Dirigenten Jessica Cottis har fått stort internationellt erkännande för sina nyskapande och tankeväckande program samt sitt inspirerande musikaliska ledarskap. Hon beskrivs som en begåvad kommunikatör – "cool, samlad, otroligt artikulerad och engagerande" (The Scotsman) – och är idag en av de mest framstående australiska dirigenterna på den internationella scenen, högt efterfrågad av orkestrar världen över.

Hennes tolkningar av den romantiska repertoaren har hyllats gång på gång:
"Med precis rätt temperament för Brahms och en förnämlig dirigeringsteknik tog Jessica Cottis hand om varje ton. Med auktoritet och klarhet som solsken lyfte hon orkestern till enorma höjder." (Västerbottens-Kuriren)

Cottis inleder nu sin tredje säsong som konstnärlig partner för Västerås Sinfonietta och fortsätter sin femte säsong som chefsdirigent och konstnärlig ledare för Canberra Symphony Orchestra. Under hennes visionära ledarskap har CSO lanserat flera viktiga och prisbelönta initiativ – bland annat ett omfattande beställningsprogram, samarbeten med urfolksskapare och ett starkt fokus på australiska tonsättare.

Bland hennes senaste höjdpunkter finns två år i rad som invigningsdirigent vid Aldeburgh Festival (2025 med uruppförandet av Colin Matthews opera A Visit to Friends), samt gästspel med orkestrar som Real Filarmónica de Galicia, Queensland Symphony, Edmonton Symphony, National Radio Orchestra of Romania, Turku Philharmonic, Gävle Symfoniorkester, Orchestre Philharmonique du Luxembourg, National Arts Centre Orchestra Ottawa och National Youth Orchestra of Ireland. Hon har gjort inspelningar för BBC, ABC och Decca Classics.

Under säsongen 2025–2026 dirigerar Cottis bland andra Philharmonia Orchestra, Malmö SymfoniOrkester, Belgian National Orchestra, Adelaide Symphony, Danish Philharmonic och Calgary Philharmonic, samt tre program med National Symphony Orchestra of Ireland, inklusive en konsertant uppsättning av Bizets Carmen.

Cottis är särskilt uppskattad för sin musikaliska nyfikenhet och känsla för samtida musik. Hon har dirigerat flera uppmärksammade moderna operaproduktioner, bland annat Poul Ruders The Handmaid's Tale (Kungliga Operan i Köpenhamn), John Adams The Death of Klinghoffer (Norrlandsoperan), Jonathan Doves Itch (Opera Holland Park), Gerald Barrys The Intelligence Park (London Sinfonietta) och Gavin Higgins & Francesca Simons The Monstrous Child (Aurora Orchestra, Royal Opera House). Hon har även varit musikchef för Laura Bowlers The Blue Woman på Royal Opera House, samt dirigerat La Traviata (Opera Australia), Räven (Janáček, Opera Holland Park) och Macbeth (Verdi, Norrlandsoperan).

Jessica Cottis växte upp på familjens fårgård i sydöstra Australien och utvecklade tidigt en livslång fascination för både musik och natur. Hon är särskilt intresserad av samspelet mellan musik, vetenskap och lyssnande, och arbetar aktivt som ambassadör för klassisk musik. Hon har hållit mästarklasser för Royal Philharmonic Society och Royal Academy of Music, lett kurser för kvinnliga dirigenter vid Royal Opera House, och sitter i styrelsen för Nonclassical samt är ordförande för Tait Memorial Trusts musikråd som stödjer unga australiska och nyzeeländska artister i Storbritannien.

Cottis medverkar regelbundet i BBC:s radio- och tv-program där hon kommenterar konstnärliga ämnen från opera till arkitektur, synestesi och akustik.

Hennes musikaliska bana började som organist. Efter förstklassiga studier vid Australian National University fortsatte hon i Paris för studier hos den banbrytande franska organisten Marie-Claire Alain. Efter en handledsskada som satte stopp för hennes spelarkarriär började hon dirigera vid Royal Academy of Music i London, där hon studerade för Colin Metters och Sir Colin Davis. Därefter var hon assisterande dirigent vid BBC Scottish Symphony Orchestra och Sydney Symphony Orchestra, där hon samarbetade med mentorer som Sir Donald Runnicles, Charles Dutoit och Vladimir Ashkenazy.

