Simon Crawford-Phillips är en mångfacetterad festivalledare, dirigent, internationellt erkänd pianist och kreativ programskapare med en passion för samtida musik. Som kammarmusiker samarbetar han regelbundet med artister som Daniel Hope, Lawrence Power, Roderick Williams och Anne Sofie von Otter, i repertoar som sträcker sig från Haydn och Schumann till Adès, Byström, Dean och Reich. Han är medlem i The Kungsbacka Piano Trio och Stockholm Syndrome Ensemble (husensemble vid Stockholm Konserthus). Simon är konstnärlig ledare för Change Music Festival i Norra Halland och Västerås Musikfestival, samt co-artistic director för Wye Valley Chamber Music Festival. Han är även chefdirigent och konstnärlig rådgivare för Västerås Sinfonietta.

Simons livliga och nyfikna programidéer återspeglas i en ovanligt mångsidig karriär som dirigent och musiker. Säsongen har bland annat bjudit på debut med Kungliga Operan i Brittens En midsommarnattsdröm – utnämnd till Opera of the Week av Norman Lebrecht – där Svenska Dagbladet skrev:
"Kungliga Operans orkester under Simon Crawford-Phillips lyckas blotta musikens alla temperament och strukturer utan att drömskheten försvinner."

Andra höjdpunkter inkluderar konserter med Kungliga Filharmonikerna, uruppförandet av Börtz Violinkonsert för en med Malin Broman och Norrköpings Symfoniorkester, samt projekt med Norwegian Chamber Orchestra och Pekka Kuusisto, och uruppförandet av ett dubbelkonsertverk av Sauli Zinovjev med Tapiola Sinfonietta.

Kommande debuter inkluderar Helsingfors Filharmoniker, Scottish Chamber Orchestra (med Kuusisto), Svenska Kammarorkestern, Neubrandenburg Philharmonic och nya samarbeten med Kungliga Filharmonikerna i Stockholm. Han återvänder till bland andra Uppsala Kammarorkester, Ostrobothnian Chamber Orchestra, Nordic Chamber Orchestra, Jönköpings Sinfonietta och Musica Vitae.

Tidigare engagemang omfattar konserter med Göteborgs Symfoniker, Dalasinfoniettan, BBC National Orchestra of Wales, Aalborg Symfoniorkester, Swedish Radio Symphony Orchestra, Sinfonia Varsovia, Polish Chamber Orchestra och English Chamber Orchestra.

Simon är en hängiven förespråkare för samtida musik och har uruppfört verk av Thomas Adès, Britta Byström, Steve Reich och Mark-Anthony Turnage, samt samarbetat nära med Sofia Gubaidulina, Simon Holt, Colin Matthews och Huw Watkins.

Sedan 2017 är han konstnärlig rådgivare och chefdirigent för Västerås Sinfonietta, där han har breddat orkesterns repertoar och initierat en egen festival. Deras senaste skiva på BIS, med Albert Schnelzers Burn my letters och A Freak in Burbank, fick strålande kritik.

Som pianist har The Guardian beskrivit honom som en musiker med "djup känslighet och teknisk briljans, med en uttrycksfull intensitet som gör lyssningen oemotståndlig." Han uppträder regelbundet på festivaler som Verbier, Schleswig-Holstein, Edinburgh och Wigmore Hall, ofta med Nash Ensemble, Daniel Hope och Lawrence Power.

Han har spelat som solist med bland andra NHK Symphony Orchestra (Alan Gilbert), BBC Scottish Symphony Orchestra (Ilan Volkov) och Sveriges Radios Symfoniorkester (som dirigent från pianot).

Simons inspelningar omfattar Fanny and Felix (dB Productions) med Malin Broman och Musica Vitae, två volymer av Schumanns pianotrior (BIS), Voices of Angels med Stockholm Syndrome Ensemble, samt inspelningar med Nash Ensemble (Hyperion) och Västerås Sinfonietta (Nightingale).

Utöver konserter och radioframträdanden i Europa, Australien och Japan har Simon också varit programledare i Sveriges Radio P2.
Han är en eftertraktad pedagog, invald som Fellow vid Royal Academy of Music 2010, och undervisar vid Högskolan för scen och musik i Göteborg. Han har även gästat Indiana University och University of Colorado, samt hållit Schymberg Masterclasses tillsammans med Anne Sofie von Otter.

