiska tonsättaren Bedřich Smetana under en konsert genomsyrad av passion och kraft, nationalromantik och frigörelse.

1800-talets första och enda kvinnliga pianoprofessor i Paris, Louise Farrenc, var även en hyllad tonsättare. I 1840- talets Frankrike var hon normbrytande på flera sätt – hon var kvinna i en mansdominerad bransch och skrev dessutom instrumentalmusik i ett land där övriga stora tonsättare skrev opera. Sammanlagt skrev hon tre symfonier. 1846 färdigställde hon Symfoni nr 2, ett snillrikt och expressivt stycke som tydligt refererar till Beethovens andra symfoni.

Även om Farrenc försummats i musikhistorien var hon uppskattad i sin tid. I det tidiga 1800-tal som generellt uppfostrade flickor till att behaga män fick Louise en ovanlig uppväxt. Från tidig ålder uppmuntrades hon av sina föräldrar att självständigt pröva sina vingar. Som 15-åring kom hon in på Musikkonservatoriet. Vid två tillfällen vann hon Prix Chartier d’Academie des Beaux- Arts. 1842 blev hon professor vid sin egen gamla skola. Hon stannade i tjänsten i 30 år och var känd som en av Europas bästa pianolärare.

På en annan plats – men delvis i samma tid – möter vi Bedřich Smetana. Smetana var född i byn Litomyšl i nuvarande Tjeckien. Ofta inspirerades han av folkmusik i sina tonsättningar, ibland som ett ljudande inlägg i det politiska samtalet. Má Vlast betyder mitt fosterland och är ett symfoniskt diktverk från 1879 som tar avstamp i det tjeckiska folkets längtan efter självständighet. Musiken rymmer lyriska melodier och nationalromantik men även rytmiska utflykter som kan föra tankarna till Sverige. Under 1850- och 60-talet var Smetana bosatt i Göteborg och verksam som dirigent för Harmoniska sällskapet. Huvudtemat i Moldau, det andra stycket av sex i Má Vlast, påminner om den svenska visan Ack Värmeland du sköna. Melodin har rötter både i 1600-talets Italien och i en tjeckisk barnvisa, men har ibland tolkats som en hälsning från Smetana till Sverige.

Video

Farrenc - Symfoni nr 2

Smetana - ur Moldau

Dvořák Slavisk dans nr. 1, op. 72

Louise Farrenc (1804–1875)
Symfoni nr 2 D-dur op 35
Andante – Allegro
Andante
Scherzo.
Vivace
Andante – Allegro

Louise Farrenc skiljer sig från andra kvinnliga tonsättare under 1800-talet. Många komponerade bara sporadiskt, ofta bara innan de gifte sig, och många skrev vad man lite nedlåtande kallat salongsmusik. Farrenc komponerade över femtio verk, av vilka inte mindre än ett 40-tal publicerades runt om i Europa. Hon slutade komponera när dottern Victorine dog i tuberkulos 1859. Hon kunde röra sig fritt i de konstnärliga kretsarna i Paris, eftersom hon hörde till en betydande konstnärssläkt som kunde räkna in åtskilliga framstående målare och skulptörer (med namnet Dumont). Hon började spela piano som sexåring, och visade en osedvanlig musikalisk begåvning. Hon gifte sig 1821 med flöjtisten Aristide Farrenc, och utsågs hon till professor i pianospel vid Pariskonservatoriet 1842, där hon stannade i 30 år. Komposition studerade hon vid Pariskonservatoriet för böhmaren Antonín Rejcha, och hon komponerade gärna i de större formerna, däribland tre symfonier.

”Den dag då det är möjligt att i Frankrike samla tio personer runt fyra blåsare för att framföra musik utan ord, då har man varit med om civilisationens mirakel. Det galliska folket – stolt, modigt, skrattande och bullrigt – var inte anpassat för den enkla förmågan att fatta en Beethovensymfoni”, menade en musikkritiker, samtida med Farrenc, och därför var symfonier av Mozart, Haydn och Beethoven praktiskt taget okända i Paris vid 1800-talets mitt.

Så mycket mer oväntat var då att Farrencs andra symfoni framfördes så snart som ett par månader efter fullbordan vid en särskild konsert i maj 1846. Hon var då en så inflytelserik och känd person att hon lyckades samla ihop en lämplig ensemble. Redan året därpå spelades verket också i Bryssel, där det togs emot mycket väl. Symfonin är formad efter klassiskt mönster, speciellt Beethovens andra symfoni i samma tonart, med vilken man kan hitta en och annan likhet, som att hela symfonin inleds med ett unisont ackord i hela orkestern, vilket bryts abrupt från fortissimo till piano. Men eftersom musiken fortsätter på ett helt annat sätt än Beethoven, så var inledningen nog mest tänkt som ett medvetet sätt att spetsa publikens öron.

