Gävle Symfoniorkesters chefdirigent Christian Reif har etablerat ett gott renommé för sin naturliga musikalitet, innovativa programläggning och tekniska skicklighet.

Sedan 2022 är Reif även konstnärlig ledare för Lakes Area Music Festival i Minnesota – en månadslång sommarfestival som samlar några av USA:s främsta klassiska musiker. Programmet sträcker sig från opera och kammarmusik till symfoniska konserter och beställningsverk. Festivalen verkar för att högkvalitativa kulturupplevelser ska vara tillgängliga för alla och tillämpar en modell där publiken själv bestämmer biljettpriset.

Säsongen 2025/26 bjuder på debuter med Nashville Symphony, The Florida Orchestra, Danish Chamber Orchestra, Latvian National Symphony Orchestra och Australian Youth Orchestra, samt återkomster till Houston Symphony, National Arts Centre Orchestra i Ottawa, Netherlands Radio Philharmonic, Belgrade Philharmonic och National Radio Orchestra of Romania.

Reif har en aktiv karriär på båda sidor Atlanten och har dirigerat orkestrar som San Francisco Symphony, Baltimore Symphony, Dallas Symphony, Houston Symphony, St. Louis Symphony, Cincinnati Symphony, Milwaukee Symphony, Indianapolis Symphony och Kansas City Symphony, samt St. Paul Chamber Orchestra och Orchestra of St. Luke's. I Europa har han framträtt med bland andra Orchestre National de Lyon, Royal Scottish National Orchestra, Münchner Rundfunkorchester, Hallé Orchestra och Stavanger Symphony.

Han har även dirigerat opera, bland annat uppsättningar av Don Giovanni, The Merry Wives of Windsor, Pagliacci, Ariadne auf Naxos, The Rake's Progress och Hänsel och Gretel.

År 2024 tilldelades Reif en GRAMMY för albumet Walking in the Dark (Nonesuch Records), där han både ackompanjerar sopranen Julia Bullock på piano och dirigerar Philharmonia Orchestra i London. Under pandemin 2020 spelade duon in serien Songs of Comfort, som uppmärksammades av NPR och listades av The New York Times bland årets bästa klassiska musik.

Tidigare har Reif varit Resident Conductor för San Francisco Symphony och Music Director för dess ungdomsorkester, samt Conducting Fellow vid New World Symphony och Tanglewood Music Center. Han har studerat dirigering vid Mozarteum i Salzburg och vid Juilliard School i New York. Han bor i München med sin hustru Julia Bullock och deras son.

Född i Tyskland av koreanska föräldrar är Clara-Jumi Kang internationellt hyllad för sin musikalitet och virtuositet. Under sin karriär har hon mottagit en rad utmärkelser, däribland första pris vid Indianapolis International Violin Competition, Sendai Violin Competition och Seoul Violin Competition.

Bland hennes senaste och kommande höjdpunkter finns festivalframträdanden på BBC Proms, Hollywood Bowl tillsammans med Los Angeles Philharmonic, samt hennes debut vid Salzburgfestivalen. Senare under säsongen 2024/25 gjorde hon debut med Accademia Nazionale di Santa Cecilia under ledning av Daniel Harding, och återvände till Münchner Philharmoniker och Rotterdams filharmoniska orkester med chefdirigent Lahav Shani – till strålande recensioner. Hon debuterade även med West-Eastern Divan Orchestra under Zubin Mehta under deras stora turné i Kina och Europa.

Kang återvänder till Israel Philharmonic och Seoul Philharmonic, och gör dessutom debut med Atlanta Symphony Orchestra, National Arts Centre Orchestra i Ottawa, Shanghai Symphony Orchestra och Nederlands Philharmonisch Orkest, bland flera andra. Hon ger även en recitalturné i Korea, samt recitaldebuter på Pierre Boulez Saal i Berlin och Hong Kong City Hall, utöver solokonserter i Rom och Turin.

Andra framträdanden har inkluderat konserter med New York Philharmonic, Münchner Philharmoniker vid Isarphilharmonie och på turné i Korea med Myung-whun Chung, samt med Budapest Festival Orchestra, Kungliga Filharmonikerna i Stockholm, Gürzenich-Orchester Köln, Deutsche Kammerphilharmonie Bremen, City of Birmingham Symphony Orchestra, BBC Philharmonic, Melbourne Symphony, NHK Symphony Orchestra och Bournemouth Symphony.

