Magnus Fryklund föddes 1990 i Karlstad. Efter examen vid Det Kongelige Danske Musikkonservatorium som både pianist och dirigent, blev han anställd som Young Conductor in Residence för Helsingborgs Symfoniorkester 2017-2019 där han dirigerade flera symfonier och var pianosolist i konserter med repertoar av Bach och Mozart. 2018-2019 var han också husdirigent här på Malmö Opera.

2018-2021 var han engagerad vid Opéra Orchestre National de Montpellier, där han dirigerade över 50 föreställningar och konserter inklusive Askungen, Barberaren i Sevilla, Historien om en soldat, Mozarts Requiem samt flera orkesterkonserter i Montpellier med omnejd. Han har också framträtt som pianosolist i kammarkonserter som Messiaens Kvartett för tidens ände.

Fryklund är också en regelbunden gästdirigent med symfoniorkestrarna i Göteborg, Aarhus, Odense, Sønderjylland samt Nordiska kammarorkestern, Dalasinfoniettan, Musica Vitae, Athelas Sinfonietta och på Norrlandsoperan.

Han är mycket intresserad av tidig musik och har sedan 2016 regelbundet arbetat med barockensemblen Concerto Copenhagen. Detta har resulterat i två album (Vivaldi Rasmussen och Alone & Together) och gästspel såväl över hela Skandinavien som i Holland och Belgien.

Karolina Juodelyte (f. 1990) är en framstående konsertorganist känd för sin tekniska briljans och konstnärliga mognad. Hon började sin konsertkarriär efter att ha vunnit den internationella M.K. Čiurlionis orgeltävlingen i Litauen 2011 vid 21 års ålder, där hon även erhöll flera specialpriser.

Juodelyte har släppt flera soloskivor, bland annat *The Road to Silence* (2020) som fokuserar på modern litauisk orgelmusik, samt *Baltic Concerti* (2018) som innehåller verket *Concerto for Organ, Violin and Chamber Orchestra* av Julius Juzeliūnas. Den senare skivan var med på Grammy Awards röstningslista 2019. Hon har även spelat in CD:er med Litauiska Stråkkvartetten och operasångerskan Nora Petročenko.

Hon har uppträtt som solist vid viktiga evenemang, som för Litauiska Filharmonins Orkester och på Litauens självständighetsdag. Juodelyte är också en aktiv pedagog och undervisade vid Litauiska Akademin för Musik och Teater från 2018 till 2022. Sedan 2024 är hon kyrkomusikdirektör i Bernhard Lichtenberg Församling i Berlin.

Juodelyte har vunnit flera internationella priser, bland annat 1:a pris och flera specialpriser vid M.K. Čiurlionis orgeltävling 2011, samt priser i tävlingar i Tjeckien, Polen, Japan, Kina och Österrike. Hon har studerat vid Litauiska Akademin för Musik och Teater, University of Music and Performing Arts i Wien och Sibelius Akademin i Helsingfors, och erhållit sin masterexamen och solistdiplom vid Akademin för Musik i Detmold.

Hon har deltagit i orgelmästarklasser med flera internationellt kända organister och har uppträtt vid konserter och festivaler världen över, inklusive Tyskland, Polen, Finland och Ryssland.

Jean Sibelius (1865-1957)
Andante festivo

Strax inför julen 1922 bad Walter Parviainen Sibelius om en festkantat för Säynätsalo industrianläggningars 25-årsfest. Från sina skisser lösgjorde Sibelius snabbt ett litet verk på ett par sidor för stråkkvartett. Verket kan basera sig på mycket tidiga skisser, kanske rentav på utkastet till Marjatta-oratoriet under början av 1900-talet.
År 1929 gifte sig kompositörens brorsdotter Riitta Sibelius och på bröllopet spelades Andante festivo av två förenade stråkkvartetter. Det är möjligt att kompositören också bearbetade verket.
På 1930-talet var Sibelius en mycket aktiv radiolyssnare. Han retades av bristerna i dåtida högtalare och tänkte att man borde komponera annorlunda för radio än för konserter. Han beslöt att pröva saken i praktiken när en vän till honom, New York Times' kritiker Olin Downes, bad kompositören att dirigera någonting New Yorks världsutställning till ära i en radiosändning som Finlands hälsning till värden. Den 73-årige Sibelius gick med på att dirigera efter en paus på över ett decennium.

