Ida Moberg (1859–1947)
Soluppgång
Soluppgång
Preludium  – Verksamhet
Afton
Stillhet

Ida Georgina Moberg, föddes och dog i Helsingfors, där hon också en kort tid studerade för Sibelius. De viktigaste studierna bedrev hon dock under fyra år i St Petersburg och senare lika länge i Dresden, samt långt senare ett år i Berlin. Sedan 1912 var hon emellertid i huvudsak verksam i Helsingfors där hon själv började undervisa med nya undervisningsmetoder vid Helsingfors musikinstitut. Hon ledde körer och dirigerade orkestrar. Hon tänkte sig också tidigt en karriär som sångerska. Under hela studietiden hade hon komponerat och även fått sin musik framförd, däribland en symfoni (1906) som hon själv dirigerade. Därpå följde verk på verk, ofta för orkester men också stycken för kör och orkester, totalt ett hundratal opus. Hon var aktiv till sent i livet och arbetade under de sista åren på en opera om Buddha, ”Asiens ljus”, efter en dikt av Viktor Rydberg. Men det är först under de senaste åren som hennes musik på nytt börjat letas fram ur arkiven och mottagits med både förundran och entusiasm. Hennes violinkonsert, Tondikt, har spelats flera gånger, och hennes ofullbordade opera kommer att framföras. Orkestersviten Soluppgång (1907), som hon själv uruppförde i Viborg 1908, har till och med spelats in på skiva. Men hennes namn saknas i åtskilliga böcker och kataloger över finska tonsättare.

Hon var under hela sitt liv intresserad av spiritism och antroposofi, vilket kom att genomsyra hennes kompositioner. Hon sökte sitt innersta jag och den yttersta sanningen, och försökte tolka detta i sin musik. Något av detta kan man också hitta i den inre resa hon företar sig i Soluppgång. Den första satsen, efter vilken hela sviten är uppkallad, är inte bara en skildring av naturens uppvaknande utan också av hennes eget andliga uppvaknande. I andra satsen skildras hur detta ska kunna omsättas i aktiv verksamhet, något som sedan fortsätter i tredje satsens aftonskildring, kanske efter fullbordat värv. Finalen kallas Stillhet och är skriven för enbart stråkar och har tolkats som det andliga efterlivet. Denna sats tog hon också med i sin opera under titeln Vaggsång.
Stig Jacobsson

Ferdinand Ries (1784–1838)
Concerto Pastoral D-dur op 120
Allegro
Andantino
Allegro

Beethoven gjorde många viktiga musikaliska bekantskaper redan hemma i Bonn, inte minst med familjen Ries. Franz Anton Ries spelade första violin i stadens orkester och undervisade den unge Beethoven i violinspel. När Beethoven sörjde sin mor, fick han mycket stöd och hjälp från honom. När han senare slagit sig ner i Wien fick han en dag 1801 besök av violinlärarens son Ferdinand, som bad om undervisning i komposition och pianospel. Beethoven tog vänligt emot sjuttonåringen, och en varm vänskap växte upp mellan dem, som höll i sig hela livet. Ferdinand Ries blev en sorts kalfaktor som bland mycket annat hjälpte till med notkopiering. Han skrev ner en hel del biografiska fakta om Beethoven, som betytt mycket för vår kunskap om Mästaren. Det var också Ries som förmedlade anekdoten om när Beethoven rev sönder titelbladet på sin tredje symfoni, dedicerad till Napoleon, vilken nu väckte hans harm genom att ha utropat sig till kejsare.

Som tjugoåring började Ries sin egen karriär som turnerande pianist, han besökte Ryssland, Skandinavien, Paris och London. Han bodde elva år i London, och var gift med en engelsk dam. Samtiden satte hans 8 pianokonserter mycket högt, och de spelades ofta. Han skrev inte mindre än 52 pianosonater, 8 symfonier, oratorier och 3 operor. Robert Schumann fann honom vara en utmärkt tonsättare, som bara överträffades av Beethoven själv.

Concerto pastorale är hans femte pianokonsert, men man är inte helt säker på när han komponerade den. Vad man vet är att han befann sig i Norden sex veckor under våren 1813 och gav konserter i Köpenhamn, Göteborg och Stockholm. I Stockholm uruppförde han sin fjärde pianokonsert i ciss-moll op 55, samt Svenska folkvisor med variationer op 52, den 4 mars 1813 under hans första konsert i Stockholm. Den pianokonserten är daterad i St Petersburg, där han varit strax innan. Framgångarna med variationsverket medförde att han den 16 mars valdes in i Kgl Musikaliska akademien. Han kände säkerligen att han borde tacka akademien för hedersbetygelsen genom att komponera något till den, men uppenbarligen hade han ont om tid, för den femte pianokonserten, Concerto pastorale, är visserligen tillägnad kronprins Oscar (sedermera Oscar I), men bör med tanke på det mycket högre opusnumret (120) ha skrivits efter 1815 då han sedan några år var bosatt i London, flitigt verksam som pedagog.

Stig Jacobsson

Carl Nielsen (1865–1931)
Symfoni nr 2 op 16 “De fyra temperamenten”
Allegro collerico
Allegro comodo e flemmatico
Andante malincolico
Allegro sanguineo

Den första oktober 1931 daterade Carl Nielsen ett brev till Stockholms Konsertförening som hade satt upp den på sin spelplan: ”Då jag är sjuk och om en timme ska läggas in på rikshospitalet, kan jag inte renskriva de medsända raderna till min symfoni nr 2, men jag hoppas de kan läsas.” Två dagar senare var han redan död.

De rader han skrev om symfonin är fulla av vitalitet och humor och han berättar att trots titeln ”De fyra temperamenten” ska verket inte uppfattas som programmusik, ”för musik kan inte uttrycka något som helst förståndsmässigt.”

Nielsen skrev sin andra symfoni 1902, och inspirationen hade kommit från en komisk, färglagd bild. Den var indelad i fyra fält, vart och ett föreställde ett temperament. Han hade sett bilden på väggen på någon jylländsk krog, men kunde sedan inte återfinna den. Han hade den ändå i gott minne: kolerikern satt till häst och hade ett långt svärd i handen, med vilket han fäktade vilt i tomma luften. Flegmatikern, en ung man, älskad av alla, men lat och omöjlig, en drömmare. Den tredje skildrar en tung och melankolisk människa, och i finalen möter man en sangviniker som tanklöst stormar fram i tron att hela världen tillhör honom och att stekta duvor flyger in i munnen på honom utan arbete och omtanke.

Symfonin skrevs direkt efter operan Saul och David. En vecka före premiären slutdaterade han symfonin (21 november 1902), och tre dagar efter premiären uruppfördes symfonin (1 december) av den Danske Konsertförening med tonsättaren som dirigent. Symfonin tillägnades den italienske tonsättaren Ferruccio Busoni, då denne bjudit in Nielsen till Berlin för att framföra det nya mästerverket.
Stig Jacobsson

Innan konserten kan du njuta av en god bit mat. I pausen kan du köpa något gott. Vid vissa konsertern håller vi även öppet i Övre Baren.

För mer information och menyer, tryck här!

Kontakt:
restaurangen@gavlekonserthus.se
026-172940

Varmt välkommen till Restaurang Gourmet BLÅ.