En konsert där barockens matematiska skönhet möter romantikens stora känslor och 1900-talets dramatiska klanger. Under ledning av den mångsidige dirigenten Simon Crawford-Phillips får vi uppleva Lawrence Power, en av världens främsta violaster, i Miklós Rózsas intensiva Violakonzert.
Kvällen inleds med en fascinerande brygga mellan epoker: Johann Sebastian Bachs Ricercare ur Das Musikalische Opfer, men i en orkestrering av Anton Webern. Här får Bachs täta kontrapunktik ett nytt liv genom Weberns modernistiska klangvärld, där varje stämma får lysa som en del av ett skimrande ljudlandskap. Det är en musikupplevelse där dåtid och nutid smälter samman.
Den ungersk-amerikanske tonsättaren Miklós Rózsa är kanske mest känd för sina Oscarsbelönade filmmusikkompositioner, men hans Violakonsert är ett mästerverk i sin egen rätt. Skriven för den legendariske violasten Piero Farulli, kombinerar verket romantisk passion med ungerska folktoner och filmisk dramatik. Lawrence Power, känd för sin innerliga ton och tekniska briljans, tar sig an detta känslosamma och expressiva verk med stor inlevelse.
Efter Rózsas intensitet följer Ruth Gipps Song for Orchestra, ett verk som med sina lyriska melodier och skimrande orkestrering bjuder på en stunds reflekterande skönhet. Gipps, en av 1900-talets mest begåvade men underskattade brittiska tonsättare, hade en enastående känsla för orkesterklang och melodisk frasering.
Konserten avslutas med Robert Schumanns fjärde symfoni, ett av de mest passionerade och sammanhållna symfoniska verken från romantiken. Här flyter satserna in i varandra i en obruten ström av uttryck, från det mystiska inledningsmotivet till det triumfartade slutet. Med Simon Crawford-Phillips vid dirigentpulten får vi en tolkning som lyfter fram både dramatiken och den inre intensiteten i Schumanns musik.
En konsert fylld av kraft, känsla och djup – där violans röst blir den röda tråden genom tid och stil.