Catharina Chens status som en av Norges mest lovande klassiska musiker och hennes uppträdanden i norska TV- och radioprogram har gjort henne välkänd i sitt hemland.
2012 utnämndes hon till den yngsta förste konsertmästaren i Norska Opera- och Balettorkestern.
Hon har mottagit flera utmärkelser och har vunnit första pris i flera violintävlingar, både nationellt och internationellt.
Norskfödda Catharina Chen har, sedan åttaårsåldern, varit solist med de flesta stora orkestrarna i Norge, men även i Europa, USA och Asien.
Som solist och recitalist har Catharina framträtt i anrika konserthus som Concertgebouw i Amsterdam, Mozarteum Grosse Hall i Salzburg, Carnegie Hall i New York och Disney Concert Hall i Los Angeles.
Med sina kinesiska rötter har Catharina varit aktiv för att kombinera och förena norsk och kinesisk musik. Bland annat 2007 när hon turnerade i Kina med ett Griegprogram, men även när hon uruppförde "The Moon" skriven av Martin Romberg under Expo 2010 i Shanghai.
Catharina Chen spelar en Jean Baptiste Vuilaumme (byggd i Frankrike 1859) och en Domenico Montagnana (Venezia, 1730-40), vänligt utlånad av Anders Sveaas välgörenhetsstiftelse.

Jacob Kellermann har etablerat sig som en av Sveriges mest aktiva och eftersökta gitarrister. Förutom att regelbundet spela över hela Sverige har han framträtt som solist och kammarmusiker internationellt i flera av de ledande konserthusen i Europa och Asien.
Tillsammans med violinisten Daniel Migdal har han turnerat över hela Sverige som duo KeMi, men duon har även vunnit flera tunga internationella priser. Duon har även turnerat över stora delar av Europa, Sydkorea och Kina. I oktober 2018 släpptes deras debutalbum med sonater av Franz Schubert på BIS Records, en inspelning som hyllats både i Sverige och internationellt.
Med en omfattande kammarmusik- och solistrepertoar, ofta bestående av hans egna transkriptioner, söker han ständigt efter nya uttrycksmöjligheter för sitt instrument. Detta har även lett till ett brinnande intresse för samtida musik och nära samarbeten med ett antal tonsättare har resulterat i ett flera verk skrivna direkt för honom, däribland José Maria Sanchez-Verdu, Francisco Coll, Henrik Strindberg, Benjamin Staern och Sofia Gubaidulina.
Jacob Kellermann spelar på ett instrument av den tyska gitarrbyggaren Matthias Dammann.

Christian Karlsen är en av vår tids ledande unga dirigenter med hela världen som arbetsfält. Han är kanske främst känd som en av Europas främsta och mest eftertraktade dirigenter av samtida musik. Han samarbetade redan som 20-åring med Karlheinz Stockhausen och har sedan dess arbetat nära många av världens främsta tonsättare däribland polarpristagarna Steve Reich, Kaija Saariaho och Sofia Gubaidulina.
Lika hemma i den traditionella repertoaren är han särskilt kritikerrosad för sina Haydn och Mozarttolkningar. Tidigare i år gjorde han sin debut på anrika Deutsche Oper Berlin och han var förste svensk att dirigera på Dutch National Opera.
Christian var 2015-2017 konstnärlig ledare för Festival Dag in de Branding och är tillsammans med David Huang festivalen Gränslandets konstnärliga ledare.

Igor Stravinsky (1882-1971)
Ode för orkester
Eulogy: Lento
Eclogue: Con moto
Epitaph: Lento

Det första Stravinsky skrev till sitt Ode för orkester var mellansatsen, och den var ursprungligen avsedd som något helt annat. Han hade nämligen fått uppdraget att skriva musik till en filmatisering av Charlotte Brontes roman Jane Eyre med Orson Welles och Joan Fontaine som ledande skådespelare. Detta stycke skulle spelas under en jaktscen. Men Stravinsky hoppade av filmprojektet, och istället fick filmen musik av Bernard Herrmann. De ljusa hornropen, de nästan folkmusikaliska melodierna, den livfulla och rika kontrapunkten, med sin för Stravinsky så typiska bitonaliteten, det vill säga att flera tonarter förekommer samtidigt, var alltför bra för att hamna i papperskorgen. Istället lät han den ingå i det verk som dirigenten för Bostonsymfonikerna beställde av honom i april 1943.

Sergej Koussevitzky blev chefdirigent i Boston 1924 och var kvar till 1949. Han betydde oerhört mycket för den samtida musiken, och beställde musik av många ur de yngre generationerna. Han engagerade inte sällan Stravinsky som gästdirigent, och uruppförde flera av Stravinskys kompositioner. Av Stravinsky beställde han speciellt Psalmsymfonin, men också detta Ode med undertiteln Elegisk sång i tre delar. Stravinsky skrev musiken som ett minne av dirigentens hustru Natalie, som dött ett par år tidigare. Han skrev stycket i Hollywood och det fullbordades den 25 juni, och uruppfördes den 8 oktober 1943 med Bostonorkestern. Stravinsky betecknade själv premiären som en fullständig katastrof. Trumpetstämman var felaktigt transponerad och slutet hade kopierats helt galet. Man kan ju undra varför inte allt detta upptäcktes under repetitionerna.