Sedan sin solistdebut med Hamburgs symfoniorkester vid fem års ålder har Kang arbetat med ledande dirigenter som Paavo Järvi, François-Xavier Roth, Stéphane Denève, Vasily Petrenko, Daniel Harding, Jaap van Zweden, Kazuki Yamada, Olli Ollikainen, Ryan Bancroft, Juanjo Mena, Lahav Shani, Thierry Fischer, Charles Dutoit, Christian Reif, Anja Bihlmaier, Kevin John Edusei och Long Yu.

År 2012 utsågs hon av den koreanska dagstidningen Dong-A Times till en av Koreas 100 mest lovande och inflytelserika personer, och samma år mottog hon Daewon Music Award för sina internationella insatser. Hon har även tilldelats Kumho Musician of the Year (2015).

Clara-Jumi Kang har gett ut två album på Decca: Modern Solo, med verk av bland andra Schubert (The Last Rose, Erlkönig) och Ysaÿe, samt ett Brahms/Schumann-album med pianisten Yeol-Eum Son. Hennes Beethoven-sonatcykel tillsammans med Sunwook Kim släpptes på Accentus med lysande recensioner och flera nomineringar.

Som hängiven kammarmusiker medverkar hon regelbundet på internationella festivaler och samarbetar med framstående musiker som Janine Jansen, Gidon Kremer och Mischa Maisky.

Kang började spela violin vid tre års ålder och blev som fyraåring den yngsta antagna studenten någonsin vid Musikhögskolan i Mannheim. Hon fortsatte sina studier för Zakhar Bron i Lübeck och fick vid sju års ålder ett fullt stipendium till Juilliard School där hon studerade för Dorothy DeLay. Vid elva års ålder började hon få musikaliskt mentorskap av Daniel Barenboim, och som tolvåring debuterade hon med Chicago Symphony Orchestra under hans ledning.

Hon har tagit kandidatexamen och masterexamen vid Korean National University of Arts under Nam-Yun Kim, och avslutade sina studier vid Musikhochschule München för Christoph Poppen.

Clara-Jumi Kang spelar på en "Thunis" Stradivarius från 1702, generöst utlånad av KIA.

Bo Linde (1933-1970)
Pensieri sopra un cantico vecchio op 35

Sommaren 1967 föreslog Gävleorkesterns ledning att stadens son, tonsättaren Bo Linde, skulle skriva något till den kommande nyårskonserten. Detta uppdrag åtog han sig gärna. Mot hösten började han komponera och den 24 november slutdaterade han Pensieri sopra un cantico vecchio – funderingar över en gammal koral. Den gamla koral Linde ägnar sina funderingar åt är "Det är en ros utsprungen". Temat har en högtidlighet som passar jul- och nyårsfirandet, åtminstone om man ser mer allvarligt på det. Men temat används bara fragmentariskt, det ikläder sig många skepnader och får bland annat även formen av en långsam vals. Kanske är detta en påminnelse om den dansmusik han fötts till på dagen 35 år tidigare. Han såg nämligen dagens ljus den första januari, mitt under nyårsfirandet, "till ett infernaliskt oväsen från en orkester som spelade på nöjestemplet Maxim, som låg i det omedelbara grannskapet". Passande nog fick även stycket opusnumret 35.
Stig Jacobsson

Sergej Prokofjev (1891-1953)
Violinkonsert nr 1 D-dur op 19
Andantino
Scherzo: Vivacissimo
Moderato

Få tonsättare har som Sergej Prokofjev haft en så genuin fallenhet för ljuvliga, naturliga melodier, tänkt bara på baletten Romeo och Julia eller musiksagan Peter och vargen. En innerlig melodi av himmelsk skönhet inleder också hans första violinkonsert. När han omkring 1915 var mitt uppe i arbetet med operan Spelaren (efter Dostojevskijs roman) rann denna melodi upp i hans sinne, och han krafsade snabbt ned den på en lapp för att ha den till hands när han efter något år fick tid för nya projekt. Han var då några och tjugo år gammal, ytterst vital som pianist och tonsättare, och han var flitigt sysselsatt med flera olika kompositioner samtidigt. När han kommit så långt att det var dags att orkestrera violinkonserten, var också hans första symfoni en god bit på väg …

Melodierna dominerar, och solisten växer långsamt fram ur orkesterklangen för att så småningom härska över den. Lyriken flödar, och man har beskrivit konserten som en personlig blandning av naiv sagostämning och våldsam sarkasm. Den sistnämnda sidan, som är så tydlig i de flesta av Prokofjevs ungdomsverk, och som gav honom epitetet ”den ryska musikens svarta får”, dyker upp i violinkonsertens centrala rondoscherzo. Det är en briljant, rytmiskt vital och vågad musik. Men så återkommer lyriken i finalen, och när hela konsertens inledande melodi återkommer i harpa och skimrande stråkar mot slutet, lyssnar man till det kanske vackraste Prokofjev någonsin skrev.

