Datum och tid:

Fredag 22 februari, 19:00

Romantisk pianokonsert

Gävle Symfoniorkester
Dirigent: Daniel Blendulf
Terés Löf, piano

Richard Dubugnon Caprice nr 1 (11 min)
Amy Beach Pianokonsert (38 min)
PAUS (20 min)
Brahms Symfoni nr 2 (40 min)

Terés Löf har med sin fenomenala teknik och sinne för detaljer en exceptionell förmåga att lyfta fram musikens alla dimensioner. Med den här konserten uppmärksammar hon dessutom musik som alldeles för länge levt ett liv vid sidan av de stora repertoarverken, nämligen amerikanskan Amy Beach underbara pianokonsert. 

Amy Beach var uppmärksammad under sin levnad, men som så många andra kvinnliga tonsättare släpptes hon inte fram på samma sätt som manliga kolleger. Pianokonserten från 1899 är storslaget romantisk. Efter den korta orkesterinledningen fyrar hon av ett ordentligt ackordfyrverkeri som övergår i nästan trolska klanger. Det finns en likhet med Griegs avsevärt mer berömda konsert, och även med Schumanns och Chopins virtuosa konserter. 

Terés Löf debuterade med Kungliga filharmonikerna i Brahms första pianokonsert. Här leder nu den alltmer internationellt uppmärksammade dirigenten Daniel Blendulf Gävle Symfoniorkester i den andra symfonin. Den första hade Brahms värkt fram under stor vånda, men nu gick allt mycket lättare. Visserligen behöver musik inte alls återspegla en tonsättares sinnesstämning vid själva komponerandet, men det finns något i Brahms andra symfoni som vittnar om en ljus period i hans liv. Han skickade ett utdrag av symfonin till sin gode vän, kirurgen och skicklige amatörmusikern Theodore Billroth, som efter att ha spelat igenom första satsen skrev tillbaka till Brahms: Här hörs alla porlande bäckar, den blå himmeln, solsken och svala gröna skuggor. Det måste vara vackert i Pörtschach."

Konserten inleds med musik av fransk-schweizaren Richard Dubugnon, musiker, dirigent och tonsättare. Hans skönt jazzsvängiga Caprice för orkester från 2015 för orkester uruppfördes av Philharmonia Orchestra under Esa-Pekka Salonen. Med sin härliga West Side Story-känsla har musiken gjort succé och spelats vid flera tillfällen, bland annat i Royal Festival Hall i London.

Video

Amy Beach Pianokonsert

Brahms Symfoni nr 2

This is The Gävle Symphony Orchestra

 

Richard Dubugnon (F 1968)
Caprice nr 1 op 72:1

Richard Dubugnon föddes i Schweiz och kom till musiken och konservatoriet i Paris först efter att ha studerat historia fram till tjugoårsåldern. Komposition studerade han vidare i Royal Academy of Music i London, innan han återvände till Paris 2002, där hans musik mottagits med förtjusning och tilldelats en rad priser. Flera av hans verk har uruppförts av kända musiker som violinisten Janine Jansen, pianistsystrarna Labèque, dirigenter som Paavo Järvi, samt orkestrar som Los Angeles Philharmonic, Orchestre de Paris, Gewandhaus Leipzig, NHK Symphony Orchestra Tokyo och BBC Symphony Orchestra vid en London Proms-konsert.

2015 började han skriva en serie med utåtriktade, virtuosa och effektiva konsertöppnare med namnet Caprice. Hittills har det blivit fyra sådana, och vi kommer nu att höra den första, uruppförd av Philharmonia Orchestra och Esa-Pekka Salonen i Zürich 2015. Det är fråga om en medryckande musik som gör lyssnaren nyfiken på vad som komma skall och försätter hen på gott humör med sin kraftfulla rytmik, som dock lugnar ner sig mot slutet i något som nästan kan likna en koral.

 

Amy Beach (1867–1944)
Pianokonsert ciss-moll op 45
Allegro moderato
Scherzo (Perpetuum mobile): Vivace
Largo – 
Allegro con scioltezza

Amerikanskan Amy Beach var en betydande och uppskattad musikpersonlighet i sin tids kulturkrets. I skolan betraktades hon som ett mattegeni och musikteori lärde hon sig på egen hand. Redan som fyraåring började hon komponera och som sjuåring framträdde hon som pianist. Men några år senare förbjöd modern henne att uppträda offentligt, trots att hon själv var en skicklig pianist som studerat för en av Liszts elever. Först som 16-åring tilläts Amy debutera med orkestern i Boston. Publiken och kritiken var överväldigande positiv – och hon tyckte själv att nu började hennes liv. Redan två år senare gifte hon sig (blev bortgift!) med en 25 år äldre läkare, som inte ville höra talas om att hon skulle visa upp sig offentligt, det var inget för en societetshustru. Men han hade inget emot att hon komponerade, och en gång om året tillät han henne att ge en pianoafton där intäkterna gick till välgörenhet. Maken dog 1910 och modern tidigt året därpå. Först då kände hon sig fri att leva ut sina konstnärsdrömmar. Hon var trots allt ännu bara drygt 40 år, och hon skulle bli välkänd över hela kontinenten som en framstående pianist som gärna framträdde som solist i de klassiska pianokonserterna (Chopin, Mozart, Beethoven, Mendelssohn, Saint-Saëns, Schumann), och i hennes egen pianokonsert. Trots att hon hade haft mycket små möjligheter att studera komposition annat än på egen hand, hindrade detta henne inte från att skriva en lång, imponerande rad kammarmusikverk och sånger, men också så krävande verk som en symfoni och stora kyrkliga verk (en Mässa i Ess-dur) – totalt bortåt 300 verk, de flesta publicerade. Hon var verksam i Boston som vid den här tiden var en ledande musikmetropol, med flera betydande tonsättare – och hon kom att räknas in i gruppen Boston Six.