Utnämnd till "2019 Classical Face to Watch" av The Times, har hon senare hedrats med titlarna Associate of the Royal Academy of Music och Distinguished Visiting Fellow vid Australian National University.

Jessica Cottis är bosatt i Stockholm, där hon – när hon inte dirigerar – ägnar sig åt sin stora passion: fjärilar.

"Christian Poltéra lyfter fram verket med en precis, stålstark teknik och tänder elden i partituret på ett elegant och djupt originellt sätt. Hans uttryckskraft och levande ton bidrar avgörande till att ge den vidsträckta musikaliska helheten en strålande lyrisk karaktär [...]."

Som en av sin generations mest imponerande cellister låter Christian Poltéra alltid musiken stå i centrum. Utan stora gester blottlägger han verkets innersta väsen. Hans unika klangfärg präglar tolkningarna, som han på ett mästerligt sätt anpassar till epok och stil.

Den schweiziske cellisten började tidigt sin bana som musiker och studerade först för Nancy Chumachenco, därefter för Boris Pergamenschikov och Heinrich Schiff i Salzburg och Wien. År 2004 tilldelades han Borletti-Buitoni Award och utsågs till BBC New Generation Artist. Två år senare turnerade han som Rising Star i Europas stora konserthus.

Inbjudningar från ledande orkestrar har tagit honom världen över – bland annat till Gewandhausorkestern i Leipzig, Los Angeles Philharmonic, Oslo Philharmonic, BBC Symphony Orchestra, Bamberger Symphoniker, Orchestre de Paris, Wiener Symphoniker, Münchner Philharmoniker, Orchestra dell'Accademia Nazionale di Santa Cecilia, Chamber Orchestra of Europe, Tonhalle-Orchester Zürich, Rotterdams Philharmonisch Orkest och Seoul Philharmonic. Bland dirigenterna han samarbetat med finns Riccardo Chailly, Christoph von Dohnányi, Bernard Haitink, John Eliot Gardiner, Philippe Herreweghe, Paavo Järvi och Andris Nelsons.

Vid sidan av sin solokarriär ägnar sig Poltéra passionerat åt kammarmusik. En rad kritikerrosade inspelningar (Bach, Mozart, Beethoven, Schubert, Hindemith, Schönberg) dokumenterar det unika samspelet i Trio Zimmermann, tillsammans med Frank Peter Zimmermann (violin) och Antoine Tamestit (viola). I trio med Esther Hoppe (violin) och Ronald Brautigam (piano/hammarklaver) uppträder han i Europas musikmetropoler som Edinburgh, Amsterdam, London och Zürich. Han samarbetar även med framstående kollegor som Mitsuko Uchida, Isabelle Faust, Sharon Kam, Lars Vogt, Leif Ove Andsnes och Kathryn Stott samt med Chiaroscuro-, Gringolts-, Hagen-, Belcea-, Auryn- och Zehetmair-kvartetterna. Vid Schwetzinger Festspiele var han Artist in Residence, och han är en återkommande gäst vid festivaler som Salzburg, Luzern, Schubertiaden i Schwarzenberg, Berlin, Wien, Dresden, Schleswig-Holstein och London Proms.

Han har även framfört J. S. Bachs sviter för solocello i Bryssel, Vevey och som Artist in Residence vid Schwäbischer Frühling.

Christian Poltéras prisade diskografi speglar hans breda repertoar. Bland hans många prisbelönta BIS-inspelningar (BBC Music Award, Gramophone Choice, Diapason d'Or de l'Année) finns cellokonserter av Haydn, Sjostakovitj, Martinů, Dvořák, Walton, Ligeti, Barber, Dutilleux, Lutosławski, Honegger, Hindemith och Martin, samt sonater av Mendelssohn, Fauré och Saint-Saëns. År 2024 utkom ett album tillägnat Sergej Prokofjev, inspelat med Juho Pohjonen och Sinfonia Lahti under ledning av Anja Bihlmaier, samt en inspelning av Brahms sonater med Ronald Brautigam, för vilken Poltéra samma år återigen tilldelades Diapason d'Or de l'Année.

Sedan 2013 är han konstnärlig ledare för Kammermusiktage i Bergkirche Büsingen. Han är även professor vid Hochschule Luzern och håller regelbundet mästarkurser.