Sibelius bearbetade en version för stråkorkester och timpani med tanke på radiosändningen. Inspelningen av sändningen är det enda ljuddokumentet om Sibelius kapellmästarkonst. hans tempo var högtidligt och ganska långsamt. Orkesterns stråkklang är sjungande men litet grovlemmad – inspelad efter endast en samrepetition.
Sibelius uppehåller grundtempot på ett riktigt professionellt sätt och gör samtidigt naturliga rubaton. Med kompositörens rätt avviker han några gånger från partiturets tempobeteckningar.

Francis Poulenc (1899-1963)
Orgelkonsert i g-moll
Andante, Allegro giocoso, Subito andante moderato, Tempo allegro. Molto agitato, Très calme: Lent, Tempo de l'allegro initial, Tempo d'introduction: Largo

När Francis Poulenc skrev sin orgelkonsert 1938 var han inte längre mycket av en skämtare. Hans världsbild hade mörknat med den politiska situationen i Europa: andra världskriget var bara ett år bort. Dessutom hade han blivit djupt engagerad i den katolska tro han växt upp med, men som han tidigare bara hade gett ytlig uppmärksamhet, trots att han hade komponerat flera religiösa verk.

Denna religiösa omvandling skedde, enligt Poulenc själv, 1936, då hans bästa vän, den unge kompositören och kritikern Pierre-Octave Ferroud, dog. Poulenc skulle därefter göra pilgrimsvandringar till heliga platser och skapa sådana magnifika vittnesbörd om sin tro som Sept chansons från 1936 och Mässa i G från 1937. Ändå kunde han fortfarande hitta inspiration i Paul Eluards dikter, som blandade jordisk och gudomlig kärlek, sprudlande humor och sentimentalitet till en grad som Poulenc fann oemotståndlig, vilket resulterade i några av hans finaste sånger, ofta framförda med kompositören vid pianot och barytonen Pierre Bernac, som skulle bli hans livspartner, som vokalist.

Året avslutades dock med Konsert för orgel, stråkar och pukor, beställd av prinsessan Edmond de Polignac, född Winaretta Singer, från symaskinsförmögenheten. Henri Hell, Poulencs biograf, noterar att barockassociationerna i verket kom som en överraskning: Poulencs blickar bakåt tenderade att vara riktade mot renässansmusiken. "Det är utformat i anda av Buxtehudes orgelfantasier," enligt Hell, och de sju delarna spelas utan paus.

Konserten öppnar med ett dunderande gotiskt, Bach-liknande andante-ackord, följt av ett allegro giocoso som påminner om den busiga Poulenc från yngre dagar, och leder till en lyrisk långsam del - en quasi-lamentoso-melodi av det slag som inte är ovanlig i några av kompositörens tidigare kammarmusikverk, där den verkar tjäna ett satiriskt syfte, vilket knappast är fallet här. "Fyra växlande snabba och långsamma sektioner utgör resten av verket" (Hell), med inslag av Stravinskij-liknande ostinato. Ett underbart ögonblick är den saliga violan, omgiven av orgel och pukor, nära slutet av verket.

Det första framförandet av konserten ägde rum i Polignac-mansionshuset i Paris i början av 1939 (källor varierar när det gäller exakt datum); solist var Maurice Duruflé, en framstående kompositör själv, och Roger Desormière dirigerade.