Ode är alltså tänkt som minnesmusik, och man slås främst av den djupa, dämpade nästan kärva tonen. Det är mycket personlig musik. Verket börjar med Eulogy, ett stillsamt nästan dystert preludium för brassinstrument, här finns en koncentrerad fuga i stråkarna, och typiskt sublima variationer i rytmiken. Eclogue är den ljusa, redan nämnda filmmusiken som alltså omges av två stillsamma satser. Den avslutande Epithaph är nästan genomskinlig, lugn, melankolisk och högtidlig musik

Marie Samuelsson (F 1956)
Brandnäva – konsert för violin och gitarr (uruppförande)

Marie Samuelssons har med imponerande styrka presenterat det ena mästerverket efter det andra. För lyssnaren blir musiken ofta rytmiskt spännande och nästan impressionistiskt vacker, utan att någonsin frångå den starka skapande övertygelse och konsekvens som blivit hennes kännetecken. Hon studerade för Sven-David Sandström och Daniel Börtz vid Musikhögskolan i Stockholm (1987–95), och fördjupade sina kunskaper i elektronmusik för Pär Lindgren och under en specialdesignad kurs för professionella tonsättare vid IRCAM i Paris.

Samuelssons tonspråk är alltid rikt varierat i såväl rytmer som klang, det är ofta virtuost och hämtar inte sällan kraft från djupet och mörkret – gärna med kontrastverkan. Kontrasterna hittar vi redan i Samuelssons karriär. Hon var rock- och improvisationsmusiker innan hon utbildade sig till tonsättare. Båda sidorna behövde hon när hon fick beställning på ett stycke som hon kom att kalla Komposition – Improvisation (2007). Samma år ägnades hennes musik en fyra dagar lång tonsättarfestival i Stockholms Konserthus, då nitton av hennes verk i olika genrer framfördes.         

År 2008 tilldelades Marie Samuelsson en av de finaste utmärkelser som delas ut till tonsättare i Sverige, Kurt Atterbergpriset. Hennes produktion omfattar ett femtiotal verk av många olika typer, bl.a. en opera för Vadstenaakademien till Kerstin Ekmans libretto. Sedan 2005 är hon ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien.

Pauline Oliveros (1932-2016)
Tuning Meditation
Den amerikansk dragspelaren och kompositören Pauline Oliveros var en av de som bidrog till utvecklingen av den elektroniska konstmusiken. Under 1960-talet grundade hon San Francisco Tape Music Center och hade därefter rollen som dess dirigent. Hon har även skrivit böcker, formulerat nya musikteorier (bland annat konceptet "Deep Listening") och arbetat med musik på Mills College, University of California, San Diego (UCSD), Oberlin Conservatory of Music och Rensselaer Polytechnic Institute.

Djuro Živkovic (f. 1975)
Psalm XIII
Dolce intimo

Djuro Živkovic föddes i Belgrad i Serbien och fick där sin grundläggande musikaliska utbildning både som violinist och tonsättare. Men sedan år 2000 har han bott i Stockholm och studerat komposition vid Kungliga Musikhögskolan, där han också undervisat. Han är också medlem i Föreningen Svenska Tonsättare (FST). Denne svensk-serbiske tonsättare har snabbt etablerat sig som en viktig röst bland Europas ledande yngre kompositörer, inte minst tack vare att han redan som 38-åring tilldelades världens största årliga tonsättarpris: The Grawemeyer Award på 100.000 amerikanska dollar, för sin komposition för kammarorkester, On the Guarding of the Heart. Priset utdelas av University of Louisville. Redan 2009 tilldelades han en svensk Grammis. Hans musik har beställts och spelats av många av världens främsta orkestrar och ensembler, däribland New York Philharmonic, Chicago Symphony Orchestra, Royal Concertgebouw Orchestra Amsterdam. Hans musik har också spelats under viktiga festivaler som Warszawahösten, Zagrebbiennalen, Musikprotokoll ORF, Nordiska musikdagarna etc.

Živkovic har naturligtvis en stark inspiration i den centraleuropeiska klangvärlden, men han är minst lika fascinerad av den bysantinska tron och kulturen som han växte upp med i Serbien. Mysticism är av central betydelse för hans stämningsfulla konstnärliga uttryck. Hans cirka tio minuter långa Psalm XIII passar in i detta mönster. Han skrev den i maj 2014 för stråkkvartett, och den uruppfördes av Klangforum Wien i juli samma år. Versionen för symfonisk stråkorkester sammanställdes samtidigt och uruppfördes av Alabama Symphony Orchestra i september 2014. Verket komponerades under blott tre inspirerade dagar som avslutning på ”Patterns of intuition”, ett konstorienterat forskningsprojekt vid Universitetet i Graz. Verket bygger på en enda melodisk linje, som en sångare i en kyrka, synagoga eller moské, och bakom melodin ligger en repetitiv orgelpunkt, som ett mantra, som kan föra tankarna till kyrkklockor, indisk sitar eller nasal sång. ”Min avsikt var att utveckla musik från denna enkla formel och att hitta en helt ny skapelse – ekon som kommer från hjärtats ödmjukhet och deltagande.”

