Datum och tid:

Onsdag 29 september, 18:00

Tubakonsert - Ljusdal

Emilia Hoving DIRIGENT
Eric Jakobsson TUBA

RAUTAVAARA Isle of Bliss
JOHN WILLIAMS Tubakonsert
SIBELIUS Symfoni nr 6

Det faktum att John Williams blivit så oerhört uppmärksammad för sin filmmusik ska inte förringa värdet av hans konsertstycken. Men visst är det svårt att konkurrera med så känd musik som den till Jurassic Park, ET, Schindler’s list, Hajen, Star Wars, Indiana Jones, de första Harry Potter-filmerna och många fler. Han har tilldelats fem Oscars, arton Grammies, två Emmies och fyra British Academy Awards. Här spelas Williams tubakonsert med Eric Jakobsson som solist, som bland annat är den senaste vinnaren av SIGNAL-priset. På dirigentpulten möter vi den unga finska dirigenten Emilia Hoving.

Eric Jakobsson påbörjade 2013 sina tubastudier för Michael Lind på Kungliga musikhögskolan i Stockholm. Sedan dess har han vikarierat som tubaist i alla tre försvarsorkestrarna samt Kungliga Hovkapellet, Sveriges Radios Symfoniorkester, Dalasinfoniettan och Västerås Sinfonietta. År 2018 vann han brasstävlingen SIGNAL-priset i Gävle. Eric Jakobsson slutförde sina masterstudier för Carl Jakobsson och Karl-Johan Elf under 2020. År 2021 var han finalist i Blåsmusikpriset. Sedan augusti 2021 är han anställd som tubaist i Livgardets Dragonmusikkår.

Emilia Hoving är för närvarande assisterande dirigent i Orchestre Philharmonique de Radio France under deras musikchef Mikko Franck. Som assistent vid Finska Radions Symfoniorkester under chefsdirigent Hannu Lintu fick hon 2019 hoppa in som dirigent för Bruckner och BA Zimmermann i ett livesänt TV-program, vilket genast satte henne på den internationella kartan över dirigenter. Därefter har hon varit återkommande gästdirigent för flera projekt hos Helsingforsfilharmonien. Hon har dirigerat nästan alla namnkunniga finska orkestrar och i februari 2021 gjorde hon sin första konsert med Kungliga Filharmonikerna. I Sverige har hon även dirigerat Nordiska Kammarorkestern och Västerås Sinfonietta. För närvarande avslutar Emilia sina studier vid Sibeliusakademien i Helsingfors för professor Sakari Oramo och Atso Almila, och för gästlärare som Leif Segerstam, Johannes Schlaefli, Susanna Mälkki och Eva Ollikainen. Hon inledde sina dirigentstudier 2015 för Jorma Panula efter att tidigare bedrivit studier i klarinett, cello och piano.

Einojuhani Rautavaara (1928-2016)
Isle of Bliss

Einojuhani Rautavaara var vid sidan av Sibelius en av Finlands allra största tonsättare genom tiderna. Han komponerade flitigt in i det sista: 9 framgångsrika operor, 8 symfonier, ett dussin solokonserter och mängder med andra orkester- och körverk, kammarmusik, pianoverk och vokalmusik. Hans musik har spelats över hela världen och mycket finns tillgängligt på CD. Hans genombrott kom 1954 med A Requiem in Our Time som vann den internationella Thor Johnson Brass Competition-tävlingen i USA. Han var då ännu Aarre Merikantos elev vid musikkonservatoriet i Helsingfors, men skulle inom kort fortsätta sina studier för Aaron Copland och Roger Sessions i New York, vilket ledde honom fram till en mycket personlig stil som blev så uppskattad att man beställt nya verk av honom från olika håll i världen, inte minst från USA.

Rautavaara har inte sällan komponerat musik om andliga världar. Änglar dyker ofta upp i hans verkktitlar, och även Isle of Bliss, som skulle kunna översättas med Lycksalighetens ö, skildrar något fjärran och bortom. Den direkta inspirationen kom från den finske poeten Alexis Kivis (1834–1872) version av denna ö, på finska kallad Lintukoto, Fåglarnas hem. Även om stycket inte är programmusik så kan man i stora drag följa diktens uppläggning. Inledningen är snabb, skimrande och obekymrad. Den leder till ett mer drömskt parti som svarar mot den stillastående tid i dikten, då ”inga svar söks, inga hittas …”. Liksom i dikten återgår sedan musiken till inledningen och försvinner bort i fjärran. Diktens gåtfulla och avlägsna sken kommer från en annan värld som bara kan skildras i musik.

