Datum och tid:

Torsdag 18 september, 19:00

Pris:

310-350 kr

Walton & Sibelius

Cellon berättar – från Londons gator till finska skogar
Walton och Sibelius: två tonsättare som fångade sin tidsanda. Nicolas Altstaedts cello tar oss till Londons jazziga 1930-tal, medan Jaime Martín leder oss djupt in i Sibelius nordiska ljudvärld. En konsert där musiken talar direkt till själen.

Jaime Martín DIRIGENT
Nicolas Altstaedt CELLO
Gävle Symfoniorkester

J. SIBELIUS Andante festivo - 5 MIN
W. WALTON Cellokonsert - 30 MIN
PAUS - 25 MIN
J. SIBELIUS Symfoni nr 1 - 38 MIN 

Kvällen inleds med den stämningsfulla Andante festivo, ett verk som rymmer både högtidlighet och innerlig skönhet. Ursprungligen skrivet för stråkkvartett, men senare omarrangerat för stråkorkester och timpani, är detta ett av Sibelius mest känslosamma och rent klingande stycken. Musikens långsamma uppbyggnad och mäktiga stråkklanger skapar en atmosfär av stillhet och vördnad – en perfekt start på konserten.

I kvällens solistverk får vi höra den hyllade cellisten Nicolas Altstaedt, känd för sin intensiva musikalitet och tekniska briljans. Han tar sig an William Waltons expressiva Cellokonsert, ett verk som kombinerar känslomässig intensitet med virtuositet. Skriven för den legendariske cellisten Gregor Piatigorsky, präglas konserten av melodisk skönhet, eleganta harmoniska skiftningar och dramatiska utbrott. Med Altstaedt vid cellon och Jaime Martín vid dirigentpulten kommer detta verk att lysa i all sin prakt.

Kvällen avslutas med Sibelius första symfoni, ett verk som visar tonsättarens väg från den romantiska traditionen till den unika, nordiska stil som senare skulle bli hans signum. Den dramatiska inledningen med klarinettens ensamma melodi sätter tonen för ett verk där storslagna stråkklanger, rytmisk drivkraft och lyriska partier vävs samman till en kraftfull helhet. Sibelius första symfoni är både storslagen och intensivt personlig – en perfekt avslutning på en konsert där det nordiska tonspråket står i centrum.

Med Jaime Martín vid rodret och Nicolas Altstaedt som lysande solist blir detta en öppningskonsert fylld av dramatik, passion och oförglömlig musikalisk skönhet.

Video

Nicolas Altstaedt – Walton

Chefdirigent Christian Reif om William Waltons cellokonsert och solisten Nicolas Altstaedt.

Den tysk-franske cellisten Nicolas Altstaedt är en av dagens mest mångsidiga och eftertraktade musiker. Som solist, dirigent och konstnärlig ledare rör han sig obehindrat mellan tidig musik och nyskriven repertoar, på både historiska och moderna instrument.

Säsongen 2024/25 innefattar debuter med bl.a. Royal Concertgebouw Orchestra, Deutsche Kammerphilharmonie Bremen och Sveriges Radios Symfoniorkester, samt återkomster till Symphonieorchester des Bayerischen Rundfunks, Konzerthausorchester Berlin, Philharmonia Orchestra, Melbourne Symphony Orchestra och Hong Kong Sinfonietta. Han är Artist in Focus vid Münchener Kammerorchester och debuterar vid Grand Teton Music Festival sommaren 2025.

Efter sitt hyllade genombrott med Wiener Philharmoniker och Gustavo Dudamel vid Lucernefestivalen har Altstaedt samarbetat med världsledande orkestrar och dirigenter, bl.a. Budapest Festival Orchestra (Fischer), Tonhalle-Orchester Zürich, Kungliga Filharmonikerna (Herreweghe), London Philharmonic (Gardner), Münchner Philharmoniker (Urbański), samt samtliga BBC-orkestrar.

Han uppträder regelbundet på tidstrogna instrument med ensembler som Il Giardino Armonico (Antonini) och Orchestre des Champs-Elysées (Herreweghe). Som dirigent har han nära samarbeten med bl.a. Orchestre Philharmonique de Radio France och Scottish Chamber Orchestra.
Altstaedt är en framstående uttolkare av samtida musik och samarbetar med tonsättare som Thomas Adès, Jörg Widmann och Sofia Gubaidulina. Flera tonsättare, däribland Sebastian Fagerlund och Erkki-Sven Tüür, har skrivit verk för honom, och säsongen 2024/25 uruppför han konserter av Liza Lim och Malika Kishino.

