Ann Hallenberg är en svensk mezzosopran och en av de främsta internationella sångarna inom barockmusik. Hon föddes 1967 i Stockholm och sedan 2021 är hon hovsångerska. 

Hallenberg studerade vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm och senare i London för Joy Mammen. Hon gjorde sin operadebut 1993 som Cherubino i Mozarts "Figaros bröllop" på Drottningholms Slottsteater i Stockholm.

Hallenberg har sedan dess framträtt på några av de största operahusen och festivalerna i världen, såsom La Scala i Milano, Royal Opera House i London, Wiener Staatsoper i Wien och Salzburger Festspiele i Salzburg. Hon är också en välkänd konsertsångare och har uppträtt med flera av de ledande barockorkestrarna, inklusive Les Arts Florissants och Freiburger Barockorchester.

Hallenberg har också spelat in ett antal kritikerrosade album, inklusive arior av Vivaldi, Händel och Gluck. Hon har vunnit flera priser för sitt arbete, inklusive Gramophone Award och Diapason d'Or.

Paul McCreesh är en brittisk dirigent som är grundare och konstnärlig ledare för Gabrieli Consort & Players, en ensemble som han bildade 1982 och som har blivit känd för sina innovativa och historiskt tidstypiska tolkningar av verk från renässansen och barocken.

McCreesh är också känd för sina tolkningar av verk som Händels Messias, Bachs Johannespassionen och Matteuspassionen. Han har samarbetat med många av världens främsta orkestrar och körer som till exempel London Symphony Orchestra, Dallas Symphony Orchestra, Royal Concertgebouw Orchestra och Monteverdi Choir. Han är tidigare chefdirigent och konstnärlig ledare vid Gulbenkian Orchestra i Lissabon, och tjänstgjorde under sex säsonger som konstnärlig ledare för Wratislavia Cantans-festivalen i Wrocław, Polen. Han har också varit gästdirigent för bland andra BBC Proms, Salzburgfestivalen och Edinburgh International Festival.

McCreesh har vunnit många priser för sin musikaliska gärning där Gramophone Award, Diapason d'Or, och Echo Klassik Award är några som sticker ut.

Joseph Haydn (1732–1809)
Symfoni nr 6 D-dur ”Le Matin”
Adagio – Allegro
Adagio
Menuetto
Finale (Allegro)

1761 anställdes Joseph Haydn som kapellmästare i furst Esterházys orkester, och han skulle komma att förbli honom trogen i nära fyrtio år, omväxlande på furstens sommar- eller vinterslott. När den unge tonsättaren tillträdde sin tjänst hade han redan skrivit omkring femton symfonier (numreringen till trots) och bland de första kompositioner han skrev som privatanställd kapellmästare och tonsättare hittar man de tre symfonier som idag bär numren 6, 7 och 8. Deras tillnamn Morgon, Middag och Afton föreslogs av furst Paul Anton själv, och de har så mycket gemensamt att man kan kalla dem en trilogi.

Året 1761 hade barockmästaren Georg Friedrich Händel varit död i tre år, och ännu hade musikhistorien inte riktigt lotsats in i den nya, klassiska traditionen. Just i dessa symfonier av Haydn konkurrerar de gamla stilidealen med de nya. Speciellt tydliga är de många soloinslagen som kan leda tankarna till barockens Concerto grosso. Men de hade också till uppgift att låta varje musiker få presentera sig i virtuosa uppgifter. Haydn lät sina musiker komma till sin fulla rätt inför fursten, så typiskt för kapellmästarens faderliga omvårdnad.

Morgonsymfonin, nr 6, börjar med en långsam inledning, där vi lätt kan föreställa oss en soluppgång. De magnifika sluttakterna påminner mycket om den berömda soluppgången i hans oratorium Skapelsen, som skrevs nästan fyrtio år senare.
Stig Jacobsson

Joseph Haydn (1732–1809)
Arianna a Naxos (Hob. XXVI:b:2)

Myten om Arianne (Ariadne) på Naxos har tolkats av många operatonsättare från Monteverdi via Massenet fram till Richard Strauss, men Hadyn valde omkring 1789 att skriva en solokantat för sopran och cembalo (eller piano) över berättelsen, som handlar om prinsessan Ariadne som hjälper Theseus att hitta ut ur den skrämmande labyrinten på Kreta, och därefter rövar bort henne, och för henne till ön Naxos. Men Haydn koncentrerade sig helt på den kvinnliga huvudpersonen. Hans verk består av två recitativ med efterföljande arior. I den första skildras hennes ensamhet och rädsla. Hon har nämligen vaknat ensam och funnit att Theseus bädd är tom. Hon söker honom överallt och klättrar till slut upp på en höjd. Den andra delen börjar med att hon ser båten han lämnar ön med långt ute till havs. Hon drabbas av ångest och längtan efter döden efter hans svek. Musiken tolkar hennes besvikelse, förtvivlan och växande ilska.