Joseph Haydn (1732–1809)
Symfoni nr 103 Ess-dur ’Med pukvirveln’
Adagio. Allegro con spirito. Adagio
Andante più tosto. Allegretto
Menuet - Trio – Menuet
Finale. Allegro con spirito

Haydn var under en stor del av sitt liv anställd på furst Nikolaus Eszterházys lantortsslott i nuvarande Ungern. Men trots att han verkade i skymundan blev hans musik mycket välkänd över hela Europa. När fursten dog i september 1790 och kapellet därmed upplöstes, var Haydn fri att söka lyckan på annat håll.

Under 1790-talet gjorde han därför två längre resor till England, där den åldrade tonsättaren fick uppleva en konstnärlig brittsommar av sällan skådat slag. Publiken älskade hans musik och han fick uppdrag som lärare, föredragshållare, musiker. De lärda uppskattade hans kunskaper och han utsågs till hedersdoktor vid Oxford. Han umgicks med kungligheter och blev förhållandevis förmögen.

Inspirerad av Londonpublikens entusiasm skrev han bland annat sina tolv sista symfonier. Nu kunde han skriva mer briljant och virtuost, och han hade en större orkester än hemma hos Eszterházy. Dessa förhållanden har skänkt Londonsymfonierna en speciell glans, och med den friskt experimenterande tonsättarens glimt i ögonvrån.

Man visste att varje ny symfoni skulle bjuda på något nytt och originellt och när det gäller den näst sista av Londonsymfonierna, och Haydns symfonier över huvud taget, alltså nr 103, så blev publiken inte besviken. Redan i första takten spetsade man öronen. Symfonin inleddes av en pukvirvel, och denna originella öppning har gett symfonin dess namn. Pukvirveln följs av en långsam och mycket stämningsfull inledning och temat får genom hela satsen spela olika roller. I snabbare tempo blir det övergången till den glada och livliga mellandelen och i genomföringen har det fått en ny förklädnad. I codan återkommer temat i sin ursprungliga form när den långsamma inledningen, med pukvirveln, upprepas. En mycket ovanlig och gripande symfonisats.

I den långsamma satsen saknas klarinetter. Det är ett slags dubbelvariationer på två teman, det ena bygger på en ungersk folkvisa (c-moll) och det andra är ett C-durtema – men de är nära besläktade. Menuetten är en fräsch liten humoristisk bagatell medan finalen är ett rondo där huvudtemat (som alltid introduceras av hornsignaler) är en språngbräda till en serie vitala episoder.

Symfonin spelades för första gången den andra mars 1795 i The King’s Theatre, Haymarket, och blev från första stund en succé bland både kritik och publik. Titeln lades till någon gång på 1800-talet.
Stig Jacobsson

Att spela musik inför publik för första gången brukar kallas ett uruppförande. Musikhistorien är full av dramatiska, spektakulära uruppföranden. Ett av de mest kända är första framförandet av Igor Stravinskys balettmusik Våroffer i Paris 1913. Det blev helt enkelt kaos.
Publiken blev upprörd över vad den fick höra och buade och skrek. Baletten blev förvirrad och Stravinsky själv furiöst arg eftersom ingen tycktes förstå vad han ville med sin musik. Idag anses Våroffer vara ett av 1900-talets mest betydande musikverk.

När Carl Nielsens femte symfoni spelades i Stockholm första gången jämfördes musiken med ljuden från en ”kreatursmarknad”. Till och med Jean Sibelius hade ofta problem att finna nåd hos stora delar av publiken. Numera är han en av de allra mest spelade kompositörerna i landets konserthus!

Så är det ofta med det nya och okända. Men de som tar chansen och lyssnar till det ännu ohörda är också med om något som ändrar musikhistorien. Det är en form av dop när musik spelas för publik första gången. Att vara med om ett uruppförande är ett unikt tillfälle som aldrig kommer tillbaka.

Fredag 8 november uruppförs Marie Samuelssons ”Brandnäva” som är en konsert för violin och gitarr. Samuelssons tonspråk är alltid rikt varierat i såväl rytmer som klang, det är ofta virtuost och hämtar inte sällan kraft från djupet och mörkret – gärna med kontrastverkan. För lyssnaren blir musiken ofta rytmiskt spännande och nästan impressionistiskt vacker, utan att någonsin frångå den starka skapande övertygelse och konsekvens som blivit hennes kännetecken.

Marie Samuelssons produktion omfattar ett femtiotal verk av många olika typer, bl.a. en opera för Vadstenaakademien till Kerstin Ekmans libretto. Sedan 2005 är hon även ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien.

Innan konserten kan du njuta av en god bit mat. I pausen kan du köpa något gott. Vid vissa konserter håller vi även öppet i Övre Baren.

För mer information och menyer, tryck här!

Kontakt:
restaurangen@gavlekonserthus.se
026-172940

Varmt välkommen till Restaurang Gourmet BLÅ.