Datum och tid:

Fredag 23 februari, 19:00

Pris:

Beethovens 2:a - HUDIKSVALL

Skandinavisk premiär för orkesterversionen av Rebecca Clarkes violasonat som spelas av den nya superstjärnan och violasten Timothy Ridout. Med Chloé van Soeterstède på dirigentpulten kommer vi även att utforska skönheten i Beethovens andra symfoni.

Chloé van Soeterstède DIRIGENT
Timothy Ridout VIOLA
Gävle Symfoniorkester

M. RAVEL
Pavane för en död prinsessa - 6 min

R. CLARKE
Violasonat (orkestrerad av Ruth Lomon) - 23 min
Impetuoso
Vivace
Adagio

PAUS - ca 25 min

L. V. BEETHOVEN
Symfoni nr 2 op. 36 D dur - 32 min
Adagio molto. Allegro con brio
Larghetto
Scherzo. Allegro
Allegro molto

Timothy Ridout är en framstående brittisk violast som vunnit internationellt erkännande för sitt djupa musikaliska uttryck och tekniska skicklighet. Med prestigefyllda utmärkelser, inklusive förstaplats i Lionel Tertis International Viola Competition och BBC Young Musician of the Year, har Ridout skapat sig ett namn som en av de mest lovande unga musiker idag. Hans passionerade framföranden rör vid hjärtat hos varje publik.

Rebecca Clarkes violasonat är ett mästerverk av tidig 20-tals kammarmusik. Den har en djup känslomässig intensitet och utnyttjar hela instrumentets register och uttrycksmöjligheter. Verket består av tre satser: den gripande första satsen i impressionistisk stil, den kärleksfulla och lyriska andra satsen, och den livliga tredje satsen med dess storslagna och tekniskt utmanande final. Clarkes violasonat är känd för dess melodiska skönhet och kraftfulla uttryck.

Video

Christian Reif - a few words on...

Chloé van Soeterstède har fått global uppmärksamhet för sitt intuitiva och uttrycksfulla musikskapande och sin starka närvaro på podiet. Hon uppskattas för sin noggranhet för detaljer, energi och effektivitet i repetitioner. Van Soeterstède är eftertraktad i Europa, Storbritannien, USA och gjorde en hyllad debut i Australien/Nya Zeeland i oktober 2023.

Säsongen 23/24 bjuder på debuter med Philharmonia och Hallé, Bilbao Symphony, Norrköpings Symfoniorkester, Lausanne Chamber Orchestra, Colorado Springs Symphony och The Orchestra Now i Lincoln Center, New York, samt med Auckland Philharmonia, Melbourne och Adelaide Symphony Orchestras. Hon återvänder även till Orlando Philharmonic, Royal Northern Sinfonia, Gävle Symfoniorkester och RTVE Symphony i Madrid.
Van Soeterstède har tidigare dirigerat orkestrar som London Philharmonic, Bournemouth Symphony och BBC Scottish Symphony, och samarbetat med solister som Sergey Khachatryan och Colin Currie. Hennes repertoar sträcker sig från Farrenc och Beethoven till Sibelius och Prokofiev, men även samtida verk av kompositörer som Anna Clyne och Dani Howard. Hon belönades vid Deutscher Dirigentenpreis 2019 i Köln för bästa tolkning av samtida verk. 2012 grundade hon Arch Sinfonia i London, en kammarorkester känd för sin energi och sin breda repertoar.

Van Soeterstède, född 1988 i Frankrike, studerade viola och dirigering vid Royal Academy of Music och Royal Northern College of Music, där hon erhöll Kennedy-stipendiet.
Hon var Taki Alsop Fellow 2019–21 och Dudamel Fellow med LA Phil 21/22, och är en flitig samarbetspartner med unga musiker och musikutbildningar i Storbritannien.

Timothy Ridout är en framstående violast och BBC New Generation Artist samt Borletti-Buitoni Trust fellow och är högt efterfrågad för sin enastående musikalitet. Under denna säsong framträder han med orkestrar som BBC Symphony, Tokyo Metropolitan och Netherlands Chamber Orchestra, och har även mottagit Hamburger Symphonikers Sir Jeffrey Tate Prize 2020. Höjdpunkter inkluderar recitaler på Wigmore Hall och en turné i Sydamerika med Chamber Society of the Lincoln Centre.

