Toru Takemitsu (1930–1996)
How slow the Wind         

Toru Takemitsu var en tonsättare som värdesattes mycket högt runt om i världen, och åtskilliga musiker var angelägna att få musik skriven av honom. Man har satt stort värde på hans totala ärlighet och integritet. Han var en till största delen självlärd komponist som alltid gick sina egna vägar och som komponerade imponerande mycket musik i de flesta genrer. Men kanske kan man säga att han hittade sin specialnisch som filmmusiktonsättare. 1956 skrev han sitt första filmpartitur och fram till sin död fyrtio år senare hade han försett nittiotre filmer med musik! Inte minst till filmer av Kurozawa. Han var också en hängiven cineast och betraktade en dag utan en filmförevisning som förlorad. Hans verk rymmer ofta en attraktiv blandning av gammal japansk folktradition och europeisk avantgardism, förenad i en finstämd syntes. Han engagerades som gästprofessor, föreläsare och huskomponist i en rad musikmetropoler, även i Europa och USA.

Takemitsu gav ofta sina verk poetiska titlar med inspiration från årstider, vatten och naturen. Inte sällan är både titlar och musik inspirerade av hans fantasifulla drömmar, men det nu aktuella verket har fått sin titel från en dikt av Emily Dickinson (1883): ”How slow the wind, how slow the sea, how late their feathers be”. Det här är det enda sena orkesterverk av Takemitsu som är skrivet för en normal Mozart-klassisk orkester (fast med tillägg av harpa, piano/celesta och slagverk), även om tonspråket inte har något med wienklassicismen att göra. Huvudtemat skiftar ständigt i tempo och harmonier, som löven i en trädkrona. ”Jag fick intrycket av mjölkvitt ljus som lyste blekt mitt i natten, märkt med naturens stora milda förändring, eller på poetens känsliga blick på det oändliga.” Den visar vördnad inför naturens små variationer, och de schweiziska koskällorna ger en magisk effekt.
Stig Jacobsson

Peter Tchaikovsky (1840-1893)
Violinkonsert D-dur op 35
Allegro moderato
Canzonetta: Andante
Finale: Allegro vivacissimo

I mars 1878 befann sig Peter Tchaikovsky i Clarens i Schweiz tillsammans med sin bror Modest och eleven Iosif Kotek. Tonsättaren hade sin violinkonsert under arbete och de var alla överförtjusta i yttersatserna, medan den mittersta Meditationen inte tycktes dem hålla samma kvalitet. Därför tog Tchaikovsky bort denna sats och ersatte den med en nykomponerad Canzonetta – och det är i den formen vi idag känner konserten.

Tchaikovsky erbjöd den berömde ungerske violinvirtuosen Leopold Auer att uruppföra konserten, men denne vägrade med motiveringen att den var ospelbar. Istället åtog sig Adolf Brodskij uppgiften, men efter uruppförandet den 4 december 1881 (med Hans Richter som dirigent) skrev den fruktade musikkritikern i Wien, Eduard Hanslick, följande drapa: ”Det spelas inte längre på violinen, den misshandlas, den rivs i stycken, den bankas gul och blå … Finalen för oss mitt in i en rysk marknads brutala och ynkliga glädje. Vi ser vilda och vulgära ansikten, vi hör svordomar, vi känner lukten av dåligt brännvin. Tchaikovskys violinkonsert ger oss för första gången den äckliga tanken, att det kan finnas musik som luktar illa för örat.”

Tidens kritiker excellerade i utgjutelser av detta slag - och idag kan vi inte annat än dra på munnen åt deras oförmåga att höra väsentligheter. Tchaikovsky tog däremot så illa vid sig att han under resten av livet inte kunde få smäleken ur tankarna. Denna utskällda konsert hör alltså idag till de mest spelade och mest älskade av alla violinkonserter, ett verkligt glansfullt paradnummer som i sig rymmer både virtuositet och innerlighet.

Första satsen är den tyngst vägande och den domineras av två teman – det stolta, resliga huvudtemat och det innerliga sidotemat. Canzonettan (som faktiskt fann nåd även inför Hanslicks kritiska öron) är en mild, slavisk meditation som leder direkt över till finalens virvlande åttondelar.

