Jacques Ibert (1890–1962)
Divertissement

Klassicist som Roussel och elegant ironiker som Poulenc var också Jacques Ibert. Han tvingades som ung göra ett uppehåll i musikutbildningen då han mobiliserades under första världskriget, men han återkom och redan 1919 tilldelades han det åtråvärda stora Rompriset som skänkte unga franska tonsättare några års vistelse i Villa Medici i Rom, en institution som tillhörde franska akademien, och som Ibert 1937 blev direktör för.

I Divertissement briljerar Ibert med ironi och smittande humor, och han drar sig inte för att parodiera Mendelssohns Bröllopsmarsch, cabaretsånger och wienervalser. Ursprungligen skrevs musiken som scenmusik till en uppsättning av Labiches berömda fars Un chapeau de paille d’Italie – Italienska halmhatten – och musiken är verkligen skräddarsydd för dess dråpliga förvecklingar. Scenmusiken komponerades 1929 och ur denna ställde tonsättaren samman sex korta avsnitt till Divertissement för kammarorkester, uruppfört i Paris den 30 november 1930. Detta har blivit ett av Iberts mest kända och mest spelade verk, värt att beundra för sin vitalitet och sin humor men också för sin balans och finess.
Stig Jacobsson

Maurice Ravel (1875–1937)
Ma Mère l’Oye – Gåsmors sagor
Prelude –
Tableau 1: Danse du rouet et Scène
Tableau 2: Pavane de la Belle au bois dormant
Tableau 3: Les Entretiens de la Belle et de la Bête
Tableau 4: Petit Poucet – Interlude –
Tableau 5: Laideronnette, Impératrice des pagodes –
Apothéose: Le Jardin féerique

Många av Maurice Ravels orkesterverk har ett ursprung som pianostycken, vilka han senare klädde i fantasirik orkesterdräkt med smak, finess och raffinemang. så är även fallet med Gåsmors sagor från 1908. Det var för de nära vännerna Godebskis båda pianospelande barn, Mimie och Jean, Ravel komponerade musiken, och även om han också själv älskade sagor, så utgick han från barnens favoritberättelser. Sedan dröjde det fram till 1911 innan han på önskemål av Jacques Rouché instrumenterade, omarbetade och utvidgade musiken, och det med så stor verkan att den även använts som balett. Balettpremiären ägde rum på Théâtre des Arts i Paris den 28 januari 1912.

Den ursprungliga, fyrhändiga pianosviten innehåll fem satser (tablå 2-5 samt apoteosen, men i annan ordning), och denna utvidgade Ravel med ett Preludium, Spinnrockens dans och fyra sammanlänkande interludier, av vilket ett fått självständig karaktär. Handlingen följer Charles Perraults saga om Törnrosa, och har byggts ut med dansade drömbilder innan hon slutligen väcks av prinsen i den förtrollade trädgården.

Det hela börjar med ett stämningsladdat preludium innan vi suggereras av spinnrockens surrande. I den andra tablån hittar vi en långsam, graciös dans i miniatyrformat vilken har ett ständigt upprepat tretonstema som ackompanjemang. Tredje tablån skildrar skönheten (klarinett) och odjuret (kontrafagott). Det fula (men godhjärtade) odjuret vinner slutligen den skönas hand och förvandlas till en ståtlig prins. I partituret citeras vid fjärde tablån några ord om hur Tummeliten för att hitta ut ur skogen strör brödsmulor efter sig – vilka olyckligtvis äts upp av fåglarna. Att han förlorar riktningen märker vi av den slingrande melodin. Det är ett vemodigt stycke med oboesolo över långsamt vandrande rörelser i sordinerade stråkar och med imitation av fågelkvitter. I den femte tablån skildras pagodernas härskarinna när hon tar sig ett långt, ceremoniellt bad i form av en liten pentatonisk, kinesisk marsch i träblåsarna. Så avslutas denna fantasieggande svit med Den förtrollade trädgården, en epilog där Törnrosa alltså åter vaknar, till verkligheten och kärleken.
Stig Jacobsson

Sergej Prokofjev (1891-1953)
Sinfonia Concertante op 125
Andante
Allegro giusto
Andante con moto – Allegro

1938 fullbordade Sergej Prokofjev i Paris en Cellokonsert op 58, som vid uruppförandet den 26 november inte gjorde någon större lycka. När han visade upp denna tidiga konsert hemma i Sovjet betraktade man den som alltför borgerligt dekadent, och den kom aldrig att uppskattas där heller. Först när den tjugoårige Mstislav Rostropovich spelade konserten i en version för cello och piano 1947, visade Prokofjev förnyat intresse för sin konsert, och lovade solisten att bearbeta den. Men innan han gjorde detta komponerade han en helt ny Cellosonat, som när Rostropovich uruppförde den blev en mycket stor framgång.

Under början av 1950-talet var det så dags att revidera den gamla konserten. Den uruppfördes den 18 februari 1952 under titeln Cellokonsert nr 2 av Moskvas Ungdomsorkester och med pianisten Svjatoslav Richter som dirigent – det lär ha varit enda gången han framträdde som dirigent. Man kan se detta som en provkonsert, och tonsättaren var fortfarande inte nöjd. Han fortsatte att putsa, och till slut kallade han sitt verk Sinfonia concertante. Den har fortfarande åtskilligt material gemensamt med den ursprungliga konserten, men använder en större orkester och har fått en utvidgad form, vilket räckte för att göra musiken synnerligen uppskattad och populär. Rostropovich hade också delat med sig av sitt stora kunnande och sin insikt om cellons möjligheter.

Sinfonia concertante blev Prokofjevs sista stora fullbordade orkesterverk, men den avslöjar att tonsättaren på intet sätt skulle ha tappat något i sin konstnärliga stringens. Det är Allegrosatsen som är konsertens kärna, en musik som kräver stor virtuositet av solisten och som har en medryckande ostinatorytm. I denna sats hittar man också en lyrisk mittepisod. Finalen kan ses som en sorts tema med variationer.
Stig Jacobsson