Wienaren Sascha Goetzel började spela violin i sexårsåldern. Ett antal år senare utexaminerades han från universitetet i Graz, och fick anställning som violinist i anrika Wiener Philharmoniker. Där fick han under ett tiotal år självfallet rikliga tillfällen att samarbeta med och på närhåll studera många av världens främsta dirigenter. Han tog även privatlektioner för bland andra Zubin Mehta, Riccardo Muti och Seiji Ozawa. Bland de orkestrar Goetzel har gästat finner man City of Birmingham Symphony Orchestra, Nordtyska radions orkester i Hannover, Luxemburgs filharmoniker, Berliner Symphoniker och symfoniorkestrarna i Baltimore och Toronto.

Som operadirigent har Goetzel verkat vid Wiens båda stora operahus, Staatsoper och Volksoper. Dessutom har han bland mycket annat dirigerat vid Marinskijteatern i S:t Petersburg och operan i Los Angeles. Han har samarbetat med en rad ryktbara sångare, som exempel kan nämnas Placido Domingo, Anna Netrebko, José Cura, Thomas Hampson och Bo Skovhus.

För närvarande är Goetzel chefdirigent och konstnärlig ledare för Borusan Istanbul Philharmonic Orchestra och har tidigare varit förste gästdirigent för såväl Orchestre Symphonique de Bretagne som Kanagawa Philharmonic Orchestra i Japan.

Den franske pianisten och kompositören Lucas Debargue (f. 1990) började spela piano som 11-åring, som tonåring avbröt han sina pianostudier och intresserade sig istället för litteratur. Först som 20-åring plockade han upp pianot igen. 2015 tilldelades han en fjärdeplats i den prestigefyllda tävlingen The International Tchaikovsky Competition i Moskva. Idag är Lucas Debargue en uppskattad solist bland världens ledande orkestrar och dirigenter och gästar ofta de stora konserthusen – Berlin Philharmonie, Concertgebouw Amsterdam, Konzerthaus Vienna, Théâtre des Champs Elysées och Philharmonie Paris, Wigmore Hall i London för att nämna några.

Wolfgang Amadeus Mozart (1756–1791)
Enleveringen ur seraljen, uvertyr K384

Att sångspelet ’Enleveringen ur seraljen’ har ett turkiskt innehåll avslöjar redan titeln, och när de hörde uvertyren skingrades alla tveksamheter för den samtida publiken. Mozart var mån om att hänga med i tidens mode, och just nu på 1780-talet var turkisk musik oerhört populär. I alla fall så som innefolket uppfattade den, en oskyldig underhållningsmusik med mycket slagverk, den som kallas janitscharmusik. Det är just dessa glada slaginstrument Mozart härmar i sin uvertyr. Verket gick första gången över scenen den 16 juli 1782 på Burgtheater i Wien. Handlingen utspelas i Selim Paschas palats. I dess harem befinner sig Konstanze fången. Hon hade rövats bort av pirater och sålts som slav. Adelsmannen Belmonte har just kommit dit, förklädd, för att söka efter sin älskade. Efter många förvecklingar slutar det hela lyckligt, och Mozart hade på nytt förtrollat publiken i Wien.
Stig Jacobsson

Camille Saint-Saëns (1835–1921)
Pianokonsert nr 5 ”Den Egyptiska” F-dur op 103
Allegro animato
Andante - Allegretto tranquillo quasi andantino
Molto allegro

Det tål att upprepas om Saint-Saëns att få människor varit lika mångsidiga. Han författade dramer och gav ut en diktsamling, han skrev läsvärda memoarer och vetenskapliga uppsatser i så skiftande ämnen som historia, filosofi, biologi och astronomi. Han var passionerad arkeolog och skicklig skådespelare. Inom musiken behärskade han tidigt alla områden. Han debuterade offentligt som pianist tio år gammal och erbjöd sig då att som extranummer spela vilken som helst av Beethovens 32 pianosonater – utantill. Som tonsättare blev han ytterligt produktiv och komponerade musik i alla tidens genrer. Den utmärks av en avväpnande charm, rik melodik och elegans.