Den internationellt hyllade violasten Lawrence Power är vida prisad för sitt rika sound, sin tekniska briljans och sitt passionerade engagemang för ny musik. The New York Times beskrev honom som "a musician on a mission to make us pay attention to the viola" – en musiker på uppdrag att få oss att verkligen lyssna på violan. Power har fört fram instrumentets ställning både genom sin egenastående konstnärlighet – i recitaler, kammarmusik och som solist – och genom Viola Commissioning Circle (VCC), ett initiativ som resulterat i en omfattande repertoar av nyskrivna verk från några av vår tids främsta tonsättare. Han har uruppfört konserter av bland andra James MacMillan, Mark-Anthony Turnage, Julian Anderson och Alexander Goehr, och genom VCC har han beställt musik av Anders Hillborg, Thomas Adès, Gerald Barry, Cassandra Miller och Magnus Lindberg.

Säsongen 2025/26 inleder Power med Finska Radions Symfoniorkester under Nicholas Collon i Berlioz Harold i Italien, och han återvänder senare tillsammans med violinisten Vilde Frang för Brittens Double Concerto med City of Birmingham Symphony Orchestra. Bland höjdpunkterna finns framföranden av Magnus Lindbergs Violakonsert med Orquestra Simfònica de Barcelona (Matthias Pintscher), Kungliga Filharmonikerna i Stockholm (Ryan Bancroft), Trondheim Symfoniorkester (Adam Hickox) samt en konsert där han både leder och spelar med Scottish Chamber Orchestra.

Vidare väntar konserter med Cassandra Millers I cannot love without trembling tillsammans med NDR Elbphilharmonie Orchester (James Gaffigan), BBC Philharmonic (Ludovic Morlot) och Montréal Symphony Orchestra (Elim Chan), samt en tre veckor lång turné i Australien med Australian Chamber Orchestra, där han uruppför Garth Knoxs Violakonsert.

Power är en engagerad samarbetspartner och framträder denna säsong med bland andra Ryan Wigglesworth, Simon Crawford-Phillips, Nicolas Altstaedt och Ilya Gringolts på scener som Wigmore Hall, Palau de la Música Catalana och LSO St Luke's.

Tillsammans med videokonstnären Jessie Roger samarbetar han åter i ett nytt beställningsverk från Âme Studio vid Barbican Centre, och duon gör även sin Paris-debut på Théâtre de l'Athénée med föreställningen Reflections.

Under det senaste decenniet har Power blivit en återkommande gäst hos några av världens främsta orkestrar – däribland Chicago Symphony, Boston Symphony, Royal Concertgebouw, Bayerischer Rundfunk, Bergen Filharmoniska Orkester, Chamber Orchestra of Europe och flera BBC-orkestrar – under dirigenter som Osmo Vänskä, Lahav Shani, Paavo Järvi, Vladimir Jurowski, Edward Gardner och Esa-Pekka Salonen.

Han leder ofta orkestrar direkt från violan eller violinen, bland annat vid Edinburgh International Festival, Australian National Academy of Music och Norwegian Chamber Orchestra, och är konstnärlig ledare för sin egen ensemble Collegium, bestående av unga europeiska musiker. Power undervisar vid Hochschule der Künste i Zürich och håller regelbundet mästarklasser världen över, bland annat vid Verbierfestivalen.

Som kammarmusiker är han mycket efterfrågad och uppträder regelbundet vid festivaler i Verbier, Salzburg, Aspen och Oslo, tillsammans med artister som Steven Isserlis, Nicolas Altstaedt, Simon Crawford-Phillips, Vilde Frang, Maxim Vengerov och Joshua Bell. Sedan 2021 är han Associate Artist vid Wigmore Hall – ett femårigt uppdrag där han uppträder minst en gång per säsong.

Bach/Webern
Ricercare ur Ein Musikalisches Opfer (BWV 1079)

I maj 1747 besökte Bach den musikintresserade och flöjtspelande kungen Fredrik den store av Preussen. Vid detta tillfälle skrev kungen ett tema som han bad Bach improvisera en sexstämmig Ricercare över. Bach fann temat olämpligt för denna svåra form av fuga, och nöjde sig istället med en trestämmig improvisation. Men därmed är historien inte slut. Väl hemma igen, kunde Bach inte frigöra sig från tankarna, och efter viss möda lyckades han konstruera den önska Ricercaren. Som biprodukt hade det blivit ytterligare ett dussin studier över det kungliga temat – allt samlat under titeln Ein Musikalisches Opfer. Den ursprungliga, trestämmiga Ricercare inleder verket och den sexstämmiga bildar ett mäktigt slutkrön.

