Franz Berwald (1796-1868)
Bajadärfesten

Franz Berwald var en av de märkligaste och mest mångsidiga kulturpersonligheter vi haft i detta land. Han var chef för ett tegelbruk, han var disponent för ett glasbruk och även formgivare till glasföremål, han var en framgångsrik ortoped och uppfann en rad tekniska hjälpmedel som under lång tid användes inom sjukgymnastiken vid hans eget institut i Berlin. Hans stora lidelse var emellertid musiken. Men han hade svårt att vinna samtidens gehör, eftersom han även i detta gebit betraktade sig som uppfinnare och utvecklade sina musikaliska tankar egensinnigt och nyskapande. I sina anställningar hade han ofta anledningen att befinna sig utomlands, inte minst i Tyskland och Österrike, där han träffade många av tidens ledande tonsättare. I Franz Liszt fann han en supporter, men Felix Mendelssohn betraktade svensken som en underlig figur. Idag ser vi Berwald som en unik gestalt med ett eget tonspråk vare sig det gäller kammarmusik, symfonier, operor eller en rad symfoniska dikter.

Bajadärfesten kallade han en tonmålning, en stor fantasi för orkester. Den uruppfördes i Stockholm den 6 december 1842 och spelades några gånger utan att publiken riktigt var med på noterna. När den omtalades i pressen var det med viss beundran, men i huvudsak med kritik: verket ”börjas med en ganska vacker och målande introduktion. Den följande allegrosatsen däremot kunna vi ej rätt med. Utom det att den allt för mycket påminner om Mendelssohns bekanta uvertyr till Shakespeares Midsommarnattsdröm, lider den dertill av en temligen märkbar brist på sannt musikaliska idéer, hvilka föga ersättas af den ofantliga mängd noter, som, uppradade efter hvarandra utan inre sammanhang endast åstadkomma ett döfvande buller samt hålla exekutörerna ej mindre än åhörarne i en ständigt haleine.” Det sista ordet kan möjligen betyda ”med andan i halsen”, alltså en ansträngd och utmattande upplevelse. En bajadär är en indisk tempeldanserska, och det hände vid den här tiden att sådana uppträdde på scener runt om i Europa. Om, och i så fall när, Berwald kan ha upplevt något sådant är obekant, så troligen har han bara tolkat sina fantasier. Musiken har i alla fall en hel del drömmar i sig, men påminner också om flera av hans dramatiska symfonisatser. Där kan man nog tycka att det är fest, men kanske inte tillsammans med indiska tempeldanserskor?
Stig Jacobsson

Clara Schumann (1819-1896)
Pianokonsert a-moll op 7
Allegro maestoso
Romanze: Andante non troppo, con grazia
Finale: Allegro non troppo – Allegro molto

Clara Schumann skulle man kunna ägna åtskilliga sidor, för en mer begåvad, mångsidig, flitigt arbetande och inflytelserik person är svår att hitta. Mest känd blev hon som en av sin tids absolut främsta och mest hyllade pianister. Äktenskapet med tonsättaren Robert Schumann gav hennes livsöde dramatiska och tragiska ingredienser. Hennes många och täta barnsängar hindrade henne inte från att fullfölja en beundransvärd karriär. Hennes inflytande över Brahms skapande var avgörande.

Att hon dessutom var tonsättare brukar nämnas, men hennes egen musik har ändå i stort sett fallit i glömska. Hon komponerade inte så mycket, och slutade helt efter giftermålet med Robert. Men hon var välutbildad med kontrapunktstudier för Siegfried Dehn, vilken även skolat Michail Glinka och Anton Rubinstein. 1833 skrev den trettonåriga Clara i din dagbok: ”Jag har börjat skriva en konsert”. Det var inget barnsligt försök, utan en målmedveten ung flickas allvarliga avsikt. Hon var då redan en känd pianist. Hon debuterade som nioåring, och hade nu spelat för publiken i Leipzig, för hovet i Dresden och under en turné mellan Weimar och Paris. Tio månader senare avslöjade hon för dagboken: ”Jag har avslutat min konsert nu och Schumann ska orkestrera den så jag kan spela den på mina konserter”.

