Gabriel Fauré (1845–1924)
Cantique de Jean Racine

Cantique de Racine är Faurés tidigaste verk som ännu spelas. Han skrev det medan han var elev vid Ecole Niedermayer i Paris, där han studerade från 9 till 20 års ålder. Från 1861 var Saint-Saëns hans kompositionslärare, och de blev vänner för livet. För honom visade 19-åringen upp detta vackra och mogna verk, komponerat 1863–64, och 1865 tilldelat ett första pris för sin ädelhet och allvar, vilket också markerade slutet på hans studieperiod. Några kritiker har menat att det visar alltför stora likheter med Mozarts Ave Verum, men sämre förebilder får man ju leta efter. Till att börja med hade han skrivit verket för fyrstämmig kör med ackompanjemang av antingen orgel eller piano, och i den formen fick det sitt första framförande i augusti 1866. Så sent som 1906 fullbordade han versionen med orkester. Texten är den store franske diktaren Jean Racines version (från 1688) av en latinsk hymn. 

Verbe égal au très Haut,
Notre unique espérance,
Jour éternel de la terre et des cieux,
De la paisible nuit
Nous rompons le silence:
Divin Sauveur, jette sur nous les yeux
Divin Sauveur, jette sur nous les yeux.

Répands sur nous le feu de Ta grâce puissante ;
Que tout l'enfer, que tout l'enfer
Fuie au son de Ta voix
Dissipe le sommeil d'une âme languissante
Qui la conduit à l'oubli de Tes lois
Qui la conduit à l'oubli de Tes lois !

Ô Christ soit favorable à ce peuple fidèle,
Pour Te bénir maintenant rassemblé ;
Reçois les chants qu'il offer
À Ta gloire immortelle,
Et de Tes dons qu'il retourne comblé.
Et de Tes dons qu'il retourne comble
Et de Tes dons

Ord av Gud, som ditt hem bland människor tagit;
Vår jords och himmelens
All nattens eviga tystnad bryts
När bönestunden slagit:
Vår frälsnings Gud, se till oss i din nåd

Sprid över oss ditt ljus om en flammande låga
att mörkrets makt flyktar för himlens glans,
Och giv min själ, o Gud, till återsken
förmåga att sprida ut vad i löftena fanns.

Ditt trogna folk har mötts för att dig få välsigna
och prisa Krist som allt vi lovsjunga Herren
utav gåvor vi digna;
Ty föga han får, men oändligt han ger.
Stig Jacobsson

Wolfgang Amadeus Mozart (1756–1791)
Flöjtkonsert nr 1 G-dur (K313)
Allegro maestoso
Adagio non troppo
Rondo: Tempo di menuetto
(arrangerad för violoncello da spalla)

Det sägs att Mozart ogillade flöjten som instrument, men det han trots allt skrev för flöjt är fyllt av kärlek! Den holländske amatörflöjtisten och mecenaten de Jean beställde tre små enkla konserter och ett antal flöjtkvartetter av Mozart, vilken med iver och goda föresatser satte i gång med uppgiften under ett uppehåll i Mannheim på väg till Paris – den tragiska resa under vilken han skulle förlora sin mor.

Hem till pappa Leopold skrev han: ”Jag får inte en lugn stund här, jag kan bara komponera om natten – och man är ju inte alltid upplagd för arbete. Visst skulle jag kunna rafsa ner musik dagarna i ända, men en sådan här komposition kommer ut i världen och jag vill inte skämmas för mitt namn på titelsidan. Dessutom vet du att jag blir matt när jag tvingas skriva för ett instrument jag inte tål.”

Mozart fullföljde inte de Jeans beställning. Det blev bara två konserter (och den andra av dessa är ett arrangemang av en tidigare skriven konsert för oboe), därefter tröttnade Mozart. Han fick också bara 96 av de 200 utlovade florinerna. G-durkonserten är varken liten eller enkel – den står helt i nivå med Mozarts bästa solokonserter, och rikedomen på idéer skulle ha räckt till ett dussin verk.

Den här gången spelas musiken på en violoncello da spalla, det vill säga en lite mindre cello som hålls som en violin.
Stig Jacobsson

Robert Schumann (1810–1856)
Symfoni nr 2 C-dur op 61
Sostenuto assai. Allegro ma non troppo
Scherzo: Allegro vivace
Adagio espressivo
Allegro molto vivace

Att skriva en symfoni blev under 1800-talet tonsättarnas mandomsprov, en uppgift ibland fylld av fruktan och skräck. Brahms kände sig inte mogen för detta förrän i fyrtioårsåldern, och Schumann gav upp en rad ungdomliga försök att bevisa för sin älskade Clara (och kanske ännu mer för hennes krävande far) att han faktiskt var en ”riktig” tonsättare. Det dröjde till 1841 innan hans första fullbordade symfoni var färdig.

Fyra år senare var han beredd att ge sig i kast med den symfoni som kommit att kallas nr 2 (C-dur op 61). Arbetet gick mycket snabbt och kompositionsarbetet var klart på fjorton dagar i december. Men sedan fick han påtagliga problem att orkestrera verket, så det blev ändå inte färdigt förrän tre veckor innan första framförandet. Felix Mendelssohn dirigerade Gewandhausorkestern i Leipzig när symfonin uruppfördes den 5 november 1846.

Detta var en pressande tid för Schumann. Han hade 1845 drabbats av ett nervsammanbrott, ett förebud om den mentalsjukdom som elva år senare skulle lägga honom i graven. Han hade haft problem att fullfölja sina arbetsuppgifter i Leipzig, och därför slagit sig ner i Dresden i oktober 1844. Han menade att enda sättet att befria sig från ångest och ljud-hallucina¬tioner var ett intensivt skapande arbete. I september skrev han till sin gamle vän Mendelssohn: ”sedan en tid flödar det av pukor och trumpetar inne i mig, men jag vet inte vad det ska bli av det.” Med uppbådande av alla krafter arbetade han sig ut ur krisen. ”Jag kände mig sannerligen mycket bättre, när jag var färdig med verket.”

Han var energisk, optimistisk och extatisk. Han arbetade målmedvetet med sträng disciplin, och han fick hjälp av sina tidigare studier i Bachs kontrapunkt. I själva verket skapade han nu sin enda riktiga, klassiska symfoni, för vilken Beethoven säkert stått modell. Men trots det formella beroendet blev det ett synnerligen personligt mästerverk. Kritiken fann symfonin nymodig och egendomlig, men samtidigt imponerande. Själv upptäckte han efter uruppförandet några svagheter som han justerade; han lade bland annat till de tre trombonerna i yttersatserna. Därefter kunde symfonin spelas på nytt elva dagar senare.

I första satsens introduktion hittar man de element som utvecklas symfoniskt i resten av satsen. I det energiska scherzot hittar man två kontrasterande mellandelar – sällan har Schumann varit på så gott humör. Adagiot är dunkelt rörande och finalen kan ses som tonsättarens triumf över att ha tagit sig igenom krisen.
Stig Jacobsson

Innan konserten kan du njuta av en god bit mat. I pausen kan du köpa något gott. Vid vissa konsertern håller vi även öppet i Övre Baren.

För mer information och menyer, tryck här!

Kontakt:
restaurangen@gavlekonserthus.se
026-172940

Varmt välkommen till Restaurang Gourmet BLÅ.