Ridout har gjort betydande debuter med bland annat Chamber Orchestra of Europe och spelat på BBCProms. Han är en eftertraktad kammarmusiker och samarbetar med namn som Janine Jansen och Steven Isserlis. Hans inspelningar på Harmonia Mundi inkluderar ”A Poet’s Love” och Berlioz Harold en Italie med Orchestre Philharmonique de Strasbourg.

Timothy Ridout är utbildad vid Royal Academy of Music och Kronberg Academy under ledning av Nobuko Imai och har etablerat sig som en framträdande profil inom klassisk musik.

Han spelar på en viola av Peregrino di Zanetto (ca. 1565-75), utlånad av en generös mecenat från Beare’s International Violin Society, vilket speglar hans djupa förankring i musiktraditionen och strävan efter att föra den vidare till kommande generationer.

Maurice Ravel (1875–1937)
Pavane pour une infante défunte

1899 gav oss Maurice Ravel denna lilla spanskinfluerade stämningsbild. Han var då fortfarande elev vid Pariskonservatoriet, så det är verkligen fråga om en ungdomlig komposition. Men alla som hörde den blev förtjusta och rörda – utom tonsättaren själv, som fann den ”ofullständig och i avsaknad av klang”. Det finns möjligen aningen sanning i påståendet, i synnerhet om man skulle få höra det i originalversionen för ensamt piano. Då kan man hävda att han påverkats lite väl mycket av sin lärare Gabriel Fauré, och möjligen av kollegan Emanuel Chabrier.

Men när Ravel elva år senare återvände till sin elevkomposition för att orkestrera den, upphöjde han med sin makalösa instrumentationskonst detta lilla andlösa drama till en högre dignitet och en omisskännlig ravelsk utstrålning. Denna Pavane för en död prinsessa tillägnades den i högsta grad levande prinsessan Edmond de Polignac. I själva verket föddes hon i New York 1865, hette Winnaretta och var tjugonde barnet till den kände symaskinsfabrikören Isaac Singer. Men hon gifte sig med den trettio år äldre franske prinsen Edmond Polignac, som själv komponerade musik och som avled 1901. Med faderns och makens miljoner i fickan främjade hon musiklivet i Paris, och på olika sätt har hon haft förbindelse med de flesta av tidens tonsättare och utövande musiker, bland dem Igor Stravinsky, Manuel de Falla, Erik Satie, Kurt Weill, Arthur Rubinstein …

I Ravels Pavane är det bara fråga om att skildra melankoli och reservation. Det blev en långsam spansk dans, en pavane, hövisk och elegant. Den kan föra tankarna till en annan prinsessa, den som Velasquez porträtterade i en berömd målning. Hon skulle mycket väl ha kunnat dansa denna Pavane.
Stig Jacobsson

Rebecca Clarke (1888–1979)
Violasonat (orkestrerad av Ruth Lomon)
Impetuoso
Vivace
Adagio

Rebecca Clarke växte upp och utbildades i England, men var av tysk-österrikisk härstamning. Hon hade stort stöd av sin cellospelande far och blev den mest uppmärksammade kvinnliga tonsättaren i sin generation, men hon var också en professionell altviolinist en av de första kvinnor som erbjöds fulltidsarbete i en av Londons symfoniorkestrar. Med stor framgång spelade hon också kammarmusik tillsammans med sin tids ledande manliga musiker. Hon studerade först vid Royal Academy of Music i London, men togs sjutton år gammal ur kursen av sina föräldrar när hennes harmonilärare friade till henne. I stället blev hon senare Charles Stanfords första kvinnliga kompositionselev vid Royal College of Music. 1916 besökte hon för första gången USA. Hon återkom ofta till USA, bland annat för att övervara ett framförande av Prelude, Allegro and Pastorale under 1942 års ISCM-festival vid Berkeley. Andra världskriget tvingade henne att stanna kvar i USA. Där träffade hon en gammal studiekamrat och gifte sig med honom.