Bortsett från oratorierna Skapelsen och De fyra årstiderna ansåg bland många andra Rossini detta vara Haydns allra finaste vokalverk, och det kom att bli ett ofta framfört stycke som gavs av tonsättaren i London 1791 och inför Lord Nelson när han besökte fursten Esterhazys palats år 1800. Haydn insåg själv att ett orkesterackompanjemang skulle öka kompositionens uttryckskraft. Men han gav sig inte tid att göra detta. Det var många som saknade målande orkesterklanger, och en idag okänd arrangör gjorde en stråkversion redan på 1790-talet.
Stig Jacobsson

Gioacchino Rossini (1792–1868)
Assisa appiè d’un salice, ur operan Otello

Det finns många operor som inspirerats av dramat om Othello. Verdis version (1887) är väl den som gjort störst lycka, och den innebar att Rossinis opera från 1816 i stort sett försvann från teatrarna. Det visade sig med tiden vara synd, för Rossini var en otroligt skicklig hantverkare, och även hans opera är värd all uppmärksamhet, trots att Lord Byron här tyckte sig ha sett Otello korsfästas i form av en opera. Han och många andra ansåg att Rossinis librettist gjort alltför stora avsteg från Shakespeares text, men i själva verket hade varken Rossini eller hans librettist ens hört talas om Shakespeares drama. De utgick i stället från samma italienska originalkälla som Shakespeare använt sig av.

Operan Otello fick sin premiär i Neapel i december 1817, och anammades snabbt av stora operahus i övriga Europa och i USA. I den nu aktuella arian sitter Desdemona i tredje akten ”vid foten av en pil” och full av onda aningar sjunger hon det som blivit känt som ”Videvisan”. Hon är rädd för att Otello inte längre älskar henne, och inte långt därefter stöter han kniven i hennes bröst. Ja, så slutar operan som den brukar framföras idag, men i den första versionen slutar det hela med förlåtelse och glädje.
Stig Jacobsson

Gioacchino Rossini (1792–1868)
Cruda sorte! Amor tiranno!, ur Italienskan i Alger

Ingen har som Rossini lyckats skriva operor på rekordtid. Egentligen skulle han inte alls skriva någon opera till Venedig våren 1813, men säsongen hade börjat dåligt och teaterchefen undrade om inte Rossini hade några friska idéer. På 27 dagar komponerade han därför Italienskan i Alger, en förväxlingskomedi som utspelas i ett palats, dit en skeppsbruten italienska tagits till fånga. Palatsets ägare Mustafa hade alltid önskat sig en temperamentsfull italiensk hustru, och ser nu sin chans. Hon heter Isabella och blir genast förd till Mustafas harem. Hon anar att hon kan råka illa ut, men hon har skinn på näsan och eftersom hon nu har färdats över haven för att leta efter sin försvunne älskare, Lidorno, är hon helt klar över att inte svika honom. Men var är han? Jo, han råkar också befinna sig i palatset, som Mustafas slav … I första akten hittar vi en vacker cavatina där Isabella förbannar sitt ”råa öde och kärlekens tyranni”. Till slut får Mustafa ge sig och Isabella får sin Lidorno.
Premiären stod i Venedig den 22 maj 1813, och i Sverige kunde man för första gången se operan i Göteborg 1838.
Stig Jacobsson

Gioacchino Rossini (1792-1868)
Wilhelm Tell, uvertyr

Vi känner alla till den legendariske schweizaren Wilhelm Tell, men kanske är vår kunskap helt förknippad med äpplet på sonens huvud. I själva verket rymmer berättelsen om Tell en revolutionär frihetskamp med både dramatik och romantik – ett idealiskt ämne för en opera med andra ord. Men det revolutionära temat väckte också upp censuren, och den annars så konservative tonsättaren fick ta ett ordentligt nappatag med myndigheterna. Han sade att han kände sig riktigt uppnosig, och trivdes bra.

Rossini komponerade sin trettionionde opera, Wilhelm Tell, vid trettiosju års ålder, och detta skulle bli hans sista opera, trots att han hade lika många år kvar att leva! Det var synd att han inte fortsatte sin karriär, för med Wilhelm Tell tycks han ha gett sig in på nya spännande vägar. Han närmade sig den stora franska, allvarliga operan. Uruppförandet ägde rum i Paris den 19 juni 1829, och den hade föregåtts av ”ett svårt och långvarigt arbete” – det vill säga fem månader.

