Joseph Haydn (1732–1809)
Symfoni nr 6 D-dur ”Le Matin”
Adagio – Allegro
Adagio
Menuetto
Finale (Allegro)

1761 anställdes Joseph Haydn som kapellmästare i furst Esterházys orkester, och han skulle komma att förbli honom trogen i nära fyrtio år, omväxlande på furstens sommar- eller vinterslott. När den unge tonsättaren tillträdde sin tjänst hade han redan skrivit omkring femton symfonier (numreringen till trots) och bland de första kompositioner han skrev som privatanställd kapellmästare och tonsättare hittar man de tre symfonier som idag bär numren 6, 7 och 8. Deras tillnamn Morgon, Middag och Afton föreslogs av furst Paul Anton själv, och de har så mycket gemensamt att man kan kalla dem en trilogi.

Året 1761 hade barockmästaren Georg Friedrich Händel varit död i tre år, och ännu hade musikhistorien inte riktigt lotsats in i den nya, klassiska traditionen. Just i dessa symfonier av Haydn konkurrerar de gamla stilidealen med de nya. Speciellt tydliga är de många soloinslagen som kan leda tankarna till barockens Concerto grosso. Men de hade också till uppgift att låta varje musiker få presentera sig i virtuosa uppgifter. Haydn lät sina musiker komma till sin fulla rätt inför fursten, så typiskt för kapellmästarens faderliga omvårdnad.

Morgonsymfonin, nr 6, börjar med en långsam inledning, där vi lätt kan föreställa oss en soluppgång. De magnifika sluttakterna påminner mycket om den berömda soluppgången i hans oratorium Skapelsen, som skrevs nästan fyrtio år senare.
Stig Jacobsson

Joseph Haydn (1732–1809)
Arianna a Naxos (Hob. XXVI:b:2)

Myten om Arianne (Ariadne) på Naxos har tolkats av många operatonsättare från Monteverdi via Massenet fram till Richard Strauss, men Hadyn valde omkring 1789 att skriva en solokantat för sopran och cembalo (eller piano) över berättelsen, som handlar om prinsessan Ariadne som hjälper Theseus att hitta ut ur den skrämmande labyrinten på Kreta, och därefter rövar bort henne, och för henne till ön Naxos. Men Haydn koncentrerade sig helt på den kvinnliga huvudpersonen. Hans verk består av två recitativ med efterföljande arior. I den första skildras hennes ensamhet och rädsla. Hon har nämligen vaknat ensam och funnit att Theseus bädd är tom. Hon söker honom överallt och klättrar till slut upp på en höjd. Den andra delen börjar med att hon ser båten han lämnar ön med långt ute till havs. Hon drabbas av ångest och längtan efter döden efter hans svek. Musiken tolkar hennes besvikelse, förtvivlan och växande ilska.

Bortsett från oratorierna Skapelsen och De fyra årstiderna ansåg bland många andra Rossini detta vara Haydns allra finaste vokalverk, och det kom att bli ett ofta framfört stycke som gavs av tonsättaren i London 1791 och inför Lord Nelson när han besökte fursten Esterhazys palats år 1800. Haydn insåg själv att ett orkesterackompanjemang skulle öka kompositionens uttryckskraft. Men han gav sig inte tid att göra detta. Det var många som saknade målande orkesterklanger, och en idag okänd arrangör gjorde en stråkversion redan på 1790-talet.
Stig Jacobsson

Gioacchino Rossini (1792–1868)
Assisa appiè d’un salice, ur operan Otello

Det finns många operor som inspirerats av dramat om Othello. Verdis version (1887) är väl den som gjort störst lycka, och den innebar att Rossinis opera från 1816 i stort sett försvann från teatrarna. Det visade sig med tiden vara synd, för Rossini var en otroligt skicklig hantverkare, och även hans opera är värd all uppmärksamhet, trots att Lord Byron här tyckte sig ha sett Otello korsfästas i form av en opera. Han och många andra ansåg att Rossinis librettist gjort alltför stora avsteg från Shakespeares text, men i själva verket hade varken Rossini eller hans librettist ens hört talas om Shakespeares drama. De utgick i stället från samma italienska originalkälla som Shakespeare använt sig av.

Operan Otello fick sin premiär i Neapel i december 1817, och anammades snabbt av stora operahus i övriga Europa och i USA. I den nu aktuella arian sitter Desdemona i tredje akten ”vid foten av en pil” och full av onda aningar sjunger hon det som blivit känt som ”Videvisan”. Hon är rädd för att Otello inte längre älskar henne, och inte långt därefter stöter han kniven i hennes bröst. Ja, så slutar operan som den brukar framföras idag, men i den första versionen slutar det hela med förlåtelse och glädje.
Stig Jacobsson

Gioacchino Rossini (1792–1868)
Cruda sorte! Amor tiranno!, ur Italienskan i Alger

