Den prisbelönta dirigenten Jessica Cottis, utsedd till "2019 Classical 'Face to Watch'" av The Times (Storbritannien), är en av de mest eftertraktade dirigenterna idag. Hon arbetar regelbundet med framstående orkestrar som London Symphony Orchestra, Royal Philharmonic Orchestra, Danska Radios Symfoniorkester, Prags Radiosymfoniorkester, Singapore Symphony, Sydney Symphony, Los Angeles Philharmonic, Houston Symphony, Opéra Orchestre National Montpellier, L'Orchestra Sinfonica di Milano Giuseppe Verdi (laVerdi) och L'Orchestre Philharmonique de Monte Carlo. Hon samarbetar också med nyskapande ensembler som London Sinfonietta och Bang on a Can och återkommer ofta till Royal Opera House, Covent Garden, samt vid de prestigefyllda BBC Proms. Hon har gjort inspelningar för BBC, ABC och Decca Classics.

Jessica Cottis är en av de mest framstående australiska dirigenterna idag. Sedan 2022 är hon chefsdirigent och konstnärlig ledare för Canberra Symphony Orchestra, där hon redan har initierat flera viktiga projekt, inklusive beställningar och främjande av australiska verk. Hon är känd för sina engagerande och tankeväckande program, med fokus på musik från 1800-talet till 2000-talet.
Under denna säsong kommer hon att dirigera stora verk av Wagner, Sibelius och Stravinsky i Canberra samt göra efterlängtade debuter med Bremer Philharmoniker, RTÉ National Symphony Orchestra, San Antonio Symphony, Opéra National de Bordeaux, Oslo Filharmoniska Orkester och Kungliga Operan i Danmark med Poul Ruders The Handmaid's Tale. Hon återvänder även till Royal Opera House för världspremiären av Laura Bowlers The Blue Woman.

Jessica Cottis växte upp på sin familjs fårfarm i sydöstra Australien och utvecklade tidigt ett livslångt intresse för både musik och natur. Hon är särskilt engagerad i sambandet mellan musik, natur och vetenskap samt själva akten att lyssna. Hon arbetar brett som förespråkare för klassisk musik och är en begåvad kommunikatör, beskriven som "cool, kontrollerad, superartikulerad och engagerande" (The Scotsman).
Hon har gett mästarkurser för Royal Philharmonic Society och Royal Academy of Music samt lett kurser för kvinnliga dirigenter vid Royal Opera House. Jessica är styrelseledamot i den nyskapande musikorganisationen och skivbolaget Nonclassical och är ordförande för Music Board of the Tait Memorial Trust, som stödjer unga australiska och nyzeeländska artister som studerar i Storbritannien. Hon bidrar regelbundet till BBC:s radio och tv med analyser och kommentarer om ämnen som opera, arkitektur, synestesi, miljö och akustik.

Jessica började sin musikaliska karriär som organist, pianist och trumpetare. Hon tog examen med högsta betyg från Australian National University och fortsatte sina studier i Paris under den banbrytande franska organisten Marie-Claire Alain. Efter en handledsskada som avslutade hennes spelkarriär började hon dirigentstudier vid Royal Academy of Music i London, där hon studerade med Colin Metters och Sir Colin Davis.
Hon har varit assisterande dirigent vid BBC Scottish Symphony Orchestra och Sydney Symphony Orchestra, där hon arbetade nära mentorer som Sir Donald Runnicles och Vladimir Ashkenazy. Hon har även hedrats med titeln Associate of the Royal Academy (ARAM) för sina betydande bidrag till musikyrket.

Jessica har genomfört studier i exekutivt ledarskap vid Cornell University och Saïd Business School vid University of Oxford. Hon bor i Stockholm och London och ägnar sig åt sin passion för fjärilar världen över när hon inte arbetar med musik.

