Jean Sibelius (1865–1957)
Violinkonsert d-moll op 47
Allegro moderato
Adagio di molto
Allegro, ma non tanto

I sin ungdom hade Sibelius varit en mycket god violinist och när han återvände till Helsingfors 1891 efter att ha studerat i Berlin och Wien, var det som violinist han fick anställning vid konservatoriet. Ännu långt fram i tiden drömde han om att bli violinvirtuos. Det är naturligtvis många tonsättare som varit violinister, men det är ganska unikt att en tonsättare skriver hela elva verk för violin och orkester, men inte något enda verk för andra soloinstrument. Det är också märkligt att det alla första av dessa stycken blivit en av de finaste violinkonserter som någonsin skrivits, medan alla de övriga tio kompositionerna för violin och orkester som Sibelius skrev, faktiskt är tämligen lättviktiga.

Violinkonserten skrevs mellan den andra och tredje symfonin sommaren 1903 på familjen Järnefelts gård i Lojo. Den uruppfördes i februari 1904 med tonsättaren som dirigent och med Victor Nováček som solist. Framförandet blev ingen större framgång och Sibelius fann att han inte var helt nöjd med vissa avsnitt. Konserten reviderades därför sommaren 1905 och det nya uruppförandet dirigerades av självaste Richard Strauss i Berlin.

Konserten står ganska ensam i Sibelius produktion, dels för att tonsättaren inte alls knyter an till den finska mytologin som han så ofta inspirerats av, dels för att han här strävade efter att kombinera en virtuos solostämma med symfoniska krav. För att nå detta mål tillämpade han de traditionella formerna på ett mycket personligt sätt och förnyade därmed en genre, som vid den här tiden började få rykte om sig att vara på utdöende.

Över orkesterns grubblande d-mollharmonier sjunger violinen en melodi som visar sig vara huvudtemat och den tas även upp av de djupa träblåsarna innan det leder över till en bred violinkadens. Första satsen utvecklas därefter i en fritt behandlad sonatform, som ger den en nästan rapsodisk karaktär. Violinstämman är briljant, musiken dramatisk, orkestern engagerande. Denna storslagna sats är också längre än de följande två tillsammans.

Den långsamma satsen börjar med en vemodig träblåsarfras och den ger eko också hos övriga blåsare. Även violinens sångtema är sorgset och allvarligt. Hela satsen utmärks av en sublim enkelhet. Det avslutande allegrot har kallats en polonäs för isbjörnar och är ett rondo med bara två teman. Det första presenteras av violinen och det andra av orkestern. Musiken är mycket virtuos och även om solisten dominerar, så blir aldrig orkesterpartiet ointressant.
Stig Jacobsson

Peter Tchaikovsky (1840-1893)
Symfoni nr 5 e-moll op 64
Andante - Allegro con anima
Andante cantabile, con alcuna licenza
Allegro moderato
Andante maestoso - Allegro vivace

Peter Tchaikovsky hade under lång tid varit ekonomiskt oberoende när han under sommaren 1888 gav sig på sin femte symfoni. En förmögen änka, Nadezjda von Meck, hade så till den grad fängslats av hans kompositioner att hon gett honom ett generöst tilltaget årligt underhåll, vilket befriade honom från privatelever och andra inkomstbringande men tidskrävande sysselsättningar. Det enda motkrav hon ställde, var att de aldrig skulle träffas! Han kunde nu på heltid komponera, och han nådde också snabbt mästerskap.

Den femte symfonin är ett bevis på detta. Det hade gått tio år sedan den fjärde symfonin och i mellantiden hade han hunnit skriva fem operor, däribland den kända Eugen Onegin, dessutom stråkserenaden, Capriccio Italien, andra pianokonserten, 1812-uvertyren och mycket annat; det vill säga åtskilliga av hans mest kända verk. Han hade också hunnit genomföra sin första europeiska turné som dirigent, men också ingå i det katastrofala äktenskapet med Antonia Miliukova, försökt ta livet av sig i det iskalla vattnet i Moskvafloden och flytt till Schweiz.

Efter fyra månaders arbete med symfonin skrev han till madam Meck att han nästan var färdig med sin ”ödessymfoni”. På efterlämnade manuskript liknar han sitt verk vid en fullständig resignation inför ödet – och detta hänger säkerligen ihop med de känslomässiga problemen kring hans homosexualitet. Till skillnad från fjärde symfonins brutala karaktär kommer ödesmotivet i den femte smygande i klarinetternas låga register. Omedelbart grips man av enkelheten och harmonin, av känsligt inplacerade blåsarsoli.
Andra satsen låter två känsloladdade motiv växla med varandra. Det ena presenteras av hornet och det andra av oboen. Men också här byter ödesmotivet in.
Tredje satsen bidrar med kontrast i form av en välpolerad elegant vals, den dansform som så många gånger lockat fram mästerverk ur Tchaikovskys penna. Det börjar som om det vore en balettscen och först så småningom får musiken symfonisk karaktär. Tankarna flyr inte undan ens i balens virvlar.
I finalen genomgår ödestemat en förvandling. Tempot blir mer marschliknande och skiftar i dur – det blir efter hand till och med grandiost. Från att ha varit alltför inåtvänt, har det nu blivit nästan aggressivt utåtriktat, och detta berättar en hel del om den plågade upphovsmannens inre känsloliv.
Stig Jacobsson