Christian Poltéra spelar på en cello byggd av Antonio Casini (1675) samt den legendariska Mara-cellon av Antonio Stradivari från 1711.

Ralph Vaughan Williams (1872 – 1958)
Fantasia on a theme by Thomas Tallis (Fantasi För Stråkorkester)

Medan dagens upphovsrättslagar strikt reglerar användningen av andras kreativa verk, var det under renässansen ett tecken på respekt att låna en melodi – eller till och med ett helt verk – från en kollega och omarbeta det i ett nytt sammanhang. Därför finns otaliga exempel på ömsesidiga lån mellan renässanskompositörer i mässor och motetter. I den engelska stråkmusiken finns dessutom många så kallade In nomine-stycken, alla baserade på ett fragment av en gregoriansk sång som användes i en mässa av den tidiga 1500-talskompositören John Taverner.

Ralph Vaughan Williams hedrade denna tradition när han lånade ett tema från sin store engelske föregångare Thomas Tallis och utvecklade det till en rikt vävd Fantasia för dubbel stråkorkester och solostråkkvartett. Temat är det tredje av nio melodier (var och en i en egen kyrkotonart) som Tallis bidrog med till en metrisk psalmbok sammanställd av ärkebiskop Matthew Parker år 1567. Psalmförfattaren John Addison, född femton år efter att psalmboken publicerats, lade senare till texten:

When rising from the bed of death,
O'erwhelmed with guilt and fear,
I see my Maker face to face,
O how shall I appear?

Det var denna version som Vaughan Williams stötte på när han 1906 fick uppdraget att redigera The English Hymnal. Tallis melankoliska melodi i frygisk tonart kom åter till hans minne 1910, då han fick beställning på ett verk till den anrika Three Choirs Festival i Gloucester Cathedral.

Melodin består av två större delar, där den första är uppdelad i två nästan identiska fraser. De två fraserna i den andra delen kompletterar varandra i ett slags fråga–svar-mönster; denna del livas också upp av ständigt skiftande taktarter (3/4, 6/8 och 4/4) som förändrar rytmisk känsla mellan takterna.

Efter en kort introduktion inleds Fantasia med två fullständiga presentationer av temat av de samlade orkestrarna. I den andra stiger melodin högt i violinerna medan ackompanjemanget blir allt mer utsmyckat. Därefter börjar Vaughan Williams dela upp både sina orkestrar och sitt musikaliska material. De två orkestrarna svarar varandra i ett musikaliskt samtal byggt på första delen av temat. Soloviolan tar sedan upp den andra delen, senare tillsammans med soloviolinen, kvartetten och till slut de båda orkestrarna. Detta utvecklas till en lång dialog av tematiska fragment innan hela melodin återvänder i en utsmyckad duett mellan violin och viola, ackompanjerad av full orkester.

Fantasia on a Theme by Thomas Tallis utmärks av sin fylliga, skimrande klang, sina flödande och sammanvävda teman, samt den genomskinliga modala harmonik som Vaughan Williams använder för att förvandla klangen av sitt 1500-talsoriginal – den instrumentala fantasian för stråkar som var så populär under den engelska renässansen.

Camille Saint-Saëns (1835-1921)
Cellokonsert nr 2
Allegro moderato e maestoso; Andante sostenuto
Allegro non troppo

Camille Saint-Saëns var en av 1800-talets mest betydelsefulla franska tonsättare. Han etablerade sig som en klassicist i en tid då impressionismen och modernismen började få fäste i musiklivet. Cellokonsert nr 2 bär tydliga spår av detta – ett verk som förenar romantisk virtuositet med klassisk klarhet.

Cellokonserten skrevs år 1902, mitt emellan två andra mästerverk i genren: Dvořáks cellokonsert (1895) och Elgars (1919). Den har i efterhand hamnat något i skuggan av dessa två, men intar ändå en viktig plats i cellorepertoaren just för att den förenar traditionella kompositionstekniker med en mer modern klangvärld. Det är dessutom ett tekniskt krävande och komplext verk som ställer höga krav på solistens briljans, uttrycksfullhet och närvaro.

Verket består av två satser, som i sin tur är uppdelade i flera kontrasterande avsnitt, vilket gör att konserten kan upplevas som fyrsatsig. Saint-Saëns hade en förkärlek för scenisk dramatik, och den första satsen har en tydligt operaliknande karaktär. Solisten framträder nästan som huvudpersonen i ett drama – fylld av passion, energi, starka känslor men också lyrisk sångbarhet. Hela satsen präglas av en levande dialog mellan solist och orkester.

