Sergej Prokofjev (1891-1953)
Violinkonsert nr 1 D-dur op 19
Andantino
Scherzo: Vivacissimo
Moderato

Få tonsättare har som Sergej Prokofjev haft en så genuin fallenhet för ljuvliga, naturliga melodier, tänkt bara på baletten Romeo och Julia eller musiksagan Peter och vargen. En innerlig melodi av himmelsk skönhet inleder också hans första violinkonsert. När han omkring 1915 var mitt uppe i arbetet med operan Spelaren (efter Dostojevskijs roman) rann denna melodi upp i hans sinne, och han krafsade snabbt ned den på en lapp för att ha den till hands när han efter något år fick tid för nya projekt. Han var då några och tjugo år gammal, ytterst vital som pianist och tonsättare, och han var flitigt sysselsatt med flera olika kompositioner samtidigt. När han kommit så långt att det var dags att orkestrera violinkonserten, var också hans första symfoni en god bit på väg …

Melodierna dominerar, och solisten växer långsamt fram ur orkesterklangen för att så småningom härska över den. Lyriken flödar, och man har beskrivit konserten som en personlig blandning av naiv sagostämning och våldsam sarkasm. Den sistnämnda sidan, som är så tydlig i de flesta av Prokofjevs ungdomsverk, och som gav honom epitetet ”den ryska musikens svarta får”, dyker upp i violinkonsertens centrala rondoscherzo. Det är en briljant, rytmiskt vital och vågad musik. Men så återkommer lyriken i finalen, och när hela konsertens inledande melodi återkommer i harpa och skimrande stråkar mot slutet, lyssnar man till det kanske vackraste Prokofjev någonsin skrev.

Uruppförandet var planerat till hösten 1917, men fick skjutas upp på grund av den ryska oktoberrevolutionen. Händelserna var givetvis omskakande, och Prokofjev valde att snabbt lämna landet för att under femton år vara bosatt i väst. Violinkonserten uruppfördes därför i Paris den 18 oktober 1923 med Pawel Kochanski som solist. Konserten blev inom kort mycket uppmärksammad. Om första violinkonserten var det sista Prokofjev skrev innan han lämnade sitt fosterland, så blev hans andra violinkonsert det första han skrev när han återvände dit på 1930-talet.
Stig Jacobsson

Wolfgang Amadeus Mozart (1756–1791)
Symfoni nr 40 g-moll (K550)
Molto allegro
Andante
Menuetto: Allegretto
Finale: Allegro assai

Sommaren 1788 uppbådade Mozart alla sina krafter och slutdaterade under loppet av en dryg månad sina tre sista symfonier: nr 39 Ess-dur (26 juni), nr 40 g-moll (25 juli) och nr 41 C-dur kallad Jupiter (10 augusti),

Varför komponerade han inga fler symfonier? Han hade ändå tre år kvar att leva och han arbetade snabbt. I dessa mästerverk hade han också nått längre än i något annat tidigare verk. Ja, ingen tonsättare hade tidigare skrivit så gripande symfonier.

Några säkra svar finns inte, men man kan spekulera. Kanske kände Mozart att han gett sig in på vägar som ledde längre än han kunde överblicka. Han hade beträtt okänd mark. Han levde i alla fall under klassicismens tidevarv, och den innebar att ”lidelser, hur häftiga de än må vara, aldrig får uttryckas så att de blir osmakliga, och musiken inte ens i de hemskaste situationer får såra örat, utan måste även då behaga – det vill säga alltid förbli musik”. I dessa tre symfonier står Mozart på gränsen. Han blickar mot framtiden. Han har redan anat romantikens stormande känsloliv.

I sina brev uppehöll sig Mozart under denna tid mycket vid de svarta tankar som förföljde honom från tid till annan, och dessutom led han av ovanligt besvärande penningbrist. Han arbetade hårt för att skjuta dessa tankar ifrån sig, men den oro som tagit honom i besittning speglas för en gångs skull i musiken, särskilt i den tragiska g-mollsymfonin nr 40. Trots att han redan skrivit 39 symfonier (om vi nu ska följa den traditionella numreringen, trots att det inte finns någon nr 37...) så var det bara en han dittills skrivit i moll; nr 25, den så kallade lilla g-mollsymfonin. Redan detta är ett allvarligt tecken på hans oro, och att den sitter mycket djupt. Mozart är ju annars känd för att inte låta sin musik påverkas av yttre omständigheter. Han hade alltid kunnat skriva uppsluppna verk även under de mest bekymmersamma tider.

Redan i g-mollsymfonins inledning känner vi oron. Åtminstone kände hans samtid av den så intensivt att de uppfattade symfonin som rent skrämmande. Senare lyssnare har tvärtom ofta tyckt att den är såväl graciös som underhållande. Det nervösa kommer till uttryck i teman som kastas mellan instrumentsektionerna och som rymmer smärtsamma dissonanser. Men kanske kan vi nutidsmänniskor inte längre uppfatta dem. Vi lever i en så mycket mer dissonant tid än Mozart.

I Andantet avtar hetsjakten, men oron kvarstår och finns där även i Menuetten, vars mellandel annars är symfonins enda ljusa vilopaus. I finalen återkommer nämligen det hetsiga. Men trots alla känslostormar förlorar Mozart aldrig balansen, därtill var han alltför rotad i klassicismens renhet. Hans personliga bikt har mycket allmänmänskligt i sig ­– det är därför symfonin i g-moll fortfarande är en av hans mest spelade och mest älskade.
Stig Jacobsson

Innan konserten kan du njuta av en god bit mat. I pausen kan du köpa något gott. Vid vissa konserter håller vi även öppet i Övre Baren.

För mer information och menyer, tryck här!

Kontakt:
restaurangen@gavlekonserthus.se
026-172940

Varmt välkommen till Restaurang Gourmet BLÅ.