Datum och tid:

Fredag 7 december, 19:00

Stenhammar och Sjostakovitj

Konserten ges i Hudiksvall

Gävle Symfoniorkester
Dirigent Kristiina Poska
Martin Sturfält, piano

Stenhammar Pianokonsert nr 1 (45 min)
PAUS (20 min)
Sjostakovitj Symfoni nr 9 (27 min)

En som verkligen gjort Wilhelm Stenhammars musik till sin är pianisten Martin Sturfält. När det nya Wilhelm Stenhammar-sällskapet invigdes i Göteborgs konserthus 2016 var han självklart en av de medverkande.
Sturfält gästade så sent som förra säsongen Gävle Symfoniorkester och hyllades då för sin tolkning av Stenhammars andra pianokonsert. Nu är han alltså tillbaka för att ta sig an Stenhammars första pianokonsert, musik som bär spår av inspirationskällan Brahms. Breda ackord, passionerad dramatik och känslosamma stråkar

Wilhelm Stenhammar är den enda svenska kompositör som kan mäta sig med Finlands Jean Sibelius eller Danmarks Carl Nielsen. Han var en gigant i svenskt musikliv runt sekelskiftet 1900. Skicklig pianist, framgångsrik dirigent – och en alldeles lysande originell, kompositör. När han efter några års pianostudier i Berlin återvände till Sverige i början av 1890-talet hade han sin första pianokonsert med sig i bagaget.

Den blev också hans stora genombrott. Stenhammar var själv solist vid uruppförandet i Stockholm och tidningarna menade att han var ett geni – ”ingen nyuppträdande inhemsk tonsättare gjort så bestämdt intryck af genialisk begåfning som Wilhelm Stenhammar”, som det hette i en recension.

Som fin kontrast hör vi Sjostakovitj nionde symfoni, komponerad sommaren 1945. Kriget var över och de flesta hade förväntat sig en patriotiskt jublande symfoni, kulmen på en trilogi tillsammans med den storslagna sjunde symfonin, ”Leningradsymfonin”, och den heroiska åttonde symfonin. Men som så ofta förvånade Sjostakovitj sin omvärld och skrev en kort och balanserad symfoni, full av ironiska blinkningar och några portioner sarkasm. Musik som trots sitt klassiska format hela tiden överraskar lyssnaren, inte minst genom att flera av orkesterns musiker får briljera med olika solistuppgifter.

 

Leder konserten gör Kristiina Poska som gästat Gävle Symfoniorkester vid flera tillfällen.

SUPERTORSDAG är en lite längre konsert, med paus

Video

Stenhammar Pianokonsert nr 1

Sjostakovitj Symfoni nr 9

This is The Gävle Symphony Orchestra

 

Wilhelm Stenhammar (1871–1927)
Pianokonsert nr 1 b-moll op 1
Molto moderato e maestoso
Scherzo: vivacissimo
Andante
Allegro commodo

Stenhammar framträdde själv ofta som pianist. Han spelade gärna solostämman i konserter av Mozart och Beethoven, och slog igenom som tonsättare med sin egen första pianokonsert. Recensenterna hälsade honom genast välkommen som vårt mest lovande tonsättarlöfte, och fjorton dagar efter Stockholmspremiären spelades stycket även i Köpenhamn. Snabbt fortsatte framgångarna: Richard Strauss dirigerade den i Berlin, Arthur Nikisch, Karl Muck, Felix Weingartner, Hans Richter och andra av tidens ledande dirigenter tog upp den. Mestadels spelade Stenhammar själv solostämman, men som tur var tog även andra pianister upp den på sin repertoar.

När Stenhammar 1907 fullbordat sin andra pianokonsert, var han angelägen att få spela den istället – och sista gången han spelade den första var i april 1908. Han hade då spelat den ett tjugotal gånger. Mer eller mindre föll den så i glömska, och under andra världskriget bombade ryssarna den tyska staden Breslau, varvid musikförlaget Hainauer jämnades med marken, och därmed alla manuskript av såväl partituret som stämmorna till Stenhammars första pianokonsert. Det enda som fanns kvar var ett tryckt studiepartitur arrangerat för två pianon. Stenhammars änka gav därför 1946 Kurt Atterberg uppdraget att rekonstruera orkestreringen. Han hade hört konserten flera gånger och utförde uppdraget ur minnet så gott han förmådde.

Men så inträffade en smärre sensation när dr Allan B Ho hösten 1990 i en privat samling i Library of Congress i Washington hittade en kopia av det ursprungliga partituret. Sannolikt härstammade den från den tyska pianisten Franz Rummel, som 1898 turnerade i USA med Stenhammars konsert. Eftersom han skulle behöva noterna under en längre tid, och Stenhammar själv ännu uppträdde med sin konsert, gjordes en kopia – som överlevde kriget. Det visade sig att Atterberg gjort ett gott arbete, men att originalet var mustigare och närmare inspirationskällorna Brahms, Saint-Saëns och Schumann.

 

Dmitrij Sjostakovitj (1906–1975)
Symfoni nr 9 Ess-dur op 70
Allegro
Moderato
Presto - Largo - Allegretto

Under den långa belägringen av Leningrad under andra världskriget hade Sjostakovitj komponerat sin berömda sjunde symfoni, “Leningradsymfonin”, och mot krigets slut kom den inte mindre storslagna och heroiska åttonde symfonin som inofficiellt kallats “Stalingradsymfonin”. Många väntade sig därför att den nionde symfonin i Beethovens anda skulle bli kulmen på en trilogi av krigssymfonier med jublande körfinal – och Stalin själv förväntade sig att bli tillägnad denna symfoni.

Det är möjligt att Sjostakovitj började tänka på det sätt som antytts, men att han snart kommit underfund med att han inte kunde vara konstnärligt ansvarig för något sådant. Det skulle så småningom visa sig att den nionde symfonin blev hans kortaste, klassiskt renaste och mest spirituella symfoni, i klaraste Ess-dur. I själva verket blev den en ironisk klackspark mot hela etablissemanget.

Symfonin skrevs på kort tid sommaren 1945. Han bodde i Ivanov, vilket var tonsättarföreningens semesterby, dit flertalet betydande tonsättare deporterats. På fritiden spelade han Haydnsymfonier fyrhändigt på piano tillsammans med kollegan Kabalevskij. Den sysselsättningen tycks ha smittat av sig på den nionde symfonin om vilken Sjostakovitj yttrade att ”det är ett glatt litet stycke. Musikerna kommer att älska att spela det och kritikerna blir förtjusta över att hacka på det”. Han hade rätt att det är tacksamt för musikerna, eftersom flera av dem får trevliga solistuppgifter, men när det gäller kritikerna så har också dessa insett verkets stora konstnärliga kvaliteter. Men Stalin lär ha blivit ursinnig.

Nionde symfonin blev en sinfoniettaliknande scherzomusik som är synnerligen väl genomtänkt och välformad i fem satser, där de tre sista spelas i en följd. I sista satsen finns trots allt en anknytning till kriget, det krig som nu var över och som ersatts av en fred med stora förhoppningar.
Stig Jacobsson