Datum och tid:

Torsdag 7 maj 2020, 19:00

Chefdirigent Jaime Martín
Valeriy Sokolov, violin

Boulanger D’un matin de printemps
Bartok Violinkonsert nr 2
Sjostakovitj Symfoni nr 5

Är du redo att möta tre av 1900-talets musikaliska rebeller? Stjärnviolinisten Valeriy Sokolov gästar Gävle Konserthus med musik i frigörelsens tecken – av Lili Boulanger, Béla Bartók och Dmitrij Sjostakovitj.

1916 fick Lili Boulanger veta att hon hade två år kvar att leva. Hon var 23 år, hade som första kvinna vunnit tonsättarpriset Prix de Rome och led av Crohns sjukdom. Samma år som hon dog färdigställde hon sitt sista orkesterverk: D’un matin de Printemps. Musiken är ett typexempel på fransk impressionism. Den förtrollar som en målning av Claude Monet och bjuder på klangliga överraskningar á la Claude Debussy. En plötslig ton avslutar stycket – progressivt, djärvt och osentimentalt.

Två decennier senare hade Béla Bartóks oändligt vackra och rytmiskt utmanande Violinkonsert nr 2 urpremiär. Bartók kom från Ungern och inspirerades ständigt av folkmusiken. Han utvecklade även musiketnologin – läran om musikens roll i samhället ur sociokulturellt perspektiv. Året var 1939 och i Europa var nazismen på frammarsch. Bartók, som var antinazist, kritiserade Ungerns hållning i kriget och bröt med sina tyska förläggare. 1940 emigrerade han till New York. Ur det perspektivet klingar Violinkonsert nr 2 som ett hett debattinlägg och som en drabbande skildring av en krigshärjad värld.

När stjärnviolinisten Valeriy Sokolov, född 1986, första gången hörde Bartóks violinkonsert blev han djupt berörd. Nu framför han den regelbundet världen över och gjorde 2011 en hyllad inspelning för Virgin Classics.

Nästan samtidigt som Bartók skrev violinkonserten tonsatte Dmitrij Sjostakovitj Symfoni nr 5. Verksam i den sovjetiska staten var Sjostakovitj helt beroende av Josef Stalins välvilja. 1937 hade Stalin sett Sjostakovitjs opera Lady Macbeth från Mtensk i Moskva. Föreställningen gjorde honom ursinnig, eftersom han uppfattade den som regimkritisk. Snabbt skrev Sjostakovitj Symfoni nr 5, vilken publicerades med kommentaren ”En konstnärs svar på rättvis kritik”. Den underbara symfonin blev tonsättarens räddning undan Stalins bestraffning, men under de storslagna klangerna går det alltjämt att ana en vag ironi.

Video

Boulanger - D’un matin de printemps

Bartok - Violinkonsert nr 2

Sjostakovitj - Symfoni nr 5

Lili Boulanger (1893–1918)
D’un matin de printemps

Lili Boulanger rycktes bort av tuberkulos, bara tjugofem år gammal. Ändå hann hon 1913 vinna det attraktiva Premier Grand Prix de Rome, den första kvinna som vann detta pris. Redan som fjortonåring hade hon bestämt sig för att bli tonsättare, och hon studerade först för sin äldre syster Nadia (1887–1979), med tiden en legendarisk kompositionslärare för generationer av elever från hela världen. Under sitt sista levnadsår komponerade Lili ”En vårmorgon”, det sista hon skrev själv. Bönen ”Pie Jesu” dikterade hon för sin syster tre veckor innan hon kraftlös gick ur tiden. ”En vårmorgon” kan spelas för violin och piano eller flöjt och piano, och finns även i en orkesterversion – det är den vi hör nu. Med tanke på omständigheterna är det märkligt att lyssna på detta bekymmerslösa och positiva stycke, men hon hade just genomgått en operation som såg ut att bli mycket lyckad …

 

Béla Bartók (1881–1945)
Violinkonsert nr 2 (Sz112)

Det verk vi idag kallar Bartóks andra violinkonsert var i själva verket under tjugo års tid den enda violinkonsert av honom som var känd. Först 1958 fick världen veta att han redan femtio år tidigare hade komponerat en första konsert, som den tilltänkta solisten hade behållit och inte visat för någon så längre hon levde. Bartók hade varit förälskad i denna Stefi Geyer, men under arbetet med konserten hade romansen svalnat.