Sedan 2012 är han konstnärlig ledare för Lockenhaus Chamber Music Festival och har tidigare lett Haydn Philharmonie. Som kammarmusiker samarbetar han med bl.a. Janine Jansen, Vilde Frang och Belcea Quartet, och han uppträder vid festivaler som Salzburg, Verbier, BBC Proms och Edinburgh International Festival.
Hans inspelningar har belönats med flera internationella priser, däribland BBC Music Magazine Award och Gramophone Classical Music Award.

Jaime Martín, är sedan 2022 chefdirigent för Melbourne Symphony Orchestra. Han är även chefdirigent för National Symphony Orchestra och L.A. Chamber Orchestra. Han är förste gästdirigent för Orquesta y Coro Nacionales de España (Spanska nationalorkestern) sedan säsongen 22/23 och var konstnärlig ledare och chefdirigent för Gävle Symfoniorkester från 2013 till 2022.

Efter att ha tillbringat många år som en högt ansedd flöjtist, övergick Jaime till att dirigera på heltid 2013 och har snabbt blivit eftertraktad på högsta nivå. Nya och framtida engagemang inkluderar hans debut med Dresden, Netherlands Philharmonic och Dallas Symphony Orchestras, och återbesök till London Symphony Orchestra, Kungliga Filharmonikerna, Colorado Symphony, Antwerp Symphony, Orquesta Sinfónica y Coro de RTVE (ORTVE) och Galicia Symphony Orchestras, samt en Europaturné i nio städer med London Philharmonic Orchestra.

Martín har spelat in en serie mycket hyllade Brahms-skivor för Ondine Records med Gävle Symfoniorkester. Han har också spelat in med Orquestra de Cadaqués och olika skivor med Barcelonas Symfoniorkester för Tritó Records. Som flöjtist var Martín förste flöjtist för Royal Philharmonic Orchestra, Chamber Orchestra of Europe, English National Opera, Academy of St Martin the Fields och London Philharmonic Orchestra.

Martín är konstnärlig rådgivare och tidigare konstnärlig ledare för Santander-festivalen. Han var också en av grundarna av Orquestra de Cadaqués, där han var chefdirigent från 2012 till 2019. Jaime Martín är ledamot vid Royal College of Music, London, där han tidigare var flöjtprofessor.

Jean Sibelius (1865-1957)
Andante festivo

Strax inför julen 1922 bad Walter Parviainen Sibelius om en festkantat för Säynätsalo industrianläggningars 25-årsfest. Från sina skisser lösgjorde Sibelius snabbt ett litet verk på ett par sidor för stråkkvartett. Verket kan basera sig på mycket tidiga skisser, kanske rentav på utkastet till Marjatta-oratoriet under början av 1900-talet.
År 1929 gifte sig kompositörens brorsdotter Riitta Sibelius och på bröllopet spelades Andante festivo av två förenade stråkkvartetter. Det är möjligt att kompositören också bearbetade verket.
På 1930-talet var Sibelius en mycket aktiv radiolyssnare. Han retades av bristerna i dåtida högtalare och tänkte att man borde komponera annorlunda för radio än för konserter. Han beslöt att pröva saken i praktiken när en vän till honom, New York Times' kritiker Olin Downes, bad kompositören att dirigera någonting New Yorks världsutställning till ära i en radiosändning som Finlands hälsning till värden. Den 73-årige Sibelius gick med på att dirigera efter en paus på över ett decennium.

Sibelius bearbetade en version för stråkorkester och timpani med tanke på radiosändningen. Inspelningen av sändningen är det enda ljuddokumentet om Sibelius kapellmästarkonst. hans tempo var högtidligt och ganska långsamt. Orkesterns stråkklang är sjungande men litet grovlemmad – inspelad efter endast en samrepetition.
Sibelius uppehåller grundtempot på ett riktigt professionellt sätt och gör samtidigt naturliga rubaton. Med kompositörens rätt avviker han några gånger från partiturets tempobeteckningar.

William Walton (1902–1983)
Cellokonsert
Moderato
Allegro appassionato
Lento – Tema ed improvvisazioni

