Douglas Boyd är konstnärlig ledare för Garsington Opera och för L’Orchestre de Chambre de Paris. Under de senaste åren har han haft befattningar som chefdirigent för Musikkollegium Winterthur, konstnärlig ledare för Manchester Camerata, förste gästdirigent för Colorado Symphony Orchestra, konstnärlig rådgivare för St Paul Chamber Orchestra och förste gästdirigent för City of London Sinfonia. Under Boyds konstnärliga ledning har Garsington Opera nominerats av International Opera Awards som Outstanding Festival.

Som konstnärlig ledare för L’Orchestre de Chambrede Paris har Boyd dirigerat i Paris och på turné med solister som Emmanuel Pahud, Alisa Weilerstein, Andras Schiff, Viktoria Mullova och Jonathan Biss. Boyd spelade senast in med cellisten Gautier Capuçon och L’Orchestre deChambre de Paris på Erato-etiketten.

Boyds inspelning av Bachs oboekonserter för Deutsche Grammophon markerade hans inspelningsdebut som solist, och han har sedan dess en omfattande diskografi. Hans inspelningar som dirigent med Manchester Camerata av samtliga Beethovens symfonier och Mahlers symfoni nr 4 (Avie) och Das Lied von der Erde har fått mycket positiva omdömen. Han har också spelat in Schubertsymfonier med St. Paul Chamber Orchestra på deras eget bolag samt flera inspelningar med Musikkollegium Winterthur.

Boyd föddes i Glasgow och studerade oboe för Janet Craxton vid Royal Academy of Music i London och för Maurice Bourgue i Paris. Som grundare – och solooboist – av Chamber Orchestra of Europe fram till 2002, hade Boyd en fantastisk karriär som en framstående oboist tills han slutade spela för att koncentrera sig helt på dirigering.

Ludwig van Beethoven (1770–1827)
Coriolanus, uvertyr op 62

Jo, visst är Coriolanus ett drama av Shakespeare, men det var inte till detta skådespel Beethoven skrev sin uvertyr, utan till ett sorgespel med samma titel skrivet 1805 av Heinrich Joseph von Collin. Det är emellertid i stort sett samma historia som berättas: titelpersonen är en landsförvisad romersk krigare som i spetsen för en här nalkas sin födelsestad för att utkräva hämnd. När Roms ädlaste kvinnor, bland dem hans egen mor och maka, ber honom om barmhärtighet, väcks i hans inre motstridiga känslor mellan det oförsonliga hämndbegäret och kärleken.

Ludwig van Beethoven skrev 1807, inför ett framförande i mars i furst Lobkovitz palats i Wien, en uvertyr till dramat. Musikens karaktär är djupt tragisk och bottnar just i Coriolanus känslomässiga konflikt. Redan det inledande unisona huvudmotivet präglas av mörk upprorisk lidelse, men det pessimistiskt utdöende slutet, visar hur hjälten slutligen dukar under inför de olösliga motsättningarna.

I anslutning till detta framförande höll Beethoven ännu en privat konsert hos fursten. I Journal des Luxus und der Moden kunde man i april läsa: ”Beethoven gav två konserter i furst L:s hus, där inget annat än hans egna kompositioner framfördes; nämligen hans fyra första symfonier, en uvertyr till tragedin Coriolanus, en pianokonsert och några arior ur operan Fidelio.” Det gavs monsterkonserter vid denna tid. Men tonsättarna måste också ta chansen att presentera sig under de få tillfällen som gavs.
Stig Jacobsson

Robert Schumann (1810-1856)
Pianokonsert a-moll op 54
Allegro affetuoso
Intermezzo: Andantino grazioso –
Allegro vivace

Redan 1839 nämnde Robert Schumann i ett brev till sin älskade Clara ett verk han arbetade med: ”Min konsert är ett mellanting av symfoni, konsert och stor sonat. Jag förstår att jag inte kan skriva en konsert för virtuoserna: jag måste skapa något annat.” Men inte förrän 1841, när han varit gift med Clara ett år och använt hela det föregående året till att skriva en ofantlig massa sånger, satte han sig ner för att på allvar ta itu med sitt påbörjade verk för piano och orkester. Den här gången resulterade hans ansträngningar i en ensatsig Fantasi i a-moll, som uruppfördes utan större framgång.

Han hade väl på känn att stycket inte var färdigt, för sommaren 1845 återvände han till det genom att lägga till ett charmfullt Intermezzo och ett flödande Allegro vivace. Därmed var Schumanns pianokonsert, efter sex år, äntligen fullbordad.