Den tresatsiga Violasonaten började hon skriva i Honolulu 1918 och avslutade i Detroit den 3 juli 1919. Det var dittills hennes mest omfattande kompositionsförsök och hon skickade den anonymt till Miss Coolidges kompositionstävling, där två verk nådde samma juryutslag. Miss Coolidge fällde själv avgörandet att Ernest Blochs Svit för viola skulle vinna. Det andra verket var signerat ”Anthony Trent” men man krävde att även andrapristagarens riktiga namn skulle avslöjas, och Miss Coolidge berättade senare för tonsättarinnan: ”Ni skulle ha sett juryns ansikten när de insåg att tonsättaren var en kvinna!”

Det är fråga om en ca tjugo minuter lång sonat, vars första och sista satser har ett tydligt tematisk släktskap, medan den mellanliggande satsen är ett briljant men delikat scherzo. Här hör vi den i den kanadensiska tonsättaren Ruth Lomons (1930–1970) orkesterversion.
Stig Jacobsson

Ludwig van Beethoven (1770–1827)
Symfoni nr 2 D-dur op 36
Adagio molto. Allegro con brio
Larghetto
Scherzo. Allegro
Allegro molto

På läkaren Schmidts inrådan slog sig Beethoven sommaren 1802 ned i den lantliga friden i Heiligenstadt, en av Wiens förstäder. Inom sig hade han emellertid allt annat än frid; han kände av den hörselskada som snart skulle göra honom helt döv, och mot hösten skrev han till sina bröder det skakande brev som brukar kallas Heiligenstadttestamentet, vilket avslöjar honom som en människa på självmordets rand: ”endast konsten höll mig tillbaka … Ack, det tycktes mig omöjligt att lämna världen innan jag fullbordat allt det vartill jag kände mig kallad.”

Vi vet nu att Beethoven bara var i början av en karriär utan motstycke i musikhistorien, och man kan förstå att han kände skaparkraften välla fram, oemotståndligt. Redan nu satte hans verk outplånliga spår på musikens fortsatta utveckling.

Trots (eller tack vare?) den mörka sinnesstämningen befann sig Beethoven i en mycket rik skaparperiod. Frågan är om han någonsin varit lika produktiv som 1802. Kanske var överansträngning en bidragande faktor till testamentet. Av själskvalen märker man inte mycket i hans musik, i synnerhet inte i andra symfonin. Detta är i huvudsak en ljus och levnadsglad musik, och larghettot hör till hans allra lyckligaste ingivelser. Jämfört med den två år tidigare och helt i Mozarts och Haydns anda skrivna första symfonin, hade mycket ändå hänt. En kritiker fann vid uruppförandet i Theater an der Wien den 5 april 1803 ”att den första symfonin har större värde än den andra, eftersom den är genomförd med otvungen lätthet, medan den andra präglas av en strävan efter det nya och misshagliga.” Kritikern var i själva verket riktigt lyhörd: han hade just bevittnat hur den klara klassicismen förvandlats till lidelsefull romantik.

Den brett upplagda första satsen inleds med ett Adagio molto som innehåller mer av själslig förberedelse än något liknande parti i tidigare symfonier och de två inledande, markerade tonerna D återkommer sedan i olika gestalt under hela första satsen. Att Beethoven sedan presenterar huvudtemat i de låga stråkarna var en uppseendeväckande nyhet och några åhörare fann kontrasten till andra temats marschrytm alltför brutal. Första symfonins långsamma sats bygger nästan helt på ett enda tema, men motsvarande sats i andra symfonin blommar ut till en överväldigande rikedom av härliga melodier och rytmiskt pikanteri. Senare menade Beethoven att han kunnat skapa tjugo verk av dessa tematiska idéer. Därpå följer hans första symfoniska scherzo. I kammarmusikaliska sammanhang hade han däremot redan skrivit flera scherzi, och menuetten i första symfonin har för all del också den scherzokaraktär, även om den inte tagit steget fullt ut. Finalen tar sig mästaren friheten att inleda på dominanten, för att först i tredje takten leda över musiken i huvudtonarten. Oemotståndlig rytmisk kraft, vågade intervallsprång och strålande gott humör utmärker musiken.
Stig Jacobsson