Gävle Symfoniorkesters chefdirigent Christian Reif har snabbt etablerat ett gott renommé för sin naturliga musikalitet och tekniska behärskning. Han är konstnärlig ledare för Lakes Area Music Festival i Minnesota, en månadslång sommarfestival som sträcker sig från opera och kammarmusik till symfoniska framträdanden.

Säsongen 2022/23 inkluderade konserter med flera av de ledande orkestrarna i Europa och USA, och sommaren 2023 ledde han konserter på Enescu-festivalen, Grand Teton Music Festival och World Youth Symphony Orchestra på Interlochen.

Med fötterna i både Nordamerika och Europa har Reif dirigerat symfoniorkestrarna i städer som San Francisco, Baltimore, Houston, Dallas, Colorado, Indianapolis, Kansas City och Saint Paul. I Europa har han uppträtt upprepade gånger med Orchestre National de Lyon, Royal Scottish National Orchestra, Münchner Rundfunkorchester, Gävle Symfoniorkester, Hallé Orchestra och Stavanger Symphony.

Under pandemin var Reif aktiv på piano och spelade in en serie virtuella ”Songs of Comfort” med sin fru, den klassiska sångerskan Julia Bullock. I november 2020 presenterade NPR Music duon i en ”Tiny Desk (Home) Concert” för deras speciella karantänutgåva av serien. NPR:s Tom Huizenga fann det ”bland de mest transcendenta musikaliska ögonblicken jag har upplevt i år” och The New York Times lyfte fram dem på deras ”Bästa klassiska musik 2020”-listan.

Från 2016 till 2019 var Christian husdirigent för San Francisco Symphony och konstnärlig ledare för San Francisco Symphony Youth Orchestra, efter att ha varit dirigentstipendiat vid New World Symphony från 2014 till 2016 och vid Tanglewood Music Center 2015 och 2016. Han studerade dirigering vid Mozarteum i Salzburg och vid The Juilliard School i New York City. Det var där han först träffade sin fru Julia Bullock, som han bor med i München.

Alena Baeva
Alena Baeva anses vara en av de mest spännande och mångsidiga solisterna på världsscenen idag. Europeiska framgångar inkluderar framträdanden med Die Deutsche Kammerphilharmonie Bremen, Göteborgs Symfoniker, London Philharmonic Orchestra, Orchestre National d'Île de France, Orchestre National du Capitôle de Toulouse, Royal Philharmonic Orchestra, Tonhalle-Orchester Zürich, och recitals i Wigmore Hall, medan hon i Asien uppträder regelbundet med bland annat Hong Kong Philharmonic Orchestra och NHK Symphony Orchestra Tokyo. Hon gör sin nordamerikanska debut hos New York Philharmonic Orchestra under konsertsäsongen 2023-2024.

Baeva har nöjet att arbeta med dirigenter som Teodor Currentzis, Charles Dutoit, Gustavo Gimeno, Marek Janowski, Paavo Järvi, Vladimir Jurowski och Tomáš Netopil. Kammarmusik har en särskilt speciell plats i hennes musikliv, där hon samarbetar med uppskattade artister som Martha Argerich, Yuri Bashmet, Daishin Kashimoto, Misha Maisky, Lawrence Power, Jean-Guihen Queyras, Tabea Zimmermann och Belcea Quartet. Hennes sonatpartner är den hyllade ukrainske pianisten Vadym Kholodenko. Hon har också en långvarig relation till XVIII Century Orchestra i Nederländerna.

Alena Baeva tog sina första fiollektioner vid fem års ålder under Olga Danilova, och flyttade till Moskva vid tio års ålder för att studera. Hon tog lektioner hos Mstislav Rostropovich och Boris Garlitsky, i Schweiz hos Seiji Ozawa och i Israel hos Shlomo Mintz. Vid 16 års ålder vann Baeva Grand Prix vid den 12:e internationella Henryk Wieniawski-tävlingen (2001). Hon vann även Grand Prix vid Niccolò Paganini-tävlingen 2004.

Alena Baeva är bosatt i Luxemburg och spelar på "ex-William Kroll" Guarneri del Gesù från 1738 på generöst lån från en anonym mecenat.

Isadora Žebeljan (1967–2020)
The horses of Saint Mark

En av Serbiens mest omtalade tonsättare är Isidora Žebeljan som studerade vid konservatoriet i Belgrad och som från 2002 själv undervisade där som professor i komposition. Hon valdes in som ledamot av den serbiska Vetenskapsakademien, tilldelades ett flertal stipendier och utmärkelser. Som tonsättare har hon skrivit musik i många former, men kanske var det hennes opera ”Zora D.” som väckte det största internationella berömmet efter premiären i Amsterdam 2003 och som därefter framförts på flera europeiska scener. Därpå följde flera beställningar och konserter runt om i Europa och USA, inte minst i London, av ensembler som London Brass och Academy of Saint Martin in the Fields. Dess chef har beskrivit Žebeljan som ”en genuint personlig röst och en verkligt imponerande begåvning. De musiker i Akademien som har arbetat med henne kan inte nog högt prisa henne”. Hon har skrivit musik till omkring 40 teaterproduktioner och till åtskilliga filmer, bland andra av Kusturica.

Av Biennalen i Venedig fick hon 2004 beställning på det ca tio minuter långa verket The Horses of Saint Mark, en illumination för orkester. Detta verk valdes 2009 av ISCM att spelas under Dagarna för ny musik, vilka detta år hölls i Sverige. Just detta verk framfördes av Göteborgssymfonikerna på hemmaplan.

