Stacy Garrop (F 1969)
Thunderwalker
Ritual
Invoking the Gods
Summoned

Stacy Garrop bor i trakten av Chicago och ägnar större delen av sitt liv åt att komponera. Hon skriver helst dramatisk musik som berättar en historia och tar lyssnaren med sig på klangfulla resor, somliga enkla och vackra, andra komplicerade och mörka. Hon har skrivit musik i alla genrer från opera och oratorier via orkester- och kammarmusik till körer och solosånger. Många av hennes orkesterverk finns förevigade på cd och spelas regelbundet av de främsta amerikanska orkestrarna, och hon har mottagit en lång rad hedrande utmärkelser och stipendier. Hon var under tre år composer-in-residence vid Albany Symphony.

1999 komponerade hon den drygt tio minuter långa tresatsiga sviten Thunderwalker. Varje sats är skapad efter traditionella mönster, men med ett modernt tonspråk. Den första är en fuga, den andra är en passacaglia som lockade fram verkets titel; en sorts åskgud som en jättelik figur som lever bland skyarna och vars kaotiska fotsteg hörs tunga och skrämmande. Hon levde sig in i en ”nära-jorden-rörelse” och försökte väcka figurens uppmärksamhet. I första satsen genomgår hon en reningsprocess. I den andra åkallar hon åskguden gång på gång, precis som en passacaglia bygger på en ständigt upprepad basgång. I den sista satsen, ett scherzo med trio som mellandel, lyckas hon slutligen frammana honom, ibland ljus och snabb, ibland dolsk och makaber.
Stig Jacobsson

Sergej Prokofiev (1891–1953)
Pianokonsert nr 2 g-moll op 16
Andantino. Allegretto
Scherzo. Vivace
Intermezzo: Allegro moderato
Finale: Allegro tempestoso

Den unge Sergej Prokofiev var ytterst produktiv och skrev en märkligt mogen och högkvalitativ musik. Han var ännu elev vid konservatoriet i St Petersburg när han komponerade sina första två pianokonserter, och de utmärks av en stor och vaken fantasi, en ungdomlig vitalitet, men också av inslag som gjorde att man gärna såg honom som den ryska musikens svarta får. När han utexaminerades 1914 fick han högsta möjliga omdöme och ”Rubinsteinpriset” som pianist, men knappt godkänt som tonsättare

Andra pianokonserten skrevs 1913 till minnet av den unge pianisten Schmidthof som just tagit sitt liv under tragiska omständigheter. Prokofiev spelade själv solostämman vid uruppförandet den 23 augusti samma år i Pavlovsk strax utanför St Petersburg. Detta var ett ställe dit folk kom för att koppla av och roa sig, så publiken var inte beredd på det för tiden moderna tonspråket, och många lämnade salongen. Tonsättaren själv lät sig inte beröras av detta faktum; med konstnärens känsliga sinne visste han att han åstadkommit ett allvarligt och bestående mästerverk, strängt tematiskt uppbyggt. Det gällde bara för publiken att upptäcka detta – och det har man efterhand gjort.

Det är en bred, dramatisk konsert med fyra starkt kontrasterande satser som kräver en virtuos solist. Han hade också bemödat sig om att ge sitt nya verk ett större djup. Det blev en riktig drömkonsert, och tonsättaren spelade den gärna själv. Han tog också med den på sin allra första konsert utanför Ryssland, i Rom 1915. Dessvärre fick han i Tyskland senare veta att såväl originalpartituret som orkesterstämmorna förstörts under ryska revolutionen 1917. Så när Sergei Kussewitzky bad att de skulle framföra konserten i Paris måste Prokofiev ur minnet skriva ner den igen 1923, och passade då också på att revidera musiken. Han hade för övrig då redan hunnit skriva sin tredje pianokonsert.

Efter en introduktion med klarinett och pizzicatospel i stråkarna kommer pianot snabbt med ett långt berättande tema, och det är solisten som dominerar under hela konserten. I scherzot får solisten inte vila en enda sekund. Man möter ständiga överraskningar. Intermezzot rymmer hotande kantiga språng och en smått barbarisk kolorit, och finalen har en dissonant coda som även rymmer ett ryskt folkligt motiv i sin mellandel.
Stig Jacobsson

Peter Tchaikovsky (1840-1893)
Symfoni nr 5 e-moll op 64
Andante - Allegro con anima
Andante cantabile, con alcuna licenza
Allegro moderato
Andante maestoso - Allegro vivace

Peter Tchaikovsky hade under lång tid varit ekonomiskt oberoende när han under sommaren 1888 gav sig på sin femte symfoni. En förmögen änka, Nadezjda von Meck, hade så till den grad fängslats av hans kompositioner att hon gett honom ett generöst tilltaget årligt underhåll, vilket befriade honom från privatelever och andra inkomstbringande men tidskrävande sysselsättningar. Det enda motkrav hon ställde, var att de aldrig skulle träffas! Han kunde nu på heltid komponera, och han nådde också snabbt mästerskap.

Den femte symfonin är ett bevis på detta. Det hade gått tio år sedan den fjärde symfonin och i mellantiden hade han hunnit skriva fem operor, däribland den kända Eugen Onegin, dessutom stråkserenaden, Capriccio Italien, andra pianokonserten, 1812-uvertyren och mycket annat; det vill säga åtskilliga av hans mest kända verk. Han hade också hunnit genomföra sin första europeiska turné som dirigent, men också ingå i det katastrofala äktenskapet med Antonia Miliukova, försökt ta livet av sig i det iskalla vattnet i Moskvafloden och flytt till Schweiz.

Efter fyra månaders arbete med symfonin skrev han till madam Meck att han nästan var färdig med sin ”ödessymfoni”. På efterlämnade manuskript liknar han sitt verk vid en fullständig resignation inför ödet – och detta hänger säkerligen ihop med de känslomässiga problemen kring hans homosexualitet. Till skillnad från fjärde symfonins brutala karaktär kommer ödesmotivet i den femte smygande i klarinetternas låga register. Omedelbart grips man av enkelheten och harmonin, av känsligt inplacerade blåsarsoli.
Andra satsen låter två känsloladdade motiv växla med varandra. Det ena presenteras av hornet och det andra av oboen. Men också här byter ödesmotivet in.
Tredje satsen bidrar med kontrast i form av en välpolerad elegant vals, den dansform som så många gånger lockat fram mästerverk ur Tchaikovskys penna. Det börjar som om det vore en balettscen och först så småningom får musiken symfonisk karaktär. Tankarna flyr inte undan ens i balens virvlar.
I finalen genomgår ödestemat en förvandling. Tempot blir mer marschliknande och skiftar i dur – det blir efter hand till och med grandiost. Från att ha varit alltför inåtvänt, har det nu blivit nästan aggressivt utåtriktat, och detta berättar en hel del om den plågade upphovsmannens inre känsloliv.
Stig Jacobsson

Innan konserten kan du njuta av en god bit mat. I pausen kan du köpa något gott. Vid vissa konsertern håller vi även öppet i Övre Baren.

För mer information och menyer, tryck här!

Kontakt:
restaurangen@gavlekonserthus.se
026-172940

Varmt välkommen till Restaurang Gourmet BLÅ.