Den svenske cellisten Torleif Thedéen är en av de mest framstående instrumentalister i Norden och har en internationell karriär som solist, kammarmusiker, inspelningsartist och pedagog. Han är vinnare av flera internationella cellotävlingar, inklusive Casals-tävlingen. Torleif är gästprofessor i cello vid Royal College of Music i London och professor vid Norges musikkhøgskole i Oslo.

Under en fyra decennier lång karriär har Torleif framträtt med några av världens främsta orkestrar, däribland Tjeckiska filharmonikerna, Nederländernas filharmoniska orkester, London Philharmonic, DSO Berlin, Wiens symfoniorkester, The Hallé Orchestra, Moskvas filharmoniska orkester, City of Birmingham Symphony Orchestra, Dresdens filharmoniker, Royal Philharmonic och BBC Philharmonic. Han har samarbetat med dirigenter som Esa-Pekka Salonen, Paavo Berglund, Vasily Petrenko, Neeme Järvi, Paavo Järvi, Franz Welser-Möst, Gennadij Rozjdestvenskij, Jukka-Pekka Saraste, Osmo Vänskä, Mario Venzago och Leif Segerstam.
Torleif fortsätter att uppträda med alla stora nordiska orkestrar och har också utvecklat nära relationer med orkestrar och festivaler i Australien och Nya Zeeland.

Som kammarmusiker har Torleif uppträtt på prestigefyllda scener som Wigmore Hall i London, Carnegie Hall i New York, Philharmonie i Berlin och Concertgebouw i Amsterdam. Han har deltagit i festivaler som Prague Spring och Verbier samt kammarmusikfestivaler i Schleswig-Holstein, Bordeaux, Oslo, Bath, Stavanger, Kuhmo och många fler.
Bland hans samarbetspartners finns Janine Jansen, Marianna Shirinyan, Julian Rachlin, Itamar Golan, Maxim Rysanov, Leif Ove Andsnes, Marc-André Hamelin, Lars Anders Tomter, Henning Kraggerud, Roland Pöntinen och Martin Fröst. Sedan 2005 är han medlem av Spectrum Concerts i Berlin och har framträtt otaliga gånger i Philharmonies Kammarmusiksaal.

Torleifs inspelningar har mottagit stor internationell uppmärksamhet. År 2018 tilldelades han Edison-priset för sin inspelning av Messiaens Kvartett vid tidens ände tillsammans med Martin Fröst, Lucas Debargue och Janine Jansen, utgiven på Sony. Hans inspelning av Sjostakovitjs cellokonserter vann ett Cannes Classical Award, och hans tolkning av Bachs cellosviter utsågs till "Månadens val" av BBC Music Magazine.
Hans diskografi inkluderar även konserter av Dvořák, Elgar, Saint-Saëns, Lalo, Kabalevsky och Lutosławski samt en rik samling samtida musik.
Torleif spelar på en Guadagnini-cello från 1783, utlånad av norska Dextra-stiftelsen, tidigare ägd av Mstislav Rostropovitj.

Tebogo Monnakgotla (f. 1972)
The Robin

Tebogo Monnakgotla är en framstående sydafrikansk-svensk tonsättare som har gjort sig känd för sitt poetiska och uttrycksfulla tonspråk. Hennes verk är ofta inspirerade av mänskliga möten, naturens skönhet och existentiella frågor. Genom att kombinera traditionella och moderna uttryck skapar Monnakgotla en unik klangvärld som bjuder in lyssnaren till både reflektion och upplevelse.

The Robin är ett orkesterverk som Monnakgotla skrev 2019, inspirerat av den lilla rödhakens sång. Verket är en hyllning till fågelns klara, melodiska stämma och dess symbolik som en budbärare mellan världen av det mänskliga och det naturliga. Monnakgotla förvandlar fågelns sång till en musikalisk berättelse, där naturens skörhet och kraft får en central plats.

