Kristina Lindby kommer från Gammelgarns socken på östra Gotland. Musikgenerna har hon efter farfarsfar Patrik Lindby som kallades Näktergalen från Ardre.

Efter studier vid Lunnevads folkhögskola och Kungliga musikhögskolan i Stockholm är hon nu sedan 2009 anställd i Gävle symfoniorkester.

Kristina är också dirigent och ansvarig för det årligen återkommande projekt där orkestern uruppför kompositioner av elever från musiklinjen på Vasaskolans gymnasium.

Eftertraktad för sina insiktsfulla tolkningar och dynamiska scennärvaro är Nya Zeeland-födda Gemma New nyutnämnd konstnärlig rådgivare och chefdirigent för New Zealand Symphony Orchestra, konstnärlig ledare för Hamilton Philharmonic Orchestra och förste gästdirigent för Dallas Symphony Orchestra. Hon är även mottagare av det prestigefyllda Sir Georg Solti Conducting Award 2021.

Säsongen 2022/23 dirigerar hon Royal Philharmonic Orchestra, BBC Symphony Orchestra, Royal Scottish National Orchestra och Royal Northern Sinfonia. Hon är alltmer efterfrågad i Europa och leder under säsongen RTÉ National Symphony Orchestra, Orchestre National de Lyon, Berner Symphonieorchester, Gävle Symfoniorkester, Orchestre National Bordeaux Aquitaine, Orchestra della Toscana och Mozarteum Orchestra Salzburg i Mozartwoche 2023. Gemma New debuterar med Houston Symphony och Melbourne Symphony och återvänder för att dirigera New Jersey Symphony Orchestra, Toronto Symphony och New World Symphony (Florida). I juni 2023 återvänder hon till St. Louis för att leda Opera Theatre of St. Louis uppsättning av Carlisle Floyds opera Susannah.

Gemma New var under fyra säsonger husdirigent för St. Louis Symphony Orchestra och har även varit assisterande dirigent för New Jersey Symphony. Hon är en tidigare Dudamel Dirigentstipendiat med Los Angeles Philharmonic och Dirigentstipendiat vid Tanglewood Music Center. Innan hon, 2021, fick Sir Georg Solti Conducting Award belönades hon med Solti Foundation U.S. Career Assistance Awards 2017, 2019 och 2020.

Charles Ives (1874–1954)
Three Places in New England
The ’St. Gaudens’ in Boston Common (Col. Robert Gould Shaw and his Colored Regiment)
Putnam’s Camp, Redding, Connecticut
The Housatonic at Stockbridge

Charles Ives betraktas som en av de första och största tonsättarna som verkligen var amerikan. Han komponerade helt efter sitt eget huvud, påhejad av sin far som var organist och bandledare, och som lärde sonen att man kan använda alla toner hur som helst bara man vet vad man gör. Det tog Charles fasta på, till publikens fasa. Det var sällan hans märkliga stycken spelades, och det var först när Leonard Bernstein på 1950-talet upptäckte hans musik som man började inse vilket originellt geni Ives var. Men då hade han sedan länge lagt musiken på hyllan. Han tröttnade på att komponera när ingen ville spela det han skrev. Han iddes inte ens komma till Bernsteins konsert. I stället hade han blivit en synnerligen betydande, och förmögen, försäkringsman som hittade på många ting inom branschen som ännu gäller.

Three Places in New England är säkert hans mest spelade verk, komponerat 1911–14. Musiken är också känd som New England Symphony och First Orchestral Set. Uruppförandet lät emellertid vänta på sig till januari 1931 då Boston Chamber Orchestra spelade det i New York, efter att tonsättaren arrangerat en kammarversion.

Den första satsen inspirerades av en relief av skulptören Augustus Saint-Gaudens som kan betraktas i en park i Boston och som skildrar det första färgade regementet som stred i det amerikanska inbördeskriget. Där är också en dikt inhuggen som börjar och slutar med orden ”Moving – Marching – Faces of Souls!” och musiken är en långsam marsch med extremt komplex polyfoni, och där två gamla sånger från krigets dagar kombinerats med Stephen Fosters Old Black Joe.

