Brittiska Chloë Hanslip gjorde sin första bekantskap med violinen redan som tvååring och när hon var fyra år framträdde hon som solist på South Bank Centre i London. Året därpå, 1991, framträdde hon för Yehudi Menuhin som bjöd in henne att studera för Natasha Boyarskaja vid Yehudi Menuhin School, utanför London. Chloë Hanslips studier fortsatte senare för bland andra Maxim Vengerov och Vadim Repin. När Chloë Hanslip var tio år hade hon konserterat över hela Europa och i USA, i konsertsalar som Royal Albert Hall i London och Carnegie Hall i New York. Som 13-åring skrev hon under sitt första skivkontrakt. Bolaget hette Warner Classics UK och orkestern London Symphony Orchestra.
Meritlistan med priser, cd-inspelningar, orkestrar, dirigenter, konserthus, länder och världsdelar tycks aldrig ta slut. Den inkluderar allt som väcker respekt i musikvärlden! Samtidigt är det mycket sympatiskt att se att hon inte endast gynnar de allra största konsertsalarna utan sprider sitt musikaliska guld även utanför världsmetropolerna.
Hon spelar på en Nicolo Amati-violin som lånats ut till henne genom Beare's International Violin Society av en generös sponsor.

B. Tommy Andersson är dirigent och tonsättare. Han har dirigerat alla de stora och de flesta mindre orkestrarna i Sverige, samt gästdirigerat i 13 andra länder, däribland orkestrar som Czech Philharmonic Orchestra i Prag, Orchestre de la Suisse Romande i Geneve, och Bournemouth Symphony Orchestra i Storbritannien. Sedan några år har han en nära relation till BBC National Orchestra of Wales i Cardiff, där han dirigerar flera gånger om året. Han är också ansvarig för deras återkommande projekt Composition: Wales, både som dirigent av projektet, som coachande tonsättare och som jurymedlem. Andersson har återkommande operaengagemang i Stockholm, Göteborg, Malmö, Umeå, Karlstad samt på Vadstena-Akademien. Han har tidigare varit konstnärlig ledare för Kammarensemblen och chefdirigent för Stockholms Läns Blåsarsymfoniker. Åren 2003–09 var han chefdirigent samt konstnärlig och pedagogisk ledare för Swedish National Orchestra Academy i Göteborg och professor i orkesterspel vid Högskolan för scen och musik. Sedan 2012 är Andersson professor i orkesterdirigering vid Kungliga Musikhögskolan. De kommande säsongerna omfattar dirigentuppdrag såväl i Sverige som utomlands. B Tommy Andersson har alltid arbetat mycket med vår tids musik och har uruppfört 178 verk, varav 15 operor och baletter. Han är sedan 2002 ledamot av Kungl. Musikaliska akademien.

Giuseppe Verdi (1813–1901)
La forza del destino (Ödets makt) uvertyr

Många av Verdis operor inleds med granna uvertyrer som kommit att få ett eget liv på konsertestraderna. Den grannaste av dem alla är den till La Forza del Destino, Ödets makt, beställd av Kejserliga Stenteatern i St Petersburg (byggd 1783 och riven 1886), där också Glinkas operor uruppfördes. Ödets makt är en stor opera som genomgått många revideringar, vilka dessvärre inte gjort den ovanligt röriga intrigen lättare att förstå.

Här framförs bara uvertyren till den i och för sig granna operan och därför behöver vi inte gå närmare in på den mest komplicerade och röriga av alla operaintriger, där praktiskt taget alla viktiga roller dör innan spelet är slut. Däremot kan glädjas åt att den innehåller flera stiliga solon som några av orkestermedlemmarna får briljera i!

La Forza del Destino är den 24e och Verdis 28 operor, och egentligen hade han dragit sig tillbaka från offentligheten, trött på att slåss med censuren, i synnerhet i samband med Maskeradbalen. Inte kunde man visa ett kungamord på scenen! Men så fick han en ekonomiskt mycket fördelaktig beställning från St Petersburg, och därmed var Verdi tillbaka i hetluften. Resultatet blev alltså Ödets makt, en grand opera full av tragik där Don Carlo, Don Alvaro och Donna Leonora dras in i ett drama med militära och religiösa hedersföreställningar.