Uruppförandet var planerat till hösten 1917, men fick skjutas upp på grund av den ryska oktoberrevolutionen. Händelserna var givetvis omskakande, och Prokofjev valde att snabbt lämna landet för att under femton år vara bosatt i väst. Violinkonserten uruppfördes därför i Paris den 18 oktober 1923 med Pawel Kochanski som solist. Konserten blev inom kort mycket uppmärksammad. Om första violinkonserten var det sista Prokofjev skrev innan han lämnade sitt fosterland, så blev hans andra violinkonsert det första han skrev när han återvände dit på 1930-talet.
Stig Jacobsson

Wolfgang Amadeus Mozart (1756–1791)
Symfoni nr 40 g-moll (K550)
Molto allegro
Andante
Menuetto: Allegretto
Finale: Allegro assai

Sommaren 1788 uppbådade Mozart alla sina krafter och slutdaterade under loppet av en dryg månad sina tre sista symfonier: nr 39 Ess-dur (26 juni), nr 40 g-moll (25 juli) och nr 41 C-dur kallad Jupiter (10 augusti),

Varför komponerade han inga fler symfonier? Han hade ändå tre år kvar att leva och han arbetade snabbt. I dessa mästerverk hade han också nått längre än i något annat tidigare verk. Ja, ingen tonsättare hade tidigare skrivit så gripande symfonier.

Några säkra svar finns inte, men man kan spekulera. Kanske kände Mozart att han gett sig in på vägar som ledde längre än han kunde överblicka. Han hade beträtt okänd mark. Han levde i alla fall under klassicismens tidevarv, och den innebar att ”lidelser, hur häftiga de än må vara, aldrig får uttryckas så att de blir osmakliga, och musiken inte ens i de hemskaste situationer får såra örat, utan måste även då behaga – det vill säga alltid förbli musik”. I dessa tre symfonier står Mozart på gränsen. Han blickar mot framtiden. Han har redan anat romantikens stormande känsloliv.

I sina brev uppehöll sig Mozart under denna tid mycket vid de svarta tankar som förföljde honom från tid till annan, och dessutom led han av ovanligt besvärande penningbrist. Han arbetade hårt för att skjuta dessa tankar ifrån sig, men den oro som tagit honom i besittning speglas för en gångs skull i musiken, särskilt i den tragiska g-mollsymfonin nr 40. Trots att han redan skrivit 39 symfonier (om vi nu ska följa den traditionella numreringen, trots att det inte finns någon nr 37...) så var det bara en han dittills skrivit i moll; nr 25, den så kallade lilla g-mollsymfonin. Redan detta är ett allvarligt tecken på hans oro, och att den sitter mycket djupt. Mozart är ju annars känd för att inte låta sin musik påverkas av yttre omständigheter. Han hade alltid kunnat skriva uppsluppna verk även under de mest bekymmersamma tider.

Redan i g-mollsymfonins inledning känner vi oron. Åtminstone kände hans samtid av den så intensivt att de uppfattade symfonin som rent skrämmande. Senare lyssnare har tvärtom ofta tyckt att den är såväl graciös som underhållande. Det nervösa kommer till uttryck i teman som kastas mellan instrumentsektionerna och som rymmer smärtsamma dissonanser. Men kanske kan vi nutidsmänniskor inte längre uppfatta dem. Vi lever i en så mycket mer dissonant tid än Mozart.

I Andantet avtar hetsjakten, men oron kvarstår och finns där även i Menuetten, vars mellandel annars är symfonins enda ljusa vilopaus. I finalen återkommer nämligen det hetsiga. Men trots alla känslostormar förlorar Mozart aldrig balansen, därtill var han alltför rotad i klassicismens renhet. Hans personliga bikt har mycket allmänmänskligt i sig ­– det är därför symfonin i g-moll fortfarande är en av hans mest spelade och mest älskade.
Stig Jacobsson

Innan konserten kan du njuta av en god bit mat. I pausen kan du köpa något gott. Vid vissa konserter håller vi även öppet i Övre Baren.

För mer information och menyer, tryck här!

Kontakt:
restaurangen@gavlekonserthus.se
026-172940

Varmt välkommen till Restaurang Gourmet BLÅ.