Ingen har som Rossini lyckats skriva operor på rekordtid. Egentligen skulle han inte alls skriva någon opera till Venedig våren 1813, men säsongen hade börjat dåligt och teaterchefen undrade om inte Rossini hade några friska idéer. På 27 dagar komponerade han därför Italienskan i Alger, en förväxlingskomedi som utspelas i ett palats, dit en skeppsbruten italienska tagits till fånga. Palatsets ägare Mustafa hade alltid önskat sig en temperamentsfull italiensk hustru, och ser nu sin chans. Hon heter Isabella och blir genast förd till Mustafas harem. Hon anar att hon kan råka illa ut, men hon har skinn på näsan och eftersom hon nu har färdats över haven för att leta efter sin försvunne älskare, Lidorno, är hon helt klar över att inte svika honom. Men var är han? Jo, han råkar också befinna sig i palatset, som Mustafas slav … I första akten hittar vi en vacker cavatina där Isabella förbannar sitt ”råa öde och kärlekens tyranni”. Till slut får Mustafa ge sig och Isabella får sin Lidorno.
Premiären stod i Venedig den 22 maj 1813, och i Sverige kunde man för första gången se operan i Göteborg 1838.
Stig Jacobsson

Gaetano Donizetti (1797–1848)
Fia dunque vero … O mio Fernando, ur operan La Favorita

Donizetti hör till de mest produktiva operatonsättarna, och han har förvisso komponerat åtskilliga som behållit sin lyskraft långt fram i tiden. Många av oss har trollbundits av Lucia di Lammermoor, Regementets dotter, Kärlekselixiret och Don Pasquale, för att nu bara nämna några av hans närmare 70 operor.

La Favorita har en egen speciell förhistoria. Tonsättaren befann sig i slutet av 1830-talet i Paris. Som så många andra, inte minst Rossini, omarbetade han flera av sina italienska operor för att de skulle passa in i den parisiska smaken. Men La Favorita skrev han direkt för Paris och kallade den först för L’ange de Nisida (Ängeln från Nisida). Men så gick teatern i konkurs och Donizetti passade på att bearbeta och utöka operan, som i stället godkändes och togs upp av Opéra-Comique, där den mottogs svalt, för att inom kort växa in i repertoaren och bli ett ständigt återkommande slagnummer. Premiären stod den 2 december 1840, och i Stockholm kunde man få se den i mars tio år senare under namnet Leonora.

Handlingen utspelas i 1300-talets Spanien och är ett triangeldrama som involverar kung Alfonso XI av Kastilien, hans älskarinna Leonora (La Favorita), och hennes älskare Fernando. Det är oroliga tider för araberna har invaderat Spanien medan kyrkan och staten strider om makten. I tredje akten har Fernando räddat livet på kungen i en batalj och ska belönas för sin tapperhet. Då man frågar honom vad han helst av allt önskar sig, ber han att få gifta sig med Leonora – utan att ha någon aning om hennes bakgrund som kungens älskarinna. I hennes recitativ och aria “Fia dunque vero … O mio Fernando” (Kan det vara sant, oh himmel … Åh, min Fernando, att äga dig skulle få mig att avsäga mig all värdens troner) beslutar sig Leonora för att berätta sanningen för honom. Han blir förkrossad av det han får veta och återvänder till det kloster han en gång lämnade för Leonoras skull.
Stig Jacobsson

Joseph Haydn (1732–1809)
Violinkonsert G-dur (Hob VIIa:4)
Allegro moderato
Adagio
Allegro         

Medan Joseph Haydns trumpetkonsert och båda cellokonserter med all rätt hör till de på konsertestraderna ständigt efterfrågade mästerverken, har hans pianokonserter och elva violinkonserter fört en orättvist tillbakadragen tillvaro. Ja, om han nu verkligen skrev elva violinkonserter! Garanterat äkta är kanske inte fler än fyra. Konserten i G-dur för violin och stråkorkester hör i alla fall till de autentiska, och brukar ibland kalla nr 4, trots att den troligen är den äldsta, sannolikt skriven i Eisenstadt mellan 1761 och 1765. Det mesta tyder på att han skrev den för Luigi Tomasini, som var konsertmästaren vid den orkester hos furst Esterházy där Haydn under närmare fyrtio år verkade som kapellmästare. Kammartjänaren Tomasini hade tack vare sin stora musikaliska begåvning tillåtits studera i Wien och blivit en av tidens mest utsökta violinister. Haydn kallar honom ofta ”min bror, Luigi”, så vänskapen mellan dem torde ha varit betydande. Han var också gudfar till flera av Tomasinis elva barn.

Violinkonserten i G-dur har en stilistiskt relativt enkel solostämma, kanske ville han med den pröva Tomasinis förmåga. Här finns också en hel del som kan leda tankarna till barockens solokonserter, men i synnerhet i finalen kan man inte förneka att Haydn har hittat sig själv.
Stig Jacobsson

Innan konserten kan du njuta av en god bit mat. I pausen kan du köpa något gott. Vid vissa konsertern håller vi även öppet i Övre Baren.

För mer information och menyer, tryck här!

Kontakt:
restaurangen@gavlekonserthus.se
026-172940

Varmt välkommen till Restaurang Gourmet BLÅ.