Efter den ryska premiären den 10 november 1862 gjorde Verdi flera genomgripande revideringar av sitt verk och 1869 sattes den nya versionen upp på La Scala i Milano, med enorm framgång. I Petersburg hade operahandlingen kommit i gång efter bara några inledande ackord, men till Milano hade han skrivit en grann uvertyr, en av de oftast spelade Verdiuvertyrerna. Det är en uvertyr som bygger på motiv som sedan dyker upp i själva operan. Brassinstrument och fagotter presenterar själva ödestemat, och det följs av ett upprört motiv som hänger ihop med Leonoras öde, ett Andantino som återkommer i Alvaros möte med Carlo i fjärde akten samt Leonoras bön i andra akten och hennes följande duett med Padre Guardiano, abbot i det kloster där hon sökt skydd.
Stig Jacobsson

B. Tommy Andersson (f. 1964)
Violinkonsert, Hommage till Michelangelo
Allegro agitato
Adagissimo
Molto vivace

B. Tommy Anderssons violinkonsert är skriven på beställning av Norrköpings symfoniorkester och är tillägnad violinisten Paul Waltman. Den fullbordades den 22 augusti 2016.  
Tonsättaren har själv beskrivit sitt verk med följande ord: ”Denna konsert för violin och orkester är en hyllning till Michelangelo Buonarottis (1475–1564) inspirerande konstnärskap. Under många år har jag regelbundet rest i Italien och ofta haft förmånen att njuta av hans mästerverk på plats. Hans konstverk är fortfarande så levande, även om de är ett halvt årtusende gamla, och de har gjort ett starkt intryck på mig. Eftersom jag är ganska lättpåverkad av utommusikaliska intryck, har jag länge närt tanken på att hylla den italienske renässansmästaren genom min musik. När jag fick i uppdrag att skriva violinkonserten, såg jag genast en möjlighet att uppfylla min önskan.

Det mest förväntade sättet att ta sig an uppgiften är förmodligen att komponera musik inspirerad av specifika konstverk, men jag har valt en helt annan väg. Alla vet att Michelangelo var skulptör och målare, men det är inte allmänt känt att han också skrev fler än 300 dikter. Många av dem är skrivna i sonettform, och cirka 30 av dem är inspirerade av hans vänskap med den unge ädlingen Tommaso Cavalieri (1509-1587), som blev en livslång och nära vän. Bland dessa specifika sonetter, valde jag ut fem som jag tonsatt i en sångcykel med titeln Sonetti di Michelangelo, för baryton och piano, färdig 24 januari 2016 (Sonett nr 77, 60, 80, 89 och 83). Dessa sånger uruppfördes i Dixon Recital Hall, New Orleans, USA, den 10 oktober 2016, av den walesiske barytonen Jeremy Hew Williams och pianisten Paula Fan.

Alla melodier som jag skapade för dessa sånger används i violinkonserten. Därigenom har jag lyckats skapa den länk till Michelangelo jag sökte, inspirerad av hans egna ord och känslor. Men musiken är i högsta grad också inspirerad av min egen erfarenhet av Michelangelos bildkonst. Under kompositionsprocessen besökte jag Sixtinska kapellet i Rom flera gånger, där jag alltid har varit särskilt fascinerad och imponerad av takmålningarna, och jag återvände också till ett antal andra målningar och skulpturer. Men jag vill inte begränsa lyssnarens upplevelse genom att koppla musiken till några speciella konstverk. Denna violinkonsert är snarare ett försök att hylla den universella skönheten i Michelangelos konst.”
Stig Jacobsson

Ildebrando Pizzetti (1880–1968)
Tre preludi sinfonici per l’Edipo Re di Sofocle
Largo
Con impeto, ma non troppo mosso
Con molta espessione di dolore

Som vi märker har hela denna konsertafton ett tydligt italienskt tema, där verken mer eller mindre hänger ihop med varandra. Ildebrando Pizzetti föddes i Parma, inte alls långt från den plats där Verdi föddes. Han var mycket intresserad av den grekiska antikens kultur om vilken han 1914 skrev en uppmärksammad studie. 1904 hade han under en månad på uppdrag av Teatro Olimpia i Milano skrivit scenmusik till dramat om Kung Oidipus, men den hade redan tre år tidigare föregåtts av hans allra första orkesterverk: en ännu opublicerad uvertyr till Sofokles fortsättning på dramat: Oidipus i Kolonus. Teatermusik kom att bli en viktig del av Pizzettis skapande.

När det gäller scenmusiken till Kung Oidipus, är det mer fråga om stämningsbilder än om skildringar av handlingen. Man vet inte med säkerhet var i dramat musikstyckena skulle kunna höra hemma. Första satsens långsamma toner bär på ett förebud om de tragiska händelser som kommer att äga rum i Tebe. Andra satsens våldsamheter är mera ett karaktärsporträtt av Oidipus själv och hans iver över att lösa sfinxens gåta. Den mycket smärtsamma sista satsen beskriver kungens tragiska öde, när han inser att han dödat sin far och gift sig med sin mor, och nu förbereder sig på att blind och förkrossad för sista gången lämna Tebe.