Verket är uppbyggt som en musikalisk resa, där olika teman och klangfärger speglar rödhakens rörelser och ljud i naturen. Monnakgotla använder orkesterns resurser på ett mästerligt sätt, med subtila och dynamiska kontraster mellan stillsamma, nästan meditativa partier och livfulla, rytmiska sekvenser som för tankarna till fågelns kvicka rörelser.

En framträdande aspekt av The Robin är hur Monnakgotla lyckas skapa en känsla av närhet till naturen. Genom skira träblåsklanger, lekfulla stråkar och djärva, expressiva harmonier förmedlar hon fågelns sång och rörelse på ett sätt som känns både verkligt och magiskt.

Rödhaken, med sin lilla kropp men kraftfulla röst, blir i Monnakgotlas verk en metafor för naturens styrka och skörhet. The Robin reflekterar också över människans plats i naturen och vårt ansvar att lyssna till dess röst. I denna hyllning till fågeln och dess sång bjuder Monnakgotla in lyssnaren till att stanna upp, lyssna och känna en djupare koppling till världen omkring oss.

Vid uruppförandet mottogs The Robin med stor uppskattning för sin poetiska klangvärld och sitt tankeväckande tema. Verket har blivit ett älskat inslag i den samtida orkesterrepertoaren och har befäst Monnakgotlas ställning som en av vår tids mest intressanta tonsättare.

Tebogo Monnakgotlas The Robin är mer än bara ett orkesterverk – det är en påminnelse om naturens skönhet, dess subtila röster och vikten av att stanna upp och lyssna. Med detta verk fortsätter Monnakgotla att inspirera och röra lyssnare världen över.

Sven-David Sandström (1942–2019)
Cellokonsert

Sven-David Sandström var en av det svenska musiklivets stora stöttepelare. Han inledde sina kompositionsstudier först då han var 26, men hann trots detta skriva över 600 verk. Samtidigt arbetade han som lärare vid bland annat Kungliga Musikhögskolan i Stockholm och Bloomington i Indiana samt var med om att grunda Gotlands Tonsättarskola. Sandström är mest känd för sin körmusik. Viktiga verk är Requiem (1979) som tilldelades Nordiska rådets musikpris, Höga Mässan (1994) och operan Jeppe (2001). År 2008 skrev Sandström i J.S. Bachs anda 66 kantater för kyrkoårets samtliga söndagar. Hans sista verk blev mammutoperan Livets bok (2019).

Sandströms 1980-tal präglas av en stilbrytning som kulminerar i cellokonserten (1988). Från och med Requiem hade uttrycket sökt sig allt närmare romantik, metoder kända från barocken, och en traditionell tonalitet. Av Sandströms åtta solokonserter torde cellokonserten var den mest melodiska och den som tydligast hänvisar till 1800-talets harmoni- och klangvärld. Verket skrevs för Torleif Thedéen som anmärkt: ”Det är absolut inte ett verk som manifesterar någonting som man skall stå och beundra. Sandström ber oss komma in för att dela den här musiken.”

Solistiskt är konserten ytterst krävande, och formlösningen är okonventionell. Konserten saknar traditionella satser och består istället av 13 scener. Varje scen är den förras motsats vad gäller såväl klangvärld som spelsätt: efter en ymnig elegi kommer ett lustigt scherzo, efter cellons meditativa recitativ kommer en knyckig marsch, efter gungningar i rymden kommer virtuosa löpningar och obekymrade pizzicati. Färden genom olika stilar avslutas med cellons ömsinta sång som lugnt glider upp mot skyarna.

Wilhelm Stenhammar (1871-1927)
Symfoni nr 2 g-moll op 34
Allegro energico
Andante
Scherzo. Allegro, ma non troppo
Finale. Sostenuto. Allegro vivace

Hösten 1903 uruppförde Tor Mann Stenhammars första symfoni med stor framgång i Konsertföreningen i Stockholm, men samma höst drabbades tonsättaren också av Sibelius andra symfoni. ”Du har ruskat i mig så jag inte kan glömma det”, skrev han till sin finske vän och kollega. Han var helt överväldigad och började ifrågasätta sin egen förmåga. Han tyckte nu att hans egen första symfoni inte var mycket värd, så han drog in den och slog in på en ny väg.