Den andra konserten (1937–38) är med sina ca 40 minuters speltid nästan dubbelt så lång som den första – ändå är den mer sammanhållen och homogen än den rapsodiska föregångaren. Bartók skrev sin andra violinkonsert i Budapest för sin mångårige vän Zoltán Székeley, som även fått sig tillägnad den första Rapsodin för violin och orkester (1928). Bartók och Székeley hade ett nära samarbete vid konsertens tillkomst, och under repetitionerna gav violinisten åtskilliga tips på förändringar. Tonsättaren hade inte möjlighet att närvara vid uruppförandet i Amsterdam i mars 1939 (då Willem Mengelberg dirigerade) och fick inte tillfälle att höra sin konsert förrän i Carnegie Hall 1943, då han för gott slagit sig ner i USA.

Bartók hade ursprungligen tänkt sig att skriva ett brett upplagt variationsverk i en sats, men Székeley var mycket bestämd över att han önskade sig en normal violinkonsert, och det var också vad han till slut fick: en traditionell tresatsig konsert med kadens i första satsen. Men Bartók var inte beredd på att helt överge tanken på variationer, så han bakade in dem i den långsamma satsen som ett vackert tema med sex variationer. Man kan också betrakta finalen som en variation för den första satsen. Det viktiga är att konserten blev intensiv och fylld av en andlig resning.

Konsertens första tema avslöjar hans stora intresse för ungersk folkmusik, det har utvecklats från de folkdanser han nedtecknade från Transsylvaniens spelmän. Men Bartók är som vanligt finsmakad och hans förebilder kan vara svåra att avslöja. Det andra temat är ett tolvtonstema, men tonalt utformat. Från början använde Bartók tio toner, men solisten påpekade närheten till tolvton, så Bartók skrev till två toner. Här finns också glissandi i såväl stråkar som tromboner och pukor, samt det så kallade Bartókpizzicatot där strängen ska slås mot greppbrädan. Denna första sats är också konsertens mest omfångsrika. Andra satsen är drömmande och sångbar. Solisten presenterar det åtta takter långa temat, och satsen slutar med en modifierad repris av temat. Finalen är energisk med skarpa dissonanser, men i grunden en vals – hela tiden avbruten av korta pauser. Székeley var inte nöjd med det sätt på vilket Bartók avslutade sitt verk. Solisten ville att den skulle sluta som en konsert och inte som en symfoni. Därför skrev Bartók om sin rent orkestrala avslutning (som ändå finns kvar i partituret som ett alternativ) för att låta violinen vara med ända till slutet. I sin helhet är detta en virtuos konsert som även låter orkestern blomma i rika nyanser. Musiken är rytmisk, ibland ironisk, men även lyrisk – ja, nästan svärmisk. (Beteckningen Sz i titeln syftar på András Szöllösys kronologiska förteckning av Bartóks 120 verk.)

 

Dmitrij Sjostakovitj (1906–1975)
Symfoni nr 5 d-moll op 47
Moderato
Allegretto
Largo
Allegro non troppo

I början av 1936 hade den sovjetiska partitidningen Pravda pekat ut Sjostakovitj som en dekadent tonsättare som var på väg in i en helt felaktig musikstil. Ja, han kallades rent av folkfiende, och eftersom Pravda var Stalins förlängda arm, var angreppet ytterst allvarligt. Sjostakovitj var inte stort mer än trettio år gammal, men redan det hetaste och största namnet på den sovjetiska tonsättarhimlen. Detta var inte alls någon garanti för att han skulle skonas.

Han hade haft stora framgångar med sin första symfoni, men den andra och tredje hade ansetts alltför radikala, och operan Lady Macbeth, som gått segrande fram och tagits upp av åtskilliga operahus, fann Stalin plötsligt vara så pervers att den försvann från teatrarna bokstavligen över en natt. Sjostakovitj drog därför för säkerhets skull tillbaka sin fjärde symfoni direkt efter generalrepetitionen, förvissad om att den inte skulle vinna förståelse. Han hade till stor del komponerat den i depressionen över tidens påhopp, och musiken hade blivit personligt tragisk, mörk och krävande. Den rymde med andra ord allt annat än den folkliga optimism som de socialrealistiska kulturbyråkraterna förordade.