Ur sin scenmusik till Kung Oidipus sammanställde Pizzetti först 1924 en konsertsvit som består av dessa tre förspel till dramats akter.
Stig Jacobsson

Nino Rota (1911–1979)
Symfoni nr 3
Allegro
Adagio con moto
Scherzo: Allegretto mosso
Vivace con spirito

Nino Rota började komponera redan i åttaårsåldern, och musik hade man länge ägnat sig åt i släkten. Hans morfar Giovanni Rinaldi hade varit tonsättare och pianist, hans mor Ernesta var pianopedagog och Ninos första pianolärare. Redan som elvaåring vann Nino inträde till musikkonservatoriet i Milano, och som tolvåring framfördes hans oratorium L’Infanzia di San Giovanni Battista (Johannes döparens barndom), som väckte stor uppmärksamhet. Han fortsatte sina studier privat för välbekanta tonsättare, däribland Ildebrando Pizzetti, och senare i Rom för Alfredo Casella. Han tog examen vid Santa Cecilia-konservatoriet 1929, och erhöll i samband med detta ett stipendium som möjliggjorde ett par års studier vid Curtis Institute i Philadelphia, bland annat i dirigering för Fritz Reiner. Hemma i Milano igen studerade han litteratur vid universitetet innan han 1937 fick en professur vid konservatoriet. Från 1950 och till sin död var han direktör för konservatoriet i Bari.

Det råder ingen tvekan om att det är som kompositör till filmmusik han blivit mest känd. Han skrev musik till inte mindre än 150 filmer, och ofta är det fråga om mycket kvalificerad musik vars sviter inte sällan spelas från konsertestraderna. Tänk bara på musiken till en rad filmer av Fellini: La dolce vita, La Strada, 8 ½, Amarcord, Roma, Satyricon, till Coppolas Gudfadern eller Viscontis Leoparden. Men han skrev också en hel del konsertmusik, operetten Den florentinska halmhatten, baletten Le Molière imaginaire, tre symfonier, solokonserter för piano, kontrabas och harpa.

Hans två första symfonier tillkom 1937 respektive 1941 och var tämligen romantiska i sitt tonspråk, och sedan dröjde det till 1957 innan den tredje var klar, och trots att det var den period då han var som mest upptagen av filmmusik, så är det den som innehåller minst inflytande från filmmusik. I stället är Rotas tredje symfoni hans kortaste. Det är ljus, lättlyssnad och neoklassisk musik, där han mästerligt och känsligt blandar stilar och intryck till en egen mogen och personlig syntes.
Stig Jacobsson

Dirigent: B. Tommy Andersson
Solist: Chloë Hanslip, violin
Konsertmästare: Åsa Wirdefeldt

VIOLIN I
Åsa Wirdefeldt
Anneli Jonsson
Iskandar Komilov
Finndís A Kristinsdóttir
Kerstin Svensson
Gustav Inge
Lolita Kisonaite
Cristina Komilova Lixandru

VIOLIN II
Ulf Andrén
Per Drougge
Sonja Lind
Ulf Nilsson
Ingrid Kytöharju
Anne Nilsson
Josef Cabrales Alin
Dag Björkling

VIOLA
Louisa Kaufeldt
Anna Hyllman
Helena Wahlund
Ingela Hellberg
Ingemar Höglind
Anna Harju

CELLO
Mats Olofsson
David Peterson
Linnea Vikström
Sven Risberg
Katarina Lysell

KONTRABAS
Tomas Wahlund
Eugene Maguid
Fabian Dahlkvist
Jesper Julin

FLÖJT
Madeleine Johansson
Kristin Olsson

OBOE
Erik Rodell
Ulrika Gjelsnes

KLARINETT
Erik Larsson
Kristina Lindby

FAGOTT
Patrik Håkansson
Per Nilsson

HORN
Annamia Larsson
Berndt Johansson
Ulf Linde
Johan Stone

TRUMPET
Viktor Silverstone
Odd Inge Gjelsnes

TROMBON
Mikael Appelgren
Thobias Nilsson

BASTROMBON
Martins Knets

TUBA
Simon Frisk

PUKOR
Anders Lindblad

SLAGVERK
Glenn Larsson
Marcus Ström

HARPA
Ingrid Lindskog

Innan konserten kan du njuta av en god bit mat. I pausen kan du köpa något gott. Vid vissa konserter håller vi även öppet i Övre Baren.

För mer information och menyer, tryck här!

Kontakt:
restaurangen@gavlekonserthus.se
026-172940

Varmt välkommen till Restaurang Gourmet BLÅ.