Först 1911 började han på nytt skissa på en symfoni, och under de kommande åren mognade den fram. Själv gav han aldrig någon antydan om att detta skulle var ”nr 2”, och han presenterade den själv som ”nykter och ärlig musik utan klatsch”.

Även om Sturm- und Drangåren var förbi, så blev Stenhammars tvåa sannerligen ingen torr eller akademisk musik. Hans egen beskrivning är däremot alltför självförnekande. Symfonin lever och skimrar, har en varm nordisk ton, är dansant och gripande. Få svenska symfonier har fått uppleva en sådan internationell uppmärksamhet och spelats in på skiva så många gånger. Oärlig musik skulle aldrig ha överlevt, och nykter... ja, det är svårt att veta vad han egentligen menade. I alla fall berusar han sig inte i senromantiska klangorgier á la Strauss. Och klatsch? Nej, billiga effekter var inget för Stenhammar.

Det märkliga är att Stenhammar följt sin programförklaring och ändå åstadkommit något helt annat. Han inleder med ett polsktema (men han har ändå inte lånat någon folkmusik!) och bygger upp något mycket personligt och spännande. I andra satsen finns ett nordiskt vemod, snarast i form av en sorts procession. Scherzot dansar förbi och har en triodel med tjusande träblåsarinsatser. Och i finalen imponerar det arkitektoniska bygget. Temperamentsfullt ger han sig i kast med en härlig fuga.

Stenhammar dirigerade själv uruppförandet av sin symfoni i samband med att Göteborgs Symfoniorkester firade sitt tioårsjubileum, och han dedicerade den till orkesterns medlemmar.
Stig Jacobsson

Dirigent: Jessica Cottis
Torleif Thedéen, cello
Konsertmästare: Peter Olofsson

VIOLIN I
Peter Olofsson
Anneli Jonsson
Finndís A Kristinsdóttir
Cristina Komilova Lixandru
Karolina Weber Ekdahl
Tuulikki Nilsson Salo
Lolita Kisonaite
Gustav Inge
Kerstin Svensson

VIOLIN II
Nonna Knuuttila
Ulf Andrén
Sonja Lind
Ulf Nilsson
Ingrid Kytöharju
Anne Nilsson
Josef Cabrales Alin
Dag Björkling

VIOLA
Riikka Repo
Anna Hyllman
Helena Wahlund
Anna Harju
Ingela Hellberg
Ingemar Höglind

CELLO
Mats Olofsson
David Peterson
Adrian Kaufeldt
Saga de Leon
Katarina Lysell

KONTRABAS
Tomas Wahlund
Eugene Maguid
Fabian Dahlkvist
Benjamin Ziaï

FLÖJT
Julia Crowell
Kristin Olsson

OBOE
Hanna Edqvist
Ulrika Gjelsnes

KLARINETT
Erik Larsson
Kristina Lindby

FAGOTT
Patrik Håkansson
Sabina Aran Clota
Katarina Agnas

HORN
Annamia Larsson
Ulf Linde
Johan Stone
Ida Freij

TRUMPET
Viktor Silverstone
Odd Inge Gjelsnes

TROMBON
Mikael Appelgren
Espen Aareskjold

BASTROMBON
Anders Hellman

PUKOR
Anders Lindblad

SLAGVERK
Glenn Larsson
Aleksander Ulriksen

HARPA
Ingrid Lindskog

Innan konserten kan du njuta av en god bit mat. I pausen kan du köpa något gott. Vid vissa konserter håller vi även öppet i Övre Baren.

För mer information och menyer, tryck här!

Kontakt:
restaurangen@gavlekonserthus.se
026-172940

Varmt välkommen till Restaurang Gourmet BLÅ.