Själva upplägget är klassiskt, med Mozart som förebild, och det var väl heller ingen tillfällighet av dottern Victorine vid samma konsert spelade Mozarts pianokonsert nr 20 i d-moll. Farrenc lät blåsarna få betydande roller, inte minst oboe och flöjt, de instrument som hennes make spelade. Det inledande, långsamma Andantet leder via en oboemelodi över till Allegrodeleln i sonatform. Den andra satsen är nästan kammarmusikaliskt upplagd med sin lättflytande utformning där det tematiska materialet kastas mellan blåsare och stråkar. Scherzot uppskattades särskilt av tidens kommentatorer och finalen inleds åter med ett långsamt Andante där kammarmusikaliskt tänkande blandas med symfoniskt, för att uppnå en härlig kraft.

 

Bedrich Smetana (1824–1884)
ur Ma Vlast (Mitt Fosterland)
Moldau
Šárka
Från Böhmens ängder och lundar

Den tjeckiska nationaltonsättaren Bedrich Smetana har generöst målat sina personliga intryck av sitt älskade hemlands geografi och historia i den svit om totalt sex symfoniska dikter som han gett samlingsnamnet Mitt Fosterland (Má vlast). Han arbetade med sviten mellan åren 1874 och 1879.

I den andra symfoniska dikten, Moldau, förflyttar vi oss så långt söderut man kan komma i Böhmen, till Sumavabergen, där två små källor sipprar fram. Smetana börjar med ett litet glatt motiv: “Moldaus första källa” i flöjter och pizzicato i stråkarna. Snart kommer klarinetter med ett liknande motiv över vilket tonsättaren skrivit “Moldaus andra källa”. Den sprittande bäcken flyter lekande fram tills den blivit så stor att orkesterns stråkar bryter igenom med den sång som i fortsättningen symboliserar floden. Så har det kalla och det varma vattnet förenats till en flod, vars väg genom landet skildras i rondoform, där den breda flodmelodin är rondotemat som omflyter en rad episoder. Vartefter floden växer, växer också musiken, och alla de miljöer floden passerar skildras i musiken. Ingenstans har Smetana gett ett så noggrant program som här. Den första episoden inleds med hornfanfarer och kallas mycket riktigt “Skog, en jakt”. En rustik polkascen byggs upp i “Bondbröllop” och nattstämning råder över “Månen, vattunymfernas dans”. Detta parti leder över till en höjdpunkt. I ett virvlande scherzo skildras vattenkaskaderna vid St Jan-forsen. Numera är Moldaus forsar dessvärre uppdämda av dammar. Härefter fortsätter Moldautemat, men nu flyter det stilla och majestätiskt fram och när floden når borgen Vyšherad, tar han upp ett tema från svitens första symfoniska dikt, som heter just Vyšherad. Så avslutas Moldau gradvis som om vi förlorade floden ur sikte när den vid staden Mělník flyter ut i Elbe. Två staccatoackord för full orkester sätter definitivt punkt.

Denna berömda komposition skrevs på nitton dagar – men om Smetana Värmlandsvisan (vilken Moldautemat onekligen påminner om) är inte lätt att veta. Sant är att tonsättaren var verksam i Göteborg under många år, och där kan han naturligtvis ha hört melodin - men han kan egentligen ha hört den på olika håll i Europa, eftersom detta är en melodi som förekommer lite varstans.

Den tredje dikten kallas Šárka, vilket också är namnet på en vild dalgång i närheten av Prag. På Smetanas tid låg den ganska långt utanför stadsgränsen. Men i det här fallet ska titeln snarast knytas samman med en legend som återfinns i den äldsta bevarade tjeckiska verskrönikan, från början av 1300-talet. Legenden berättar om de tjeckiska amazoner som levde strax efter Libuše och som var så trötta på att bli styrda av Přemyslidprinsarna att de kämpade för ett kvinnovälde. Smetana berättar närmare om en av de händelser som inträffade under striderna. ”Historien börjar med ett porträtt av den rasande flicka som svär att hämnas på alla män därför att hennes älskare var otrogen. I fjärran hörs Ctirad rida fram med sina soldater för att förödmjuka flickorna och straffa dem. Då hör de på avstånd klagoskri, fast simulerad sådan, från en flicka som bundits vid ett träd. När Ctirad ser henne fylls han av beundrar för hennes skönhet och förälskar sig i henne och befriar henne. Med en i förväg preparerad trolldryck bjuder hon sina räddare ett ödesdigert rus och de somnar in. Därpå blåser hon den överenskomna hornsignalen och de andra flickorna, som varit gömda i bergen, rusar fram för att verkställa sitt blodiga dåd. Skräcken över det hejdlösa dödandet när Šárka fullbordar sin hämnd avslutar verket.” Även om man i musiken kan spåra berättelsens enskilda detaljer, gör man nog klokast i att i första hand lyssna på den som en både kraftfull och lyrisk symfonisk dikt.