Den andra satsen har karaktären av en variationssats, där dansanta och rytmiska element återkommer och avbryts av mer kontrasterande partier. Mittendelen är som en ordlös arie, där cellons röst – ofta beskriven som den mest mänskliga av alla instrument – får sjunga fritt. Konserten avslutas med sprudlande energi och fransk elegans, full av rytmisk drivkraft och virtuos glans.

I dag förknippas Saint-Saëns främst med verk som Djurenas karneval och Orgelsymfonin, men hans andra cellokonsert är väl värd att upptäcka. Det är ett verk med många lager, som belönar den lyssnare som möter det med uppmärksamhet och öppenhet.

Ludwig van Beethoven (1770-1827)
Symfoni nr 7 A-dur op 92
Poco sostenuto – Vivace
Allegretto
Presto
Finale: Allegro con brio

Få tonsättare har burit på sina musikaliska idéer så länge som Ludwig van Beethoven. Få har bearbetat dem så många gånger innan de förmått placera in dem i ett symfoniskt bygge. De första skisserna till det som skulle bli hans sjunde symfoni kan hittas i skissböckerna från 1800-talets början, man han påbörjade inte det egentliga arbetet förrän hösten 1811. Symfonin blev sedan fullbordad våren 1812.
Det är inte många av de stora mästarna som lämnat så riktligt med skissmaterial efter sig som Beethoven. På grund av sin dövhet var han van att skriva ner allting, och idag är hans otaliga konversationshäften ovärderliga källor till kunskap om hans liv och verk.
Få symfonier har mottagits med så varierade omdömen som just Beethovens sjua. Alltsedan den mycket lyckade konserten i Wiens universitetsaula den 8 december 1813 till förmån för invaliderna från napoleonkrigen, då den symfoniska dikten Wellingtons seger och sjunde symfonin uruppfördes, och då dess andra sats måste bisseras, har den visserligen varit mycket uppskattad och ofta spelad, men kollegan Carl Maria von Weber hävdade att ”nu är det hög tid att spärra in Beethoven på dårhus”, och efter första framförandet i Leipzig menade kritikerna att Beethoven måste ha varit berusad när han skrev yttersatserna.
Detta kan jämföras med Richard Wagners beskrivning av symfonin som en ”dansens apoteos”, eller Romain Rolland, som menade att man ”ingen annanstans finner större frihetslängtan och kraft än i A-dursymfonin. Den är ett vansinnigt ödslande av övermänskliga krafter utan gräns, och bara för nöjes skull – ett nöje, liknande det floden måste erfara, när den stiger och svämmar över”.

Alla kraftiga reaktioner tyder på att musiken inte gick någon likgiltigt förbi – och att den fortfarande inte gör det. Men det tyder också på att lyssnarna varit olika väl förberedda. Det är nämligen fråga om sällsynt suggestiv musik som stegras till dionysisk yra. I scherzosatsen hittar man en mellandel som sagts vara baserad på en gammal österrikisk pilgrimsvisa, och i den eldiga sista satsen hittar man för första gången i en symfoni av Beethoven beteckningen fff, fortefortissimo.
I Sverige kopplade man tidigare gärna ihop andra satsen med orden ”Tonernas vågor, himmelska lågor”. Bakgrunden till detta är att uppsalapoeten Jon Ulrik Ekmarck, en god vän till Erik Gustaf Geijer, försåg den med denna sångtext, avsedd att sjungas av manskvartett. Denna andra sats blev under senare delen av 1800-talet så omåttligt populär att det inte sällan hände att man bytte ut de långsamma satserna i symfonierna nr två och åtta mot just den här satsen.
Men det finns inget bra svar på varför Beethoven mellan tre utåtriktade satser lagt musik som nästan har sorgmarschskaraktär. Var han ute efter något mer än bara kontrasten?
Stig Jacobsson

Innan konserten kan du njuta av en god bit mat. I pausen kan du köpa något gott. Vid vissa konserter håller vi även öppet i Övre Baren.

För mer information och menyer, tryck här!

Kontakt:
restaurangen@gavlekonserthus.se
026-172940

Varmt välkommen till Restaurang Gourmet BLÅ.