Han hade ytterligare en hobby, och det var att resa. Med förtjusning lämnade han de tråkiga vintrarna i Paris för att i stället besöka Ryssland, Skandinavien, Kina och USA eller njuta av värmen i Sydamerika, Indonesien, Algeriet, Kanarieöarna eller Egypten. Nära tjugo år efter sin fjärde pianokonsert, fullbordade han sin femte i Kairo 1896. Han protesterar medvetet mot sina kollegers svaghet för Wagner och komponerar i stället ett uppfriskande soligt verk, vars andra sats också får en orientalisk touch, men detta är också det enda som motiverar tillnamnet “den egyptiska”, om man inte bara menar att den skrevs i Egypten. En vaggande melodi i G-dur lär han ha hört nubiska sjömän på Nilen sjunga, en följande arabiskt influerad melodi ackompanjeras av gräshoppor och kväkande grodor, enligt honom själv. Han hävdade också att den uppsluppna finalen målade glädjen av att segla över haven, en glädje som inte alla delar. Om man så vill kan man höra ångmaskinens tuffande ...
Stig Jacobsson

Karin Rehnqvist (F 1957)
Tiger Touch

Även om Karin Rehnqvist sagt att det var ungdomsårens flitiga körsjungande som väckte hennes intresse för musik, så har hennes fantasifulla och klangligt överväldigande instrumentalmusik alltmer kommit att uppmärksammas.

Parallellt med kompositionsstudierna vid Musikhögskolan i Stockholm för Gunnar Bucht, Brian Ferneyhough, Sven-David Sandström, Arne Mellnäs och andra, så dirigerade hon också amatörerna i Stans Kör. En mycket stor del av hennes skapande har också kommit att kretsa kring vokalmusiken, och många av dessa verk har kommit att ingå inte bara i de svenska körernas standardrepertoar utan även internationellt, trots att de ofta ställer enorma krav på utövarna och rymmer en hel del oväntade inslag. Man kan lugnt säga att hennes körstycken förnyat repertoaren i grunden.

Men allt fler orkesterverk har väckt berättigat uppseende alltifrån stråkverket Kast, som 1987 framfördes under Gaudeamusfestivalen, och violinkonserten Skrin, som spelades vid ISCM-festivalen i Warszawa 1992. Efter att följt med en svensk polarexpedition med isbrytare 1999 skrev hon på beställning av såväl Svenska som Skotska Kammarorkestern orkesterverket Arktis, Arktis! och klarinettkonserten On a distant shore (2002) för Martin Fröst. Hon var under fyra år Composer in Residence vid dessa orkestrar. Hon har tilldelats ett fler tal priser, som Christ Johnsonpriset 1997 och Atterbergpriset 2001.

Göteborgs Symfoniker beställde ett tio minuter långt hyllningsverk till dess dåvarande chefdirigent Gustavo Dudamel under det år han fyllde trettio. Verket uruppfördes den 16 september 2011 av Göteborgs Symfoniker med Dudamel som dirigent. Till uruppförandet i Göteborg skrev tonsättaren följande kommentar:

”En musikalisk födelsedagspresent till någon som reser världen runt och ständigt umgås med stora mästerverk. Vad skriver man? – En fanfar kanske? – Eller något svenskt? Vore det inte roligt om han kunde ta med sig några svenska rytmer och tonfall ut i världen? – Något utmanande? Visst måste det vara lite utmanande till en person med unik förmåga att kommunicera musik både till medmusikanter och åhörare?
Så gick mina tankar och simsalabim! Det blev allt detta i en musikalisk dialog mellan instrument och uttryck: – Pampigt brass möter unisona stråkar i en långsamt spunnen melodi. – Spralligt och glatt tema i träblås möter vilda polskerytmer i stråk. – Tre bastrummor står placerade längst bak på scenen. Deras puls är som stora hjärtslag. Ofta hörs de tillsammans med riktigt låga toner i kontrafagott.
Material och teman talar med varandra, avbryter varandra, genomgår förvandlingar och bråkar runt. De försvinner, dyker upp igen, utvecklas, byter skepnad. Till sist återstår bara klang, rytm och – ett stort tigervrål!
Long life and happiness, we wish for you, happy birthday, Gustavo, joy and music without end.”