Fjärde bilden kan påminna om Moldaus uppläggning, men saknar den röda – eller låt oss säga blå – tråd som själva floden utgör. I Från Böhmens ängder och lundar vill Smetana skildra tjeckiskt liv under arbete och fritid. Det är en rapsodi med många scener. Om det första temat sade tonsättaren långt senare, att det påminde honom om en oskuldsfull lantflickas ankomst. Vi möter ett solvarmt kuperat tjeckiskt landskap med must och fromhet. Vi träffar folket i en bred skildring som kulminerar med en stor polka, vilket var Smetanas favoritmetod att locka fram det typiskt tjeckiska. Till skillnad från Moldau kan vi inte följa ett detaljerat program i denna dikt. Smetana säger själv bara att det är en allmän skildring av de känslor som väcks av det tjeckiska landskapet, i vilket man från alla håll hör både glada och melankoliska sånger. Men “var och en kan tolka det han vill av verket… poeten har fritt val, men han måste följa de enskilda delarna av verket.”

 

Antonín Dvořák (1841–1904)
ur Slaviska Danser op 72 
nr 1 H-dur Molto vivace
nr 2 e-moll Allegretto grazioso
nr 7 C-dur Allegro vivace

Antonín Dvořák var en gudabenådad melodiker och Brahms sade vid något tillfälle att han skulle ha skattat sig lycklig om han som huvudtema hittat någon av de melodier som Dvořák spred omkring sig som sidoteman. Brahms yttrade sig inte med avund, utan med sann konstnärlig beundran, och förmedlade kontakten mellan Dvořák och de stora förlagen. Det var också Brahms som föreslog att Dvořák första uppdrag för förlaget Simrocks i Berlin skulle bli just en serie slaviska danser. Brahms tog därmed en stor risk: den framgångsrike böhmaren skulle ju kunna överträffa hans egna populära ungerska danser.
   Melodirikedom är något som i högsta grad utmärker Dvořáks båda serier med slaviska danser. Den första serien op 46 skrevs mellan april och augusti 1878 och består av åtta danser, och för dessa fick han 300 mark. På något år hade förlaget tjänat in tusen gånger så mycket på musiken så det är därför inte märkligt att han genast blev ombedd att skriva en ny serie. Dvořák var mycket tveksam till detta, väl medveten om hur svårt det är att upprepa en succé. Med tiden skrev han i alla händelser åtta nya danser, och den andra serien op 72 kom 1887 och blev lika älskad. Det är uppenbart att Dvořák trivdes med sina slaviska tongångar.
   Dvořák följde Brahms metod att först komponera sina danser för fyrhändigt piano innan han orkestrerade dem. Däremot har Dvořák inte alls lånat några äkta folkmelodier – han komponerade allt själv, men inspirerades starkt av folkmusikaliska rytmer och mönster. Den första dansen är således en Odzemek, eller rövardans för män. Slovakiska bönder flydde upp i bergen för att undkomma turkiska förtryckare. Där bildade de rövarband som plågade turkarna. Vi skulle kanske hellre kalla dem patrioter eller frihetskämpar. De eggade varandra med eldiga danser. Den andra dansen är en total kontrast, en Sousedská, en melankolisk, stillsam dans från Styrien (eller Steiermark), men med en mazurka-liknande mellandel. Nummer sju är en Kolo, en ringdans från Serbien eller Montenegro, och den mest vildsinnade av Dvořáks alla slaviska danser.
Stig Jacobsson

Innan konserten kan du njuta av en god bit mat. I pausen kan du köpa något gott. 
Varmt välkommen till Restaurang Gourmet BLÅ. För aktuell meny och bordsbokning

Kontakta
restaurangen@gavlekonserthus.se
026-172940

Garderob:
Garderoberna hittar du i vår foajé på entréplan. Den bevakade garderoben är enbart öppen i samband med större konserter i Gevaliasalen och det kostar 20 kr/plagg. Biljett till den bevakade garderoben köper du i samband med biljettköpet alternativt på plats i biljettkassan. Den obevakade garderoben är gratis. Det är obligatoriskt att hänga av sig ytterkläder vid konsertbesök. Av säkerhetsskäl är det inte tillåtet att ta in ytterkläder i konsertsalen.

Parkering:
Det finns ett begränsat antal parkeringar utanför Gävle Konserthus. Vill du parkera där bör du vara på plats i god tid innan konserten. Om vår parkering skulle vara full, hänvisar vi till parkeringshus i Gävle centrum eller parkeringen vid Silvanum/Högskolan. Väljer du att parkera i Gävle centrum eller vid Silvanum/Högskolan tar det ca 5-10 minuter att promenera till konserthuset.

Fotografering:
Vänligen tänk på att fotografering, filmning eller ljudupptagning under pågående konsert kan vara störande för andra konsertbesökare och är inte att rekommendera. Slå gärna på din mobiltelefon EFTER konserten. 

Allergier:
Tänk på att starka parfymer och hårsprejer kan vara mycket besvärande för allergiker.

Övrigt: 
Mat och dryck är inte tillåtet att ta med in i Gevaliasalen