Redan i uvertyren, som kallats en pastoralsymfoni i miniatyr, möter vi en briljant och ytterst kunnig tonsättare. Uvertyren är symfonisk och mycket gedigen. Man kan säga att den är ett koncentrat av stämningen i första akten. Alplandskapets oberäkneliga natur och väder skildras i musikens häftiga skiftningar. I inledningens innerliga och ädla cellotema är vi med om en soluppgång, på vilket först följer vind och ett stilla regn i form av punkterade noter i träblåset. Ett magnifikt oväder blåser upp till fortissimo som ekar mellan alpväggarna innan solen åter tittar fram och värmer en melodi i flöjt och engelskt horn (något som brukar användas som skolexempel på hur instrumentet klingar). Så moduleras musiken från G-dur till E-dur i smattrande trumpeter: det oemotståndliga galopptemat, kanske det parti som man i första hand förknippar med den här härliga uvertyren. Det är en smittande och medryckande musik fylld av glädje och energi.

Rossini stod på toppen av sin karriär. Han var ekonomiskt oberoende och han kunde nu leva det lättjefulla gourmandliv han längtat efter. Men han hade absolut inte gett upp tanken på att fortsätta komponera. Han skrev tvärtom kontrakt på fem nya operor under de kommande tio åren, och den första skulle bli en opera på ämnet Faust. Dessvärre fick han vänta länge på texten, och sedan kom julirevolutionen 1830. Därtill kom både sjukdomar och en del juridiska förvecklingar, och allt tillsammans gjorde att Rossini tappade lusten att komponera. Det blev inga fler operor.

Han ville ha lugn och ro, och hade till skillnad från många andra tonsättare ingen tvingande skaparlust. Han såg sig som en skicklig hantverkare. Men han skrev trots allt en del musik, mest sakral sådan: ett fantastiskt Stabat Mater och en oväntad storslagen Petite Messe solenelle. Han höll hov i Paris, och fick besök av kända personer som HC Andersen och Richard Wagner.

Rossini hade kvar sin humor och kom mot slutet av sitt liv att komponera en lång rad ”Ålderdomssynder” ”till fjärde klassens pianister till vilka jag har äran att räkna mig själv”. Han kallade dessa små miniatyrer ”Astmatisk etyd”, ”Konvulsiviskt preludium”, ”Mandlar”, ”Torkade fikon” eller ”Liten ättiksgurka”. Det var flera av dessa lysande bagateller som hans sentida italienske kollega Ottorino Respighi använde i sin balett Den förtrollade butiken.
Stig Jacobsson

Gaetano Donizetti (1797–1848)
Fia dunque vero … O mio Fernando, ur operan La Favorita

Donizetti hör till de mest produktiva operatonsättarna, och han har förvisso komponerat åtskilliga som behållit sin lyskraft långt fram i tiden. Många av oss har trollbundits av Lucia di Lammermoor, Regementets dotter, Kärlekselixiret och Don Pasquale, för att nu bara nämna några av hans närmare 70 operor.

La Favorita har en egen speciell förhistoria. Tonsättaren befann sig i slutet av 1830-talet i Paris. Som så många andra, inte minst Rossini, omarbetade han flera av sina italienska operor för att de skulle passa in i den parisiska smaken. Men La Favorita skrev han direkt för Paris och kallade den först för L’ange de Nisida (Ängeln från Nisida). Men så gick teatern i konkurs och Donizetti passade på att bearbeta och utöka operan, som i stället godkändes och togs upp av Opéra-Comique, där den mottogs svalt, för att inom kort växa in i repertoaren och bli ett ständigt återkommande slagnummer. Premiären stod den 2 december 1840, och i Stockholm kunde man få se den i mars tio år senare under namnet Leonora.

Handlingen utspelas i 1300-talets Spanien och är ett triangeldrama som involverar kung Alfonso XI av Kastilien, hans älskarinna Leonora (La Favorita), och hennes älskare Fernando. Det är oroliga tider för araberna har invaderat Spanien medan kyrkan och staten strider om makten. I tredje akten har Fernando räddat livet på kungen i en batalj och ska belönas för sin tapperhet. Då man frågar honom vad han helst av allt önskar sig, ber han att få gifta sig med Leonora – utan att ha någon aning om hennes bakgrund som kungens älskarinna. I hennes recitativ och aria “Fia dunque vero … O mio Fernando” (Kan det vara sant, oh himmel … Åh, min Fernando, att äga dig skulle få mig att avsäga mig all värdens troner) beslutar sig Leonora för att berätta sanningen för honom. Han blir förkrossad av det han får veta och återvänder till det kloster han en gång lämnade för Leonoras skull.
Stig Jacobsson

Innan konserten kan du njuta av en god bit mat. I pausen kan du köpa något gott. Vid vissa konserter håller vi även öppet i Övre Baren.

För mer information och menyer, tryck här!

Kontakt:
restaurangen@gavlekonserthus.se
026-172940

Varmt välkommen till Restaurang Gourmet BLÅ.