Kanske behöver begreppet ”polska” förklaras: det är en traditionell svensk dans i tretakt. Här i en variant med ojämna taktslag: 2+4+3.
Stig Jacobsson

Carl Nielsen (1865–1931)
Aladdin, svit op 34
Orientalisk festmarsch
Aladdins dröm och Morgondimmornas dans
Hindudans
Kinesisk dans
Torget i Isphahan
Fångarnas dans
Afrikansk dans

Liksom sin alldeles jämnårige kollega Sibelius skrev även Nielsen gärna och ofta scenmusik till olika dramer. Det blev musik till femton pjäser. Många bestod bara av antydda vinjetter för ett fåtal instrument, medan några kom att bli mycket omfattande orkesterverk. Det är många pjäsförfattare som passerar revy, och några av dem hör till Danmarks allra främsta: Holger Drachmann, Helge Rode och Adam Oehlenschlæger. Den sistnämnde fick tre dramer tonsatta av Nielsen, och den främsta av dem var Aladdin, ett ungdomsdrama som skrivits redan 1805 utan tanke på att det skulle framföras på teatern. Det var i första hand avsett att läsas, eftersom det blev alldeles för långt. Motivet var naturligtvis hämtat från den österländska sagosamlingen Tusen och en natt, men fick av författaren en god portion danskt kynne, så det förvånar inte att många försök gjordes att visa åtminstone delar av det på teatern. Pjäsen riktigt ropar efter musik, men med musik blir det alldeles för omfattande. Teaterledningen hade länge letat efter något riktigt stort och festligt, för det kunde man behöva i dessa krigstider. Men ingenting bestämdes förrän alldeles före semestern 1918 då Nielsen fick beställning på scenmusik till dramat, så det blev som vanligt bråttom, eftersom balettavsnitten måste börja repeteras direkt vid säsongsstarten.

”Jag har kniven på strupen från Teatern, som redan börjar fråga efter renskrift … men av renskrift har jag inte en not och av kompositionen är väl en tredjedel färdig. Det är då också förskräckligt att man tar på sig arbete vid en tid då man borde vila”, skrev han i ett brev, men när hösten kom blev det hela i alla fall upp­skjutet, och han hade med facit i hand kunnat ta det lugnt den sommaren. Så småningom var det i alla fall dags för premiär och då omfattade partituret inte mindre än 26 avsnitt på ca 400 sidor – ett gigantiskt verk med andra ord. Och trots att föreställningen delades upp på två teaterkvällar, blev man tvungen att skära bort stora delar av musiken.

Nielsen kände sig misshandlad och ville slutligen inte skylta med sitt namn på affischen. Som tur är räddade han de bästa avsnitten över till en ofta spelad konsertsvit op 34, fylld av orientalisk glöd och med typisk nielsensk prägel. I den pompösa orientaliska festmarschen hittar vi all den prakt bara österlandet kan uppbringa. Men han menade att ”naturligtvis har den österländska världen också krävt tid att bli van vid, jag måste ju nödvändigtvis in på det allmänna exotiska musikgeschäftet, där man kan framställa varan på halvflaska till avprovning som exportartikel.” Men han lyckades skapa en egen orientalisk ton, inte minst tydlig just i den tungt framåtskridande Festmarschen, i en ogripbar Morgondimmornas dans, en graciös Hindudans, en humoristisk Kinesisk dans och en Afrikansk dans som ska utföras av starka och temperamentsfulla personer. I trängseln på torget i Ispahan hittar vi ett vimmel av ormtjusare, magdansöser, munkar och i den pompösa orientaliska festmarschen hittar vi all den prakt bara österlandet kan uppbringa. Det hela slutar med en gripande Fångarnas dans.
Stig Jacobsson

Innan konserten kan du njuta av en god bit mat. I pausen kan du köpa något gott. Vid vissa konserter håller vi även öppet i Övre Baren.

För mer information och menyer, tryck här!

Kontakt:
restaurangen@gavlekonserthus.se
026-172940

Varmt välkommen till Restaurang Gourmet BLÅ.