Datum och tid:

Torsdag 18 december, 19:00

Pris:

310-350 kr

Power & Rózsa

Violans röst – från barocken till 1900-talet
Violans mörka, varma klang får ta plats i denna konsert där Lawrence Power lyfter Rózsas känslosamma verk. Bach i Weberns moderna tappning och Schumanns fjärde symfoni skapar en spännande musikalisk dialog mellan epoker.

Simon Crawford-Philips DIRIGENT
Lawrence Power VIOLA
Gävle Symfoniorkester

J. S. BACH Das Musikalische Opfer BWV1079 – Ricercare (arr. Webern) - 8 MIN
M. RÓZSA Konsert för viola och orkester - 32 MIN
PAUS - 25 MIN
R. GIPPS Song for Orchestra op. 33 - 6 MIN
R. SCHUMANN Symfoni nr 4 - 29 MIN

En konsert där barockens matematiska skönhet möter romantikens stora känslor och 1900-talets dramatiska klanger. Under ledning av den mångsidige dirigenten Simon Crawford-Phillips får vi uppleva Lawrence Power, en av världens främsta violaster, i Miklós Rózsas intensiva Violakonzert.

Kvällen inleds med en fascinerande brygga mellan epoker: Johann Sebastian Bachs Ricercare ur Das Musikalische Opfer, men i en orkestrering av Anton Webern. Här får Bachs täta kontrapunktik ett nytt liv genom Weberns modernistiska klangvärld, där varje stämma får lysa som en del av ett skimrande ljudlandskap. Det är en musikupplevelse där dåtid och nutid smälter samman.

Den ungersk-amerikanske tonsättaren Miklós Rózsa är kanske mest känd för sina Oscarsbelönade filmmusikkompositioner, men hans Violakonsert är ett mästerverk i sin egen rätt. Skriven för den legendariske violasten Piero Farulli, kombinerar verket romantisk passion med ungerska folktoner och filmisk dramatik. Lawrence Power, känd för sin innerliga ton och tekniska briljans, tar sig an detta känslosamma och expressiva verk med stor inlevelse.

Efter Rózsas intensitet följer Ruth Gipps Song for Orchestra, ett verk som med sina lyriska melodier och skimrande orkestrering bjuder på en stunds reflekterande skönhet. Gipps, en av 1900-talets mest begåvade men underskattade brittiska tonsättare, hade en enastående känsla för orkesterklang och melodisk frasering.

Konserten avslutas med Robert Schumanns fjärde symfoni, ett av de mest passionerade och sammanhållna symfoniska verken från romantiken. Här flyter satserna in i varandra i en obruten ström av uttryck, från det mystiska inledningsmotivet till det triumfartade slutet. Med Simon Crawford-Phillips vid dirigentpulten får vi en tolkning som lyfter fram både dramatiken och den inre intensiteten i Schumanns musik.

En konsert fylld av kraft, känsla och djup – där violans röst blir den röda tråden genom tid och stil.

Bach/Webern
Ricercare ur Ein Musikalisches Opfer (BWV 1079)

I maj 1747 besökte Bach den musikintresserade och flöjtspelande kungen Fredrik den store av Preussen. Vid detta tillfälle skrev kungen ett tema som han bad Bach improvisera en sexstämmig Ricercare över. Bach fann temat olämpligt för denna svåra form av fuga, och nöjde sig istället med en trestämmig improvisation. Men därmed är historien inte slut. Väl hemma igen, kunde Bach inte frigöra sig från tankarna, och efter viss möda lyckades han konstruera den önska Ricercaren. Som biprodukt hade det blivit ytterligare ett dussin studier över det kungliga temat – allt samlat under titeln Ein Musikalisches Opfer. Den ursprungliga, trestämmiga Ricercare inleder verket och den sexstämmiga bildar ett mäktigt slutkrön.

Bach angav ingenstans vilka instrument som skulle framföra verket, för honom var det ett stycke abstrakt konst. Men många sentida mästare har orkestrerat det, bland dem Anton Webern, som 1935 oavbrutet lät instrumenten växla mellan de sex stämmorna på ett kalejdoskopiskt, ständigt föränderligt vis. Weberns version är mer än en instrumentation, den har blivit ett konstnärligt nyskapande av en annan mästares verk.
Stig Jacobsson

Robert Schumann (1810-1856)
Symfoni nr 4 d-moll op 120
Ziemlich langsam. Lebhaft
Romanze (Ziemlich langsam)
Scherzo (Lebhaft)
Langsam. Lebhaft. Presto

Man brukar dela upp Schumanns liv i de olika år han på ett rent fanatiskt sätt bara ägnade sig åt en enda genre. 1840 var ett sådant år. Förutom att det var året för det omstörtande giftermålet med den unga Clara Schumann, och en därpå följande process med hennes far (Roberts pianolärare), så komponerade han detta år i förälskat rus också 130 sånger. De bodde i Leipzig, där han misslyckades med att efterträda Mendelssohn som dirigent för Gewandhausorkestern. Han var ingen framstående dirigent. Det visade sig också när han 1844 flyttade till Dresden och när paret drog vidare mot Düsseldorf 1850.

Under alla dessa år fylldes hans dagar av flitigt komponerande. Att skriva för orkester var en sorts mandomsprov som länge hade hägrat för honom, och 1841 blev ett hängivet orkesterår. Han komponerade en symfonisk fantasi i d-moll (fullbordad 9 september, åtta dagar innan parets förstfödde såg dagens ljus, och tre dagar före deras äktenskaps ettårsjubileum), detta verk kallade han sin Clara-symfoni och den framfördes vid en konsert i Leipzig i december samma år. Vid denna konsert framfördes också den symfoni vi i dag kallar nr 1, "Vårsymfonin", orkestersviten Uvertyr, scherzo och final samt den fantasi för piano och orkester som färdigställdes den 20 maj och som långt senare kom att byggas ut till hans berömda pianokonsert.

I Düsseldorf fick han i december 1851 höra talas om att hans gode vän Norbert Burgmüller (som avlidit 1836, endast 26 år gammal) hade lämnat efter sig en ofullbordad symfoni och Schumann började genast orkestrera denna symfonis scherzosats. Under detta arbete kom han att tänka på den egna symfoniska fantasin som vid det laget legat glömd i tio år. Han letade reda på noterna och började bearbeta verket. Han hade ännu ingen annan intention än att kalla stycket för Symfonisk fantasi även om den under två års arbete blivit längre och "helt klart bättre och effektivare" än tidigare. Skälet till att han inte ville ta steget fullt ut och kalla den en symfoni var att han ville betona att han önskat gå utanför den traditionella symfonins ram, att satserna spelas utan avbrott och att de tematiskt och cykliskt hänger ihop. Första satsens första tema återkommer således i långsamma satsen och även i scherzots triodel. Strukturen är också mycket oortodox.

I sin andra version uruppfördes det som snart skulle kallas Symfoni nr 4 den 30 december 1852 i Düsseldorf. Intressant är att Schumann i sitt manuskript tagit med den i symfoniska sammanhang synnerligen ovanliga gitarren. Men han skrev aldrig ut några noter på instruments notrader. Kände han sig i slutänden ändå inte mogen för ett så djärvt experiment?
Stig Jacobsson

Innan konserten kan du njuta av en god bit mat. I pausen kan du köpa något gott. Vid vissa konserter håller vi även öppet i Övre Baren.

För mer information och menyer, tryck här!



Kontakt:

restaurangen@gavlekonserthus.se
026-172940

Varmt välkommen till Restaurang Gourmet BLÅ.