Sjostakovitj kände kravet att presentera ett nytt verk eftersom tystnaden lätt kunde missförstås. Han påbörjade därför sin femte symfoni den 18 april 1937. Tonsättaren själv fann många likheter mellan den fjärde och femte symfonin, och många av hans protester har även letat sig in i den femte. Men han uttryckte sig på ett helt annat sätt. Med femte symfonin blev han åter allmänt uppskattad, kanske för att han bifogat en brasklapp: ”en sovjetkonstnärs svar på en rättvis kritik”. Om dessa ord var ärligt menade eller en tvingande nödvändighet är svårt att i efterhand avgöra, men faktum kvarstår att Sjostakovitj nu skrivit en symfoni i den stora ryska traditionen. Den är mäktig, gripande och grandios. Uruppförandet togs omhand av Leningradfilharmonikerna och dirigenten Jevgenij Mravinskij och ägde rum den 21 oktober 1937, på den ryska revolutionens tjugoårsdag. Musiken hyllades med långa ovationer.

Sjostakovitj hade komponerat en symfoni i traditionell form, men den över femton minuter långa, långsamma första satsen bryter mönstret. Det är en grandios inledning med bred dramatik, men det är samtidigt en kompromisslös musik som är kemiskt fri från utåtriktad folklighet. Andra satsen rymmer raffinerad parodi och den tredje är patetiskt laddad. Det krävdes stort civilkurage att skriva sådan abstrakt och subjektiv musik, och egentligen är det märkligt att den blev så framgångsrik. Förmodligen var det finalen som lurade makthavarna. De hörde segerrikt stöveltramp. Men den känsliga delen av premiärpubliken grät, för den hörde maktens kreatur klampa in i en ekande tomhet, in i en tragedi utan återvändo. ”Väntan på avrättningen är ett av de teman som hela livet plågat mig”, skrev Sjostakovitj i sina (kanske fejkade) memoarer, och orden passar bra in även här. Femte symfonin återupprättade Sjostakovitjs rykte och blev hans mest spelade i såväl öst som väst. Nog måste man ha undrat vart den fjärde tog vägen. Den uruppfördes inte förrän under det politiska ”tövädret” nyåret 1961.
Stig Jacobsson

Innan konserten kan du njuta av en god bit mat. I pausen kan du köpa något gott. 
Varmt välkommen till Restaurang Gourmet BLÅ. För aktuell meny och bordsbokning

Kontakta
restaurangen@gavlekonserthus.se
026-172940

Garderob:
Garderoberna hittar du i vår foajé på entréplan. Den bevakade garderoben är enbart öppen i samband med större konserter i Gevaliasalen och det kostar 20 kr/plagg. Biljett till den bevakade garderoben köper du i samband med biljettköpet alternativt på plats i biljettkassan. Den obevakade garderoben är gratis. Det är obligatoriskt att hänga av sig ytterkläder vid konsertbesök. Av säkerhetsskäl är det inte tillåtet att ta in ytterkläder i konsertsalen.

Parkering:
Det finns ett begränsat antal parkeringar utanför Gävle Konserthus. Vill du parkera där bör du vara på plats i god tid innan konserten. Om vår parkering skulle vara full, hänvisar vi till parkeringshus i Gävle centrum eller parkeringen vid Silvanum/Högskolan. Väljer du att parkera i Gävle centrum eller vid Silvanum/Högskolan tar det ca 5-10 minuter att promenera till konserthuset.

Fotografering:
Vänligen tänk på att fotografering, filmning eller ljudupptagning under pågående konsert kan vara störande för andra konsertbesökare och är inte att rekommendera. Slå gärna på din mobiltelefon EFTER konserten. 

Allergier:
Tänk på att starka parfymer och hårsprejer kan vara mycket besvärande för allergiker.

Övrigt: 
Mat och dryck är inte tillåtet att ta med in i Gevaliasalen