Robert hade som bekant varit elev till Claras far, Friedrich Wieck, och i hemmet hade de träffats redan som barn. Tolv år gammal var Clara redan en ledande interpret av Roberts pianoverk. Men det han nu orkestrerade var ett konsertrondo i en sats, det som med tiden skulle bli finalen i pianokonserten. Efter Rondot fortsatte Clara att komponera och även själv orkestrera första och andra satsen. Hela konserten spelas utan satspauser, och den andra satsen är en romans för piano och ensam cello där också några pukvirvlar hörs innan en trumpetsignal introducerar finalen. Konserten var helt färdig 1835 och uruppfördes av Gewandhausorkestern i Leipzig med Clara som solist och Felix Mendelssohn som dirigent den 9 november samma år. Hon tog ofta med sig konserten på sina konsertturnéer i Tyskland och Österrike. Ett par år senare gjorde hon smärre justeringar, och eftersom konserten trycktes i många upplagor kan man förstå att den väckt stort intresse. Robert och Clara gifte sig 1840, och därefter spelade hon inte pianokonserten mer. 1845 skrev Robert sin egen pianokonsert, den som för eftervärlden blivit ”Schumanns pianokonsert”.

Wolfgang Amadeus Mozart (1756-1791)
Symfoni nr 41 ”Jupiter” C-dur (K551)
Allegro vivace
Andante cantabile
Menuetto: Allegretto
Finale: Molto allegro

Det verkar som om Mozart lyckades skriva av sig sina bekymmer med symfonin i g-moll, för när han omedelbart därefter kastade sig in i arbetet med nästa symfoni var hans tonspråk åter ljust och överväldigande. Han använde sig dessutom av den problemfriaste av alla tonarter, C-dur.

Symfoni nr 41 har uppkallats efter den grekiska överguden Jupiter, men vem som hittade på namnet vet man inte med säkerhet. Tecken tyder på att det kan vara den engelske impressarion J P Salomon, han som lockade Haydn till London, och som även försökte få Mozart att resa dit. Hur som helst är namnet ovanligt väl valt.

Första satsen är brett upplagd och majestätisk. Den långsamma andra satsen är däremot nästan genomskinlig och himmelskt vacker. Menuetten är en raffinerad kusin till Mozarts många bondska tyska danser. Finalen är ett oöverträffat mästerverk av kontrapunktisk skicklighet. Man har med all rätt här talat om andens seger över materien.

Med 41:a symfonin slutar Mozart skriva sådana verk. Numreringen är sentida och inkonsekvent. Några tidiga symfonier har fungerat som operauvertyrer, men andra verk av samma slag har inte numrerats bland symfonierna. Flera sentida symfonifynd har inte heller fått några nummer – däribland den tidiga, så kallade Odensesymfonin. Dr Köchel gjorde också ett misstag när han som K444 noterade en G-dursymfoni som nr 37. Hade han studerat verket noggrannare hade han märkt att Mozart bara skrivit en långsam inledning till Michael Haydns symfoni nr 16.

Sommaren 1788 uppbådade Wolfgang Amadeus Mozart alla sina krafter för att under loppet av en dryg månad komponera sina tre sista symfonier: den leende nr 38 i Ess-dur (fullbordad den 26 juni), den tragiska nr 40 i g-moll (25 juli) och den grandiosa nr 41 i C-dur (10 augusti). Varför komponerade han sedan inga fler symfonier, när han i alla fall hade tre år kvar att leva? I dessa tre mästerverk hade han nått längre än i något tidigare verk, längre än någon tidigare symfoni över huvud taget! Kanske kände han att han givit sig ut på vägar som ledde längre än han kunde överblicka. Han var ute på svag is. Han levde ju under klassicismens tidevarv, då ”lidelser, hur häftiga de än må vara, aldrig får uttryckas så att de blir osmakliga, och musiken inte ens i de hemskaste situationer får såra örat, utan även då måste behaga, det vill säga alltid förbli musik” – i dessa symfonier står man redan på gränsen till något nytt.

I sina brev uppehöll sig Mozart under denna tid mycket vid de svarta tankar som förföljde honom, och han led dessutom av ovanligt besvärande penningbrist. Men Mozart var ingen dagbokstonsättare, och han lät aldrig egna bekymmer spegla sig i den musik han skrev. På detta sätt är symfoni nr 41 ett tydligt bevis.
Stig Jacobsson

Innan konserten kan du njuta av en god bit mat. I pausen kan du köpa något gott. Vid vissa konserter håller vi även öppet i Övre Baren.

För mer information och menyer, tryck här!

Kontakt:
restaurangen@gavlekonserthus.se
026-172940

Varmt välkommen till Restaurang Gourmet BLÅ.