Tobias Ringborg är en mångsidig musikbegåvning och en aktad person inom både operans och symfonins värld. Han påbörjade sin karriär 1994 som violinsolist efter att ha vunnit Solistpriset och har sedan gästat alla stora svenska orkestrar. Utöver detta, har han framstått som en stark förespråkare för svensk musik, med över tjugo inspelningar av framför allt svenska tonsättare.

Men Ringborg är inte bara en begåvad violinist. År 2000 inledde han en karriär som dirigent, efter att ha vunnit en tävling i Helsingborg. Han har därefter framträtt med många skandinaviska orkestrar och har en särskild passion för opera. Efter sin debut som operadirigent 2001, har han varit förknippad med Kungliga Operan och lett många stora produktioner. Han har även specialiserat sig på italiensk opera och Mozart och har arbetat internationellt från Leipzig till Adelaide.

På det symfoniska planet har han samarbetat med flera framstående orkestrar, bland annat vid Nobelprisutdelningen 2011. Hans kommande säsong 2023/2024 inkluderar internationella framträdanden samt samarbeten med stora svenska orkestrar. Ringborg har hedrats med Herbert Blomstedts dirigentpris och är ledamot av Kungliga Musikaliska akademien sedan 2011.

Johann Sebastian Bach (1685–1750)
Chaconne d-moll (orkestrerad av Joachim Raff)

Liksom Bach i sina sonater för ensam cello eller flöjt utnyttjat instrumentets alla resurser, närmade han sig i sina partitor och sonater för ensam violin uppgiften med en vetenskapsmans noggrannhet och en konstnärs spontana fantasi. Trots att han bara använder ett enda instrument lyckas han komponera imponerande varierat och spännande – och säkerligen ställde han samtidens musiker inför närmast oöverstigliga svårigheter. Partita nr 2 i d-moll rymmer fem stiliserade danssatser, och avslutas med en Chaconne, en gammal form av variationssats. Man har förmodat att Bach komponerade detta storverk som ett minne av sin hustru Maria Barbara, som hastigt avlidit 1720.

Genom sin monumentala resning har den blivit populär och kommit att betraktas som en fristående komposition; att tema med 32 variationer. Den är nästa lika lång som de tidigare fyra satserna tillsammans, och den har fått utstå en rad bearbetningar: Mendelssohn och Schumann försåg den med pianoackompanjemang, Brahms arrangerade den för piano vänster hand medan Tausig och Busoni lät pianisten använde båda händerna. Andres Segovia gjorde en version för gitarr och andra har bearbetat den för såväl orgel som orkester.

Här hör vi den i Joachim Raffs (1822–1882) orkestrering. Förmodligen var han den förste som arrangerade stycket för en stor modern orkester. Han tillägnade det Filharmoniska sällskapet i New York, men det uruppfördes under en välgörenhetskonsert i Wiesbaden i mars 1874.
Stig Jacobsson

Johannes Brahms (1833–1897)
Variazioni Chorale St. Antonii
(Variationer över ett tema (ej) av Haydn op 56a)

Som sitt första orkesterverk (ursprungligen komponerat för pianoduo) hade Brahms i Tutzing, nära München, sommaren 1873 komponerat det underbara verk som vanligen kallats

”Variationer över ett tema av Haydn”. Men titeln är missvisande eftersom temat inte är komponerat av Haydn. Det stämmer visserligen att Brahms i god tro lånade temat ur andra satsen i Haydns blåsardivertimento i B-dur, men Brahms visste inte att Haydn själv hade lånat temat från en anonym koralmelodi – en pilgrimssång kallad Chorale St. Antonii. Numera menar man dessutom att det inte ens var Haydn som komponerat något av de sex Divertimenti som ingår i den samling som gett Brahms inspiration. Sannolikt var det Ignaz Pleyel som komponerat dessa Divertimenti. Numera brukar man därför kalla Brahms lysande verk för Variazioni Chorale St Antonii. Men glöm detta, och njut av de förtrollande variationer Brahms åstadkommit. Han dirigerade själv uruppförandet den 2 november 1873 tillsammans med Wienfilharmonikerna, och sedan dess har denna musik alltid stått på standardrepertoaren.
Stig Jacobsson

Jonas Valfridsson (f 1980)
Varför älska vi att sjunka (text: Stig Dagerman)
URUPPFÖRANDE

”Jag lämnar fasta drömmar och lösa förbindelser. Jag lämnar en lovande bana, som lovat mig självförakt och allmänt erkännande. Jag lämnar ett dåligt rykte och löftet om ett ännu sämre. Jag lämnar några hundratusen ord, somliga skrivna i lust, de flesta i leda och för pengar. Jag lämnar en usel ekonomi, en vacklande hållning till tidens frågor samt ett bättre begagnat tvivel. ”

Stig Dagermans ord från 1951 kan stå som ett motto för Jonas Valfridssons nya komposition ”Varför älska vi att sjunka”. Dagerman skulle idag, den 5 oktober, ha fyllt hundra år, men han blev bara 31 innan han avslutade det för egen hand. Hans litterära verk har fortsatt att fascinera och oroa, och eftersom han föddes och växte upp i Älvkarleby, kändes det naturligt för Gävle symfoniorkester att högtidlighålla minnesåret genom att låta Jonas Valfridsson skriva ett verk om honom. Han hade ju redan skrivit ett personligt och framgångsrikt verk om ”trollmålaren” John Bauer, och har nu efter gedigen research skaffat sig en egen bild av Dagermans skapande.

För att fånga Dagermans ord har tonsättaren komponerat ett verk för berättare, eller recitatör, en idag ganska ovanlig musikform som ställer nya krav. Han ville inte att texten skulle läsas rakt upp och ner till orkestrala stämningsbilder, utan skapa ett musikverk där text och musik bildar en integrerad kombination av två uttryckssätt.

Skådespelaren och regissören Mattias Knave var från början tilltänkt som recitatör/librettist och berättar att ”han likt en bildhuggare har mejslat fram en sinnlig och mångfacetterad ögonblicksbild ur Dagermans rika författarskap. Och gett det kropp. Här finns en förtvivlans marsch, kanske en sorgmarsch över mänskligheten, men också prov på hans svarta humor och de ömsinta, lyriska skildringar av det mellanmänskliga som för evigt kommit att förknippas med Älvkarlebys (och vår allas) lille Stig. En resa ner i botten – och vidare upp i ljuset”.
Stig Jacobsson