Inspirationen till verket fick Žebeljan av de fyra granna hästar som bärgades som krigsbyte från Konstantinopel under korståget 1204 och som placerades i Venedig. Många teorier om deras ursprung och tillkomst har lagts fram, kanske skapades de av stora grekiska skulptörer som Fidias eller Lysippos, kanske från 400-talet före Kristus. I alla händelser lät Napoleon 1797 flytta dem till Paris, men sedan 1815 kröner de åter fasaden till St Marcus-basilikan i Venedig, för att under världskrigen tas ner för att skyddas, och på 1960-talet fann man att deras kondition var så dålig att de måste bevaras i kontrollerade former inomhus – varför det man ser idag är kopior. Vilket inte gör dem mindre beundransvärda.
Stig Jacobsson

Benjamin Britten (1913–1976)
Violinkonsert op 15
Moderato con moto – Vivace – Passacaglia: Andante lento

Benjamin Britten föddes på St Cecilias dag, och eftersom hon är musikens skyddsgudinna, tog hon också väl hand om hans begåvning. Redan som tonåring var Britten en tonsättare att räkna med, och han kom långt fram i livet att bygga sina kompositioner på motiv ur gossens idéböcker. Framförallt studerade han för Frank Bridge, och det var i kretsen runt honom han kom i kontakt med den spanske violinisten Antonio Brosa (1894-1979). Det första resultatet av deras samarbete var en Svit för violin och piano op 6, som de tillsammans också framförde vid Festivalen för Samtida Musik i Barcelona 1936. Pacifisten Britten berördes starkt av det spanska inbördeskrigets stämningar och när han i november 1938 påbörjade arbetet med den av Brosa önskade violinkonserten skrev han att ”det är i tider som dessa det är så viktigt att arbeta, för att kunna tänka på annat än att folk skjuter ihjäl varandra. Tveklöst är detta min hittills bästa komposition, men jag är rädd för att den är ganska allvarlig”.

Andra världskriget hade pågått några månader när han i maj lämnade England för att först slå sig ner Quebeck i Kanada, där han i september fullbordade konserten. Uruppförandet ägde rum när Brosa spelade tillsammans med New York Philharmonic i Carnegie Hall den 27 mars 1940. Sir John Barbirolli dirigerade.

Det hade gått ett drygt halvår sedan Brittens föregående konsert framfördes, Pianokonserten, men den här gången hade han skrivit ett mer symfoniskt verk. Solostämman var så krävande att till och med Jascha Heifetz ansåg den ospelbar. Konserten inleds med ett motiv i slagverket, som enligt Brosa hade en klar spansk rytm. Solisten introducerar ett meditativt första tema som ska visa sig överleva första satsens dramatik, och dess mer militanta andra tema. Den andra satsen är tvärtemot vad man förväntade sig av traditionen ett briljant orkestrerat scherzo med drag av Sjostakovitj och Prokofjev, en sorts makaber dödsdans, med många intressanta detaljer – som partiet för två piccolaflöjter och tuba, över ett stilla stråktremolo. Finalen är ett rörande Andante där bastemat behandlas som en passacaglia med nio variationer.
Stig Jacobsson

Dmitrij Sjostakovitj (1906–1975)
Symfoni nr 9 Ess-dur op 70
Allegro
Moderato
Presto - Largo - Allegretto

Under den långa belägringen av Leningrad under andra världskriget hade Sjostakovitj komponerat sin berömda sjunde symfoni, “Leningradsymfonin”, och mot krigets slut kom den inte mindre storslagna och heroiska åttonde symfonin som inofficiellt kallats “Stalingradsymfonin”. Många väntade sig därför att den nionde symfonin i Beethovens anda skulle bli kulmen på en trilogi av krigssymfonier med jublande körfinal – och Stalin själv förväntade sig att bli tillägnad denna symfoni.

Det är möjligt att Sjostakovitj började tänka på det sätt som antytts, men att han snart kommit underfund med att han inte kunde vara konstnärligt ansvarig för något sådant. Det skulle så småningom visa sig att den nionde symfonin blev hans kortaste, klassiskt renaste och mest spirituella symfoni, i klaraste Ess-dur. I själva verket blev den en ironisk klackspark mot hela etablissemanget.

Symfonin skrevs på kort tid sommaren 1945. Han bodde i Ivanov, vilket var tonsättarföreningens semesterby, dit flertalet betydande tonsättare deporterats. På fritiden spelade han Haydnsymfonier fyrhändigt på piano tillsammans med kollegan Kabalevskij. Den sysselsättningen tycks ha smittat av sig på den nionde symfonin om vilken Sjostakovitj yttrade att ”det är ett glatt litet stycke. Musikerna kommer att älska att spela det och kritikerna blir förtjusta över att hacka på det”. Han hade rätt att det är tacksamt för musikerna, eftersom flera av dem får trevliga solistuppgifter, men när det gäller kritikerna så har också dessa insett verkets stora konstnärliga kvaliteter. Men Stalin lär ha blivit ursinnig.

Nionde symfonin blev en sinfoniettaliknande scherzomusik som är synnerligen väl genomtänkt och välformad i fem satser, där de tre sista spelas i en följd. I sista satsen finns trots allt en anknytning till kriget, det krig som nu var över och som ersatts av en fred med stora förhoppningar.
Stig Jacobsson

Innan konserten kan du njuta av en god bit mat. I pausen kan du köpa något gott. Vid vissa konsertern håller vi även öppet i Övre Baren.

För mer information och menyer, tryck här!

Kontakt:
restaurangen@gavlekonserthus.se
026-172940

Varmt välkommen till Restaurang Gourmet BLÅ.