Ludwig van Beethoven (1770–1827)
Symfoni nr 2 D-dur op 36
Adagio molto. Allegro con brio
Larghetto
Scherzo. Allegro
Allegro molto

På läkaren Schmidts inrådan slog sig Beethoven sommaren 1802 ned i den lantliga friden i Heiligenstadt, en av Wiens förstäder. Inom sig hade han emellertid allt annat än frid; han kände av den hörselskada som snart skulle göra honom helt döv, och mot hösten skrev han till sina bröder det skakande brev som brukar kallas Heiligenstadttestamentet, vilket avslöjar honom som en människa på självmordets rand: ”endast konsten höll mig tillbaka … Ack, det tycktes mig omöjligt att lämna världen innan jag fullbordat allt det vartill jag kände mig kallad.”

Vi vet nu att Beethoven bara var i början av en karriär utan motstycke i musikhistorien, och man kan förstå att han kände skaparkraften välla fram, oemotståndligt. Redan nu satte hans verk outplånliga spår på musikens fortsatta utveckling.

Trots (eller tack vare?) den mörka sinnesstämningen befann sig Beethoven i en mycket rik skaparperiod. Frågan är om han någonsin varit lika produktiv som 1802. Kanske var överansträngning en bidragande faktor till testamentet. Av själskvalen märker man inte mycket i hans musik, i synnerhet inte i andra symfonin. Detta är i huvudsak en ljus och levnadsglad musik, och larghettot hör till hans allra lyckligaste ingivelser. Jämfört med den två år tidigare och helt i Mozarts och Haydns anda skrivna första symfonin, hade mycket ändå hänt. En kritiker fann vid uruppförandet i Theater an der Wien den 5 april 1803 ”att den första symfonin har större värde än den andra, eftersom den är genomförd med otvungen lätthet, medan den andra präglas av en strävan efter det nya och misshagliga.” Kritikern var i själva verket riktigt lyhörd: han hade just bevittnat hur den klara klassicismen förvandlats till lidelsefull romantik.

Den brett upplagda första satsen inleds med ett Adagio molto som innehåller mer av själslig förberedelse än något liknande parti i tidigare symfonier och de två inledande, markerade tonerna D återkommer sedan i olika gestalt under hela första satsen. Att Beethoven sedan presenterar huvudtemat i de låga stråkarna var en uppseendeväckande nyhet och några åhörare fann kontrasten till andra temats marschrytm alltför brutal. Första symfonins långsamma sats bygger nästan helt på ett enda tema, men motsvarande sats i andra symfonin blommar ut till en överväldigande rikedom av härliga melodier och rytmiskt pikanteri. Senare menade Beethoven att han kunnat skapa tjugo verk av dessa tematiska idéer. Därpå följer hans första symfoniska scherzo. I kammarmusikaliska sammanhang hade han däremot redan skrivit flera scherzi, och menuetten i första symfonin har för all del också den scherzokaraktär, även om den inte tagit steget fullt ut. Finalen tar sig mästaren friheten att inleda på dominanten, för att först i tredje takten leda över musiken i huvudtonarten. Oemotståndlig rytmisk kraft, vågade intervallsprång och strålande gott humör utmärker musiken.
Stig Jacobsson

Dirigent: Magnus Fryklund
Karolina Juodelyte, orgel
Konsertmästare: Anneli Jonsson

VIOLIN I
Anneli Jonsson
Finndís A Kristinsdóttir
Cristina Komilova Lixandru
Kerstin Svensson
Lolita Kisonaite
Tuulikki Nilsson Salo

VIOLIN II
Nonna Knuuttila
Ulf Andrén
Per Drougge
Anne Nilsson
Dag Björkling
Ingrid Kytöharju

VIOLA
Louisa Kaufeldt
Anna Hyllman
Ingemar Höglind
Helena Wahlund

CELLO
Mats Olofsson
Saga de Leon
Lena Müller

KONTRABAS
Fabian Dahlkvist
Kjetil Laukholm

FLÖJT
Julia Crowell
Kristin Olsson

OBOE
Hanna Edqvist
Ulrika Gjelsnes

KLARINETT
Erik Larsson
Kristina Lindby

FAGOTT
Gillian Horn
Per Nilsson

HORN
Johan Stone
Ida Freij

TRUMPET
Eivind Björnevik
Odd Inge Gjelsnes

PUKOR
Anders Lindblad