Men det finns också en helt annan inspirationskälla. I sin barndom tillbringade Rautavaara ofta somrarna i det yttersta kustbandet. En sen afton såg han en stor fågel svepa längs kusten. På morgonen därefter hittade han den död på stranden. En fiskare berättade för honom att det var måsarnas vana att när döden närmade sig flyga ut till de ödsliga öarna, Fåglarnas hem.
Stig Jacobsson

John Williams (F 1932)
Tubakonsert
Allegro moderato -
Andante -
Allegro molto

Det faktum att John Williams blivit så oerhört uppburen för sin filmmusik, ska inte förringa värdet av hans konsertstycken. Men visst är det svårt att konkurrera med så känd musik som den till Jurassic Park, ET, Schindler’s list, Hajen, Star Wars, Indiana Jones, de första Harry Potter-filmerna och många fler. Han har tilldelats fem Oscars, arton Grammies, två Emmies och fyra British Academy Awards.

Men vid sidan av filmmusiken har Williams också hunnit skriva solokonserter för bland annat klarinett (1991), cello (1994), fagott (1995), trumpet (1996) och den nu aktuella tubakonserten från 1985. Den sistnämnda skrev han under de år då han var dirigent för Boston Pops Orchestra (1980-1993), och han skrev den på beställning till orkesterns hundraårsjubileum, och för orkesterns solotubaist, Chester Schmitz, som också svarade för uruppförandet i maj 1985. Tuban har alltid legat Williams varmt om hjärtat, och instrumentet har ofta fått viktiga insatser i såväl hans filmmusik som konsertmusik.

Tubakonserten har tre satser, men dess följer varandra utan pauser. Det börjar med ett klassiskt utformat sonatallegro med två kontrasterande teman. Stämningen är utåtriktad och glad. Detta parti avslutas med en solokadens av det mer virtuosa slaget, där tubaisten ges tillfälle att utforska instrumentets alla register, innan han tar tag i den långsamma satsens övervägande ömt lyriska kvaliteter. Denna avdelning avslutas med den djupast tänkbara ton. Det avslutande rondot inleds med en brassfanfar, som sedan gör sig påmind då och då. Hela satsen är ganska influerad av jazzmusik – och John Williams är också son till en jazztrummis.
Stig Jacobsson

Jean Sibelius (1865-1956)
Symfoni nr 6 d-moll op 104
Allegro molto moderato
Allegretto moderato
Poco vivace
Allegro molto

Det tycks som om Sibelius planerade symfonierna nr 5, 6 och 7 i ett enda stort svep. Men under det tålamodsprövande arbetet med att i detalj skriva ner visionerna utvecklade sig materialet på annat sätt än han tänkt sig från början. Vi vet från hans brev att han planerade den sjunde symfonin som en tresatsig symfoni som skulle avslutas med ett ”hellenskt rondo”. Men ”när det gäller symfoni nr 6 och 7 kanske jag ändrar mina planer, beroende på hur idéerna utvecklas. Som alltid är jag slav under mina teman och måste underkasta mig deras krav.”

Skisserna till den sjätte symfonin påbörjades 1914, när han var mitt uppe i arbetet med femte symfonin. Men då skrev han på manuskriptet ”Violinkonsert nr 2”. Hans förlag var inte så intresserat av ett sådant verk, så materialet lades i träda. När han 1918 på nytt började titta på skisserna såg han den planerade kompositionen som ”vild och passionerad. Mörk med pastorala motsatser. Antagligen i fyra satser med slutet stegrande sig till ett mörkt orkesterbrus, hvari hufvudtemat drunknar.” Det enda som fanns kvar av allt detta i det slutliga verket fem år senare är just de fyra satserna. Sjätte symfonin är hans mest avspända och anspråkslösa. Här finns bara tunna förbiilande stråkdrag, små enkla träblåsarteman. Musiken är stillastående och undanglidande – åtminstone på ytan.

På ett oöverträffat sätt har Sibelius skapat en sagolik instrumentering, så genomsyrad av nordisk stämning. Det är lite senhöst i musiken. När tonsättaren tre månader efter uruppförandet i Helsingfors dirigerade sin symfoni i Stockholm och Göteborg i april 1923, hade en journalist bett honom om ett motto för symfonin, och Sibelius svarade: ”När skuggorna blir längre.” Symfonin är tillägnad hans svenske kollega Wilhelm Stenhammar.
Stig Jacobsson