I andra satsen får vi en total kontrast, ett litet barns minnen av en 4 julifest i den gamla militärförläggning som rymmer ett minnesmärke över general Israel Putnams vinterkvarter 1778–79. Militärkårer och folkmusiker marscherar förbi. ”De spelade inte alltid rätt och tillsammans, och det var lika bra det”, som Ives uttryckte det. Men festligheten blir tröttande och pojken somnar och drömmer om en spöklik procession av döda soldater. Så vaknar han upp och kastar sig på nytt in i den festliga villervallan.

I den tredje satsen befinner sig den nygifta Ives med sin hustru längs den vackra floden. De hör sånger från kyrkan på andra sidan, missionssånger som spinner sina melodier över en komplex men ömsint kromatisk polyfoni som kan sägas spegla molnen som seglar förbi.
Stig Jacobsson

Bo Linde (1933–1970)
Pezzo concertante för basklarinett och stråkar op 41
Intrada: Deciso, ma con poco licenza –
Intermezzo: Tempo di valse lente –
Capriccio: Ben ritmico

Bo Lindes sista större verk blev ett konsertstycke för det som solist ovanliga instrumentet basklarinett. Partituret är daterat den 17 februari 1970 och det uruppfördes av Lennart Stove, som också fått sig verket tillägnat, och Gävle symfoniorkester under ledning av Rainer Miedel den 20 september samma år. Den 24 september gavs verket i repris i Uppsala Universitetsaula.

Det är en helt kort komposition med en speltid strax över tio minuter, och de tre delarna spelas utan pauser. I programbladet till uruppförandet berättade Linde att han lärt känna Lennart Stove under en repetition vid Sveriges Radio. Stove klagade då över att det fanns en så liten repertoar för basklarinett. Linde drog sig till minnes att han hade en del material liggande som han inte visste vad han skulle göra med, och nu blev dessa grunden till en serie metamorfoser. ”I hela stycket har jag försökt låta soloinstrumentets karaktär komma till sin rätt och i Intradan hela registret och de tekniska möjligheterna. Capricciot återkommer med Intradans motiv, fast här är det mera virtuost och musikaliskt. Intermezzot däremot är en långsam slags vals där solisten har möjlighet att prestera den där mjuka sammetstonen som instrumentet har. Det är ett uppvisningsstycke helt enkelt, några andra pretentioner ska man nog inte ha.”

I recensionen i Svenska Dagbladet skrev Ulla-Britt Edberg: ”Det verkligt sköna med denne kompositör är att han skriver så enkelt att var människa kan ha glädje av det … När han är spirituell är han eftertänksamt spirituell, när han är vemodig är han det med styrka som när sig med lika delar ömhet och ironi.”
Stig Jacobsson

Wolfgang Amadeus Mozart (1756–1791)
Symfoni nr 36 C-dur ’Linz’ K425
Adagio - Allegro spiritoso
Andante
Menuetto & Trio
Presto

Några av Mozarts symfonier har fått namn efter kända städer: nr 31 ­”Paris”, nr 36 ”Linz” och nr 38 ”Prag”. Naturligtvis hänger namnen ihop med att symfonierna i fråga skrivits för och uruppförts i respektive städer.

Linzsymfonin (C-dur K425) tillkom på den mycket korta tiden av fyra dagar: ”Tisdagen den fjärde november skall jag ge en konsert på teatern här. Och då jag inte har en enda symfoni med mig, så skriver jag huvudstupa en ny, som måste bli färdig till dess …” Brevet till pappa Leopold är daterat den 31 oktober 1783. Uruppförandet i Linz ägde rum på utsatt tid!

Anledningen till att symfonin blev skriven var att Wolfgang efter ett besök hos far i Salzburg var på väg hem till Wien, men stannade till i Linz där greve Thun-Hohenstein uppmuntrade honom att hålla en konsert. Naturligtvis förväntade man sig då som vanligt att han skulle presentera en ny symfoni.

Man måste verkligen beundra Mozart för hans förmåga att komponera snabbt och att ändå fylla sin musik med originella tankar, perfekt balans, melodisk lödighet och elegans. Visst är det i första hand fråga om högklassig underhållningsmusik, för allvaret hittar man nästan bara i första satsens början, och detta var även första gången han gav en symfoni en långsam inledning på det vis som Haydn hade för vana att göra. Längre fram i satsen hittar vi också anspelningar på tidens högsta musikaliska mode: episoder av ”turkisk” musik. Sådan hittar vi också i pianosonaten i A-dur med sin turkiska marsch, eller i operan Enleveringen ur seraljen.
Stig Jacobsson