1897 hade hon börjat skriva sin pianokonsert, och efter ett års arbete var den färdig. Hon dedicerade den till den uppburna pianisten Teresa Carreño, som dessvärre aldrig spelade den. Den uruppfördes istället i Boston Symphony Hall 1900 med henne själv som solist. Det blev en enorm framgång och i recensionerna talade man om ”mästerligt, känsligt och fantasifullt skrivet” och att hennes ”framförande resulterade i ovationer från en entusiastisk publik”. Efter makens död skulle hon spela den flitigt i Chicago, Philadelphia, Leipzig, Hamburg, Berlin och på andra ställen. Konserten är i viss mån självbiografisk på så sätt att hon i de tre första satserna citerar sånger som hon själv komponerat, delvis till dikter som hennes make skrivit. Sista gången hon spelade den var i Boston 1917 och därefter låg den ospelad i nära 50 år. Den romantiska konserten har fyra satser av vilka de två sista spelas utan paus.

 

Johannes Brahms (1833–1897)
Symfoni nr 2 D-dur op 73
Allegro non troppo
Adagio non troppo
Allegretto grazioso quasi andantino
Allegro con spirito

Johannes Brahms närmade sig symfonikonsten med stor vånda. Han upplevde arvet från Beethoven som både tungt och hämmande. Hur skulle han våga skriva en symfoni efter detta geni? Det dröjde därför tills han var några och fyrtio år innan han presenterade sin första symfoni, och eftersom denna (oväntat för dess upphovsman) blev en stor framgång, sporrades han av det entusiastiska mottagandet till att i ett enda inspirerat svep under några intensiva sommar- och höstmånader 1877 skriva sin andra symfoni.

Som vanligt hade han dragit sig undan jäktet i Wien för att under sommaren finna lugn och ro vid den idylliska Wörther See. Där växte symfonin fram i en trivsam miljö ”där melodierna kommer flygande mot en så ymnigt att man måste se upp för att inte trampa på dem”. Den första symfonins ambitiösa allvar byttes här ut mot ljus och värme. Han visste nu att han behärskade formen perfekt och att han kunde ta det betydligt lugnare och mer avspänt. Till vännen och eleven, den av många så fruktade kritikern Eduard Hanslick, skrev han att ”under vintern kommer en symfoni som klingar så älskvärt och muntert att du kommer att tro att jag skrivit den speciellt för dig – eller snarare för din unga hustru”.

Skälet till att man ibland kallat Brahms andra symfoni för hans ”pastoralsymfoni” hittar man redan i första satsens soldränkta värme och lyckostämning. Här finns en lantligt leende herdeidyll. Andra satsen har blivit allvarligare. Att violoncellernas något klagande tema har gett musiken en mer lidelsefull karaktär innebär bara en kontrast som lyfter fram den intimt gemytliga rikedomen i den nästan menuettliknande tredje satsen, med dess härliga, mycket snabba mellandel. Finalen börjar som vore den skriven av Haydn, men utvecklas till en lantlig idyll som befinner sig ljusårs från den första symfonins monumentala heroism.

Brahms andra symfoni uruppfördes av Wienfilharmonin under ledning av Hans Richter den 30 december 1877, och framgångarna upprepades när tonsättaren själv en knapp månad senare dirigerade den med Gewandhausorkestern i Leipzig. Den rangställning som symfonin genast intog, har den sedan behållit genom åren.
Stig Jacobsson

Innan konserten kan du njuta av en god bit mat. I pausen kan du köpa något gott. 
Varmt välkommen till Restaurang Gourmet BLÅ. För aktuell meny och bordsbokning

Kontakta
restaurangen@gavlekonserthus.se
026-172940

Garderob:
Garderoberna hittar du i vår foajé på entréplan. Den bevakade garderoben är enbart öppen i samband med större konserter i Gevaliasalen och det kostar 20 kr/plagg. Biljett till den bevakade garderoben köper du i samband med biljettköpet alternativt på plats i biljettkassan. Den obevakade garderoben är gratis. Det är obligatoriskt att hänga av sig ytterkläder vid konsertbesök. Av säkerhetsskäl är det inte tillåtet att ta in ytterkläder i konsertsalen.

Parkering:
Det finns ett begränsat antal parkeringar utanför Gävle Konserthus. Vill du parkera där bör du vara på plats i god tid innan konserten. Om vår parkering skulle vara full, hänvisar vi till parkeringshus i Gävle centrum eller parkeringen vid Silvanum/Högskolan. Väljer du att parkera i Gävle centrum eller vid Silvanum/Högskolan tar det ca 5-10 minuter att promenera till konserthuset.

Fotografering:
Vänligen tänk på att fotografering, filmning eller ljudupptagning under pågående konsert kan vara störande för andra konsertbesökare och är inte att rekommendera. Slå gärna på din mobiltelefon EFTER konserten. 

Allergier:
Tänk på att starka parfymer och hårsprejer kan vara mycket besvärande för allergiker.

Övrigt: 
Mat och dryck är inte tillåtet att ta med in i Gevaliasalen