Brodskij gjorde konserten populär och med tiden insåg till och med Auer att den både var spelbar och rent av mästerlig. Han framförde den många gånger och lät även sina elever studera in den.
Stig Jacobsson

Robert Schumann (1810–1856)
Symfoni nr 3 Ess-dur op 97 “Den rhenska”
Lebhaft
Scherzo: Sehr mässig
Nicht schnell
Feierlich
Lebhaft

Familjen Schumann anlände till Düsseldorf i september 1850, där Robert bland annat hade till uppgift att leda stadens orkester, något som oroade honom mycket eftersom han inte hade särskilt stor erfarenhet av att dirigera. Dessvärre skulle hans oro visa sig vara berättigad.
Något helt annat att tänka på fick paret Schumann när de strax därpå 1850 gjorde en utflykt i trakten och besökte Köln. Speciellt imponerades de av katedralens magnifika arkitektur. Robert inspirerades också av det ymniga Rhenlandets ljus, värme och vänlighet. Vi kan vara tacksamma över att han fångade denna hans sista uppflammande optimism i en cellokonsert och i en explosiv symfoni fylld av eruptiv vitalitet och glädje. Han komponerade intensivt och symfonin fullbordades den 9 december 1850.

Man kallar symfonin idag för nummer tre (men den är faktiskt skriven senare än den symfoni i d-moll som idag kallas nummer fyra), och den fick genast det förklarande tillnamnet “den rhenska” eller “Rhensymfonin”, därför att den ”kanske här och där avspeglade litet av livet vid Rhen”, som Schumann skrev till sin förläggare. Här finns verkligen en ungdomlig livslust, en varmt utvecklad melodik och en stor variation i såväl klang som form och struktur. Han var faktiskt orolig över att kritikerna inte skulle anse verket allvarligt nog för att kunna kallas symfoni – var det inte snarare en underhållande svit?

Första satsen börjar med en kraftfull melodi som besvaras av ett mer elegant, nästan valsliknande tema. Det valsliknande återkommer även i andra satsens Ländler, en folkmusikalisk föregångare till valsen som var populär bland Tysklands bönder vid denna tid och som här kan betraktas som en avslappnande utveckling av den traditionella menuettsatsen. Ursprungligen hade Schumann tänkt kalla denna andra sats för ”Morgon över Rhen”, men han tog för säkerhets skull bort namnet av rädsla för att framstå som oseriös och osymfonisk.

Den tredje satsen är ett vackert intermezzo som förbereder symfonins “extra sats”, Feierlich (Högtidligt). Det normala symfonischemat föreskriver som bekant fyra satser med ett speciellt mönster, men efter ett andra besök i Köln hade Schumann så kraftfullt inspirerats av den procession som hölls när kardinal Geissel kröntes, att han nu skapade ett högtidligt stycke där intrikat barockkontrapunkt fick hjälpa till att måla upp den spektakulära händelsen. Denna sats har verkligen bidragit till att ge hela symfonin en alldeles egen karaktär. Finalens genomskinliga klarhet har tolkats som känslan att lämna katedralens dunkel för att komma ut i det friska solskenet.

Schumann dirigerade själv uruppförandet av sin symfoni i Düsseldorf den 6 februari 1851, och en recensent menade att ”de som är bekanta med herr Schumanns två tidigare symfonier kommer att finna … att vissa tendenser och stilar intensifierats, och att vissa andra helt saknas … vad herr Schumann skänkt oss är hans personliga stil, hans kännetecken och lyriska begåvning förpackad som en mycket annorlunda sorts symfoni”.
Stig Jacobsson

Innan konserten kan du njuta av en god bit mat. I pausen kan du köpa något gott. Vid vissa konsertern håller vi även öppet i Övre Baren.

För mer information och menyer, tryck här!

Kontakt:
restaurangen@gavlekonserthus.se
026-172940

Varmt välkommen till Restaurang Gourmet BLÅ.

Garderob:
Garderoberna hittar du i vår foajé på entréplan. Den bevakade garderoben är enbart öppen i samband med större konserter i Gevaliasalen och det kostar 20 kr/plagg. Biljett till den bevakade garderoben köper du i samband med biljettköpet alternativt på plats i biljettkassan. Den obevakade garderoben är gratis. Det är obligatoriskt att hänga av sig ytterkläder vid konsertbesök. Av säkerhetsskäl är det inte tillåtet att ta in ytterkläder i konsertsalen.

Parkering:
Det finns ett begränsat antal parkeringar utanför Gävle Konserthus. Vill du parkera där bör du vara på plats i god tid innan konserten. Om vår parkering skulle vara full, hänvisar vi till parkeringshus i Gävle centrum eller parkeringen vid Silvanum/Högskolan. Väljer du att parkera i Gävle centrum eller vid Silvanum/Högskolan tar det ca 5-10 minuter att promenera till konserthuset.

Fotografering:
Vänligen tänk på att fotografering, filmning eller ljudupptagning under pågående konsert kan vara störande för andra konsertbesökare och är inte att rekommendera. Slå gärna på din mobiltelefon EFTER konserten. 

Allergier:
Tänk på att starka parfymer och hårsprejer kan vara mycket besvärande för allergiker.

Övrigt: 
Mat och dryck är inte tillåtet att ta med in i Gevaliasalen