Paret Schumann hade denna sommar flyttat till Dresden och Clara skrev i dagboken: ”Robert har komponerat en underbar final till Fantasin i a-moll, så att det nu är en konsert, och jag ska spela den nästa vinter. Jag är mycket glad över det, för jag har alltid önskat mig ett stort bravurstycke av honom.” Men för det mesta är faktiskt solisten organiskt integrerad i helheten, och har getts vackra dialoger med de olika instrumentgrupperna. Man har beundrat Schumann för att han efter många år på ett så stilistiskt säkert sätt knutit an till andan i första satsen. I andra satsens mitt samtalar pianot förtroligt med solocellon, som understryker känslan av kammarmusik, och mot satsens slut förbereder träblåsarna finalen, som följer utan paus. Temat bygger på första satsens melodier och ger hela verket en enhetlig stämning. Här får pianot tillslut också blomma ut i strålande glädje och ljus.

Publiken var ändå inte riktigt nöjd, därtill fann man konserten alltför intim och personligt romantisk. Uruppförandet ägde rum den 4 december och Clara spelade medan den gode vännen Ferdinand Hiller (till vilken konserten är dedicerad) dirigerade. Andra framförandet ägde rum ett drygt år senare, på nyårsdagen i Leipzigs Gewandhaus med Mendelssohn som dirigent. Även denna gång var mottagandet reserverat. Tonsättaren gjorde ytterligare några justeringar, men när konserten 1847 framfördes i Wien med tonsättaren själv som dirigent, nåddes bottennoteringen. Den fruktade kritikern Hanslick skrev: ”Intresset var matt, applåderna kyliga, och av allt att döma enbart riktade mot Clara. Pianokonserten vann endast ringa gillande.”

Men smaken var då annorlunda. Samtidens publik älskade ytligt glittrande virtuosstycken komponerade av Herz, Hünten, Kalkbrenner eller Thalberg. Och när historiens sorteringsprocess gjort sitt, har det visat sig att av alla dessa är det bara Schumann som överlevt. Med tiden började hans pianokonsert sitt exempellösa triumftåg över Europa. Den har blivit en av de mest spelade och är både pianisternas och publikens favorit.
Stig Jacobsson

Wolfgang Amadeus Mozart (1756–1791)
Symfoni nr 39 Ess-dur (K543)
Adagio – Allegro
Andante con moto
Menuetto & Trio (Allegretto)
Finale (Allegro)

Under loppet av två månader 1788 skrev Mozart sina tre sista symfonier, den ljusa nr 39, den tragiska nr 40 och den olympiska nr 41. Man har ofta tagit dessa symfonier som bevis för Mozarts stora skaparkraft: de är alla mycket skiftande till karaktären och mycket omfattade både vad speltid och orkesterstorlek beträffar, dessutom bidrar det känslomässiga innehållet till att dessa symfonier knackar på dörren till nästa stilepok: romantiken.

Mozart var en praktisk man och han skrev sällan musik som han inte hade direkt nytta av – sådant hade han varken tid eller råd till. Inte heller lät han yttre omständigheter påverka hur han utform¬ande sin musik. Redan dagen efter soliga den Ess-dursymfonins fullbordan (den 27 juni 1788) skrev han ett tiggarbrev till frimurarbrodern och köpmannen Michael Puchberg: ”Under de tio dagar jag bott här (det vill säga i en ny våning i Wiens utkant) har jag arbetat mer än under månader på det gamla stället, och kom inte mina svarta tankar så ofta (vilka jag med våld måste slå ifrån mig), så skulle det gå ännu bättre …” Några sådana svarta tankar märks nu inte alls i symfonins ljusa tonspråk, på sin höjd anar man bakom den översinnligt sköna musiken ett lätt vemod. Han har här till och med utelämnat oboerna, till förmån för flöjterna, för att inga hårda nasala ljud skulle störa melodiernas mjuka böljande.

En långsam och ovanligt upphöjd inledning föregriper själva första satsen, som är ett sjungande allegro med många starka idéer, men utan dramatiska konflikter. Andantet är helt enkelt förandligad skönhet. En hövisk menuett bidrar också med en trio som baserats på en österrikisk ländler. Den spelas på klarinett, de österrikiska alpbyarnas folkmusikaliska favoritinstrument, och här finns en rustik um-pa-pa-bas som vi brukar finna i Haydns finaler, men här är det inte fråga om något glatt skratt, på sin höjd ett vackert, kärleksfullt leende.
Stig Jacobsson

Innan konserten kan du njuta av en god bit mat. I pausen kan du köpa något gott. Vid vissa konsertern håller vi även öppet i Övre Baren.

För mer information och menyer, tryck här!

Kontakt:
restaurangen@gavlekonserthus.se
026-172940

Varmt välkommen till Restaurang Gourmet BLÅ.