Efter att ha skrivit en mästerlig altfiolkonsert som 27-åring, och en inte mindre framgångsrik violinkonsert tio år senare, avslutade Walton 1956 sin produktion av solokonserter med en cellokonsert. Fem år tidigare hade han adlats för sina stora insatser för den brittiska musiken. Men om man tittar på hans verkförteckning kan man förvånas över dess ringa omfång. Däremot är kvaliteten desto högre. Walton var en minutiös hantverkare – som ändå gärna blommade ut i spontanitet.
Cellokonserten beställdes av den store Gregor Piatigorsky, vilken också uruppförde konserten i januari 1957 tillsammans med dirigenten Charles Munch i Boston. Det är en koncentrerad musik där inget lämnats åt slumpen. Märkligt nog har han vänt på den normala modellen och presenterar en snabb sats mellan två långsamma. De mörka färgerna dominerar, men i synnerhet i första satsen frodas lyriken, och solisten lotsar sig fram genom en ständigt skiftande orkesterklang, till att börja med över stråkarnas pizzicatospel. I det livfullt briljanta scherzot kastas rytmiska fragment mellan solist och orkester, men här finns också en lyrisk mellandel. Den långa finalen har blivit ett tema med fyra improvisationer (och alltså inte variationer), där temat presenteras i sordinerad cello. Av de fyra improvisationerna spelas den första färgad av harpa, vibrafon och celesta, den andra och fjärde av en ensam cello och den tredje av enbart orkester. I den avslutande codan erinras man om den melodi som inledde hela konserten.
Walton önskade att solisterna i alla hans stråkkonserter skulle få sina instrument att sjunga – kanske lyckades han allra bäst med detta i cellokonserten, den konsert han själv satte allra högst.

Jean Sibelius  (1865-1957) 
Symfoni nr 1 e-moll op 39
Andante ma non troppo – Allegro energico
Andante (ma non troppo lento)
Scherzo (Allegro ma non troppo)
Finale (quasi una Fantasia)

Innan den 43-årige Johannes Brahms fullbordade sin första symfoni hade han noga förberett sig genom att bland annat skriva två stora orkesterserenader. På liknande sätt väntade Jean Sibelius till sitt trettiotredje år innan han gav sig i kast med den krävande symfonigenren, och var då väl förberedd med två verk som mycket väl skulle ha kunnat försvara titeln Symfoni: Kullervo op 7 och Lemminkäinen-sviten op 22 – båda med inspiration i Kalevala. Dessa verk vägde tungt när finska staten vid denna tid beslutade att ge sin mest lovande tonsättare livstids pension.

Debussy hade just förklarat att symfonin var död och uttömd på resurser. Men nu var Sibelius mogen att ge sig på den, och han skulle visa att det fortfarande gick att skapa livskraftiga och starkt personliga kompositioner i denna form. När han 1898 påbörjade en symfoni markerade han att han kom med något nytt genom att skriva ”nr 1”.

”Mina symfonier är musik, koncipierad och utarbetad i musikaliska termer och utan något litterärt underlag. Jag är inte litterär musiker; för mig börjar musiken där orden upphör …” Förklaringen var nog nödvändig, men hindrade ändå inte samtiden från att föreställa sig åtskilliga händelser ur Kalevala också i symfonin. Detta är nu lyssnarens ensak, för tonsättaren har själv inte angivit något som helst utommusikaliskt innehåll. Må så vara att man inte kan följa något detaljerat program, men nog finns både forntidsskymning och nordiska skuggor i musiken.

Sibelius skrev sin första symfoni på Mattila gård i Kervo, tre mil norr om Helsingfors, och den lantliga naturen kan ha påverkat tonspråket. En ensam klarinett, ledsagad endast av pukans dova muller, ger intrycket av ett ödsligt hedlandskap i verkets inledande andante. Men när första satsens energiska Allegro väl sätter igång, gör sig ett vitalt huvudtema gällande i violinerna, och snart kommer ett lysande sidotema i solooboe, imiterat av flöjter och klarinetter. ”Om det är sant som det sägs att sidotemat ger det säkraste utslaget av tonsättarens kunnande, då har Sibelius bestått provet med glans”, skrev en imponerad kritiker.    

Andra satsen är inåtvänd och grubblande. En svårmodig melodi ger den en elegisk grundstämning mot vilket det rytmiskt strama scherzot kontrasterar. Dess triodel innehåller emellertid drömska naturbilder. I finalen återkommer första satsens ödsliga klarinettema, nu i mäktiga, unisona stråkar. Fridsamma hymner växlar med mer hetsiga partier. Det är passionerad musik, och Sibelius fick tidigt och med växande irritation antydningsvis höra att Tjajkovskijs Pathétiquesymfoni stått modell. Denna symfoni spelades faktiskt i Helsingfors både 1894 och 1897, så något låg kanske trots allt i antydningarna.

När första symfonin uruppfördes med Sibelius själv som dirigent den 26 april 1899 mottogs den med ovationsartat bifall, och det skulle bara dröja två år innan han fortsatte framgångarna med den andra symfonin.
Stig Jacobsson

Innan konserten kan du njuta av en god bit mat. I pausen kan du köpa något gott. Vid vissa konserter håller vi även öppet i Övre Baren.

För mer information och menyer, tryck här!



Kontakt:

restaurangen@gavlekonserthus.se
026-172940

Varmt välkommen till Restaurang Gourmet BLÅ.