Bo Linde (1933-1970)
En munter uvertyr op 14

Våren 1955 stormade den unge Bo Linde fram med stor kraft. Vid en konsert i mars det året uruppförde symfoniorkestern i hemstaden Gävle två nyskrivna verk, dels En munter uvertyr, som tillägnats Gävleborgs läns orkester (som man hette då), dels den första pianokonserten op 12 med tonsättaren själv som solist. Linde hade gjort en mycket snabb karriär. 1948 hade han tagits in i professor Lars-Erik Larssons kompositionsklass vid Musikhögskolan i Stockholm som med god marginal den yngste. När han 1952 lämnade skolan, fullärd, tilldelades han skolans belöningsjetong. Förväntningarna var högt ställda när han nu skulle visa upp sina nya orkesterverk, och tekniker var på plats för att sända konserten i radio. Det blev en lysande framgång, och den muntra uvertyren blev en tid något av orkesterns signaturmelodi.

”Uvertyren skrevs julen 1954 och jag hoppas att något av den glada stämningen från den tiden lyckats fastna inom sonatformens rätt konventionella väggar”, skrev tonsättaren i programbladet till uruppförandet. Recensenterna häpnade över att en 22-åring redan hunnit lära sig instrumentera så skickligt och att hans uppfinningsrikedom var så rik både vad gällde melodi, melodi, rytm och klang. Vilken glädje i musicerandet!

Men vid denna tid började modernismen i musiken tränga sig fram på bred front och det var plötsligt fult att vara musikant. I Stockholm hade Lindes musik ingen chans att hävda sig mot musikpåvarna, och länge betraktades hans musik som lättviktig. Idag kan vi åter glädjas åt hans humor och elegans samtidigt som man kan beundra hans stora kunskap och hantverksskicklighet. Och vem kommer idag ihåg den musik musikpåvarna skrev?
Stig Jacobsson

Aram Khachaturian (1903–1978)
Violinkonsert d-moll
Allegro con fermezza
Andante sostenuto
Allegro vivace

När bokbindarens son Aram Khachaturian från Tblisi lämnade sitt hem i Armenien för att till fots ta sig till Moskva och studera musik, var hans insikter i ämnet så begränsade att han inte alls kunde välja inriktning. På Gnessins musikskola bestämde man att cello skulle bli hans instrument, och sedan dröjde det inte länge förrän man också upptäckte att han hade en stor och naturlig fallenhet för komposition. Men då hade han redan kommit upp i åren. Han var 31 år gammal när han utexaminerades från konservatoriet. 1937 skrev han sin pianokonsert och något år senare baletten Gayane med den medryckande Sabeldansen.

Han red alltså på en konstnärlig våg när han 1940 skrev sin violinkonsert, så typisk för sin upphovsman med sina vackra melodier, sin färggranna orkestersats och vitala rytmik. Här finns drag av armenisk folkmusik, virtuosa figurer och romantiskt välljud med en doft av orientalisk mystik.

De synkoperade rytmerna i armenisk folkmusik sätter in redan från början och skiljer sig markant från den musik solisten gör entré med. Men trots alla härliga kontraster känns konserten sällsynt enhetlig, och den lär ha komponerats i ett enda inspirerat skaparrus. Trots att han noga följer ett klassiskt mönster är musiken full av värme och generositet.
Stig Jacobsson

Jean Sibelius (1865–1957)
Symfoni nr 2 D-dur op 43
Allegretto
Tempo andante ma rubato
Vivacissimo
Finale: Allegro moderato

Tidigt på våren 1901 befann sig Jean Sibelius i den lilla staden Rapallo på Italiens västkust, och det var där han påbörjade sin andra symfoni. Senare på hösten skrev han färdigt symfonin hemma i Finland och han dirigerade själv uruppförandet i Helsingfors den 8 mars 1902. Mottagandet på hemmaplan blev så entusiastiskt att symfonin inom kort måste spelas på nytt tre gånger. Kritikerna menade att ”en sådan tonsättning har aldrig tillförne klingat hos oss”.

Symfonin betydde en viktig vändpunkt i Sibelius liv. Hittills hade han gärna hämtat sitt stoff från Finlands sagoomspunna forntid och inspirerats av det finska folkeposet Kalevala. Men nu vände han sig ut mot Europa och sin egen tid. Han gick även in i sig själv, analyserade sitt liv och fann i sin egen personlighet ett nytt material för sitt skapande.

Men det finns också de som tolkat in alldeles för mycket: ”första satsen skildrar det lugna livet som finnarna på landet lever, ostörda av tanken på förtrycket. Andra satsen är uppfylld av patriotiska känslor, men tanken på den brutala överheten, som förtrycker folket, gör sinnet oroligt. Tredje satsen skildrar det vaknande nationella medvetandet och en önskan om att samla sig till försvar av folkets rättigheter. Finalen berättar om det hopp som tänts i hjärtana, och om tron på att det skall komma en befrielses timma”. Några gick så långt att de kallade symfonin för ”Befrielsesymfonin”, men allt detta måste betraktas som efterkonstruktioner. Sibelius hävdade alltid att allt han skrivit saknade litterärt, berättande innehåll.

Några har på grund av ovan antydda romantiskt nationalistiska fantasier tolkat andra symfonin som en patriotisk dikt i toner, direkt riktad mot det ryska förtrycket. Symfonin betraktades på det viset som en mer omfattande parallell till tondikten Finlandia (1899), något som Sibelius helt säkert inte alls avsett.

Allt är inte heller allvar och kamp, här finns förvisso också ljus och idyll, så det förvånar inte att detta blivit Sibelius mest spelade symfoni. Hans arbetsstudio i Rapallo var inbäddad i prunkande grönska, och detta har säkert påverkat tonspråket.

Bakom musiken anar man ett trotsigt, obändigt temperament som hastigt och oberäkneligt skiftar mellan drömmar och lidelsefulla utbrott. Man kan tycka att flera av satserna bara består av en lång rad obesläktade fragment. Men med mästarens starka musikaliska logik samlar han ihop alla infall och fragment till ett förtätat och suggestivt konstverk.

Som alltid med personlig och ärlig musik, mottogs Sibelius andra symfoni med diametralt motsatta åsikter. Amerikanen Virgil Thomson skrev i sin allra första recension i The New York Herald Tribune 1940 att symfonin är ”vulgär, självgod och provinsiell bortom all mening”. Men många ur samtiden blev djupt gripna av detta mästerverk. En tid efter det första framförandet av denna symfoni i Stockholm 1903 sände den svenske tonsättaren Wilhelm Stenhammar ett hänförande brev till Sibelius: ”Du härliga människa, det är ju hela fång av under du hämtat upp ur det omedvetnas och outsägligas djup. Det som jag anade har besannats: Du står denna stund för mig som den främste, den ende, den outgrundlige. Du har ruskat i mig så att jag inte kan glömma det.”
Stig Jacobsson

Innan konserten kan du njuta av en god bit mat. I pausen kan du köpa något gott. Vid vissa konsertern håller vi även öppet i Övre Baren.

För mer information och menyer, tryck här!

Kontakt:
restaurangen@gavlekonserthus.se
026-172940

Varmt välkommen till Restaurang Gourmet BLÅ.