Bach angav ingenstans vilka instrument som skulle framföra verket, för honom var det ett stycke abstrakt konst. Men många sentida mästare har orkestrerat det, bland dem Anton Webern, som 1935 oavbrutet lät instrumenten växla mellan de sex stämmorna på ett kalejdoskopiskt, ständigt föränderligt vis. Weberns version är mer än en instrumentation, den har blivit ett konstnärligt nyskapande av en annan mästares verk.
Stig Jacobsson

Miklós Rózsa
Violakonsert Op. 37
Moderato assai
Allegro giocoso
Adagio
Allegro con spirito

Bland de mest framgångsrika i sin generation på att anpassa sig till nya omständigheter var Miklós Rózsa, som flyttade till Kalifornien och snart blev en av de mest eftertraktade filmkompositörerna i Hollywood. Endast Erich Korngold överträffade honom i berömmelse, och Rózsa överlevde honom dessutom med flera decennier. Han skrev musiken till över hundra långfilmer, däribland prisbelönta klassiker och storfilmer som Spellbound, Double Indemnity, King of Kings, Quo Vadis?, Ben Hur, El Cid, Julius Caesar, Providence, The Private Life of Sherlock Holmes och Dead Men Don't Wear Plaid. Tre av hans filmmusikverk belönades med Oscar.

Rózsa föddes i Budapest, men till skillnad från många av sina samtida landsmän studerade han inte där. Mellan 1927 och 1931 var han elev vid Leipzigkonservatoriet och bodde senare i Paris och London, där han skrev sina första filmmusikverk för landsmannen Alexander Korda. När Korda flyttade till Hollywood 1939 följde Rózsa med – och stannade där resten av sitt liv. Trots framgångarna i filmvärlden var hans främsta ambition alltid att komponera konsertmusik. Han hade redan innan Hollywood-tiden skrivit flera större verk, inklusive en symfoni, och fortsatte genom hela sitt liv att komponera för konsertscenen: orkesterverk, stråkkvartetter, kammarmusik och pianostycken.

Han samarbetade med flera av tidens stora musiker – bland andra Jascha Heifetz, Gregor Piatigorsky och Leonard Pennario – vilket resulterade i flera stora konserter för soloinstrument. Förutom violakonserten skrev han två violinkonserter, en cellokonsert, en pianokonsert (samt en enstämmig Spellbound-konsert baserad på filmens musik) och en Sinfonia concertante för violin, cello och orkester.

Trots att Rózsa lämnade Ungern tidigt och utbildade sig i Tyskland, bär hans musik – även filmmusiken – tydliga ungerska nationaldrag, påminnande om Kodály och Bartók, som han djupt beundrade. Kärleken till stråkinstrument genomsyrar hans verk. Han började spela fiol redan som femåring och blev konsertmästare i sin skolorkester som tonåring. Violakonserten blev hans sista orkesterverk, och hans allra sista komposition var Introduction and Allegro för solo-viola (1988).

Violakonserten op. 37 skrevs mellan 1980 och 1984 och tillkom på initiativ av cellisten Piatigorsky. Arbetet avbröts flera gånger då Rózsa fick uppdrag att skriva filmmusik (bland annat till Alain Resnais' Providence). Verket uruppfördes i Pittsburgh 1984 med Pinchas Zukerman som solist och André Previn som dirigent. Ursprungligen planerad i tre satser, växte första satsen till något tyngre och mörkare än avsett, vilket ledde till att han lade till ett kort, scherzoartat Allegro giocoso.

Första satsen är bred och rapsodisk, fylld av mörk lyrik och passion. Den följs av ett snabbt, rytmiskt scherzo, en poetisk Adagio i form av en ungersk nocturne och en finale i moto perpetuo-stil, som växlar mellan intensiv energi och melodisk värme med folkmusikaliska drag. Konserten avslutas i ett triumferande, rytmiskt crescendo – ett värdigt slut på Rózsas livsverk.

Ruth Gipps (1921-1999)
Song for Orchestra, Op. 33

Vid sin död 1999 hade Ruth Gipps efterlämnat ett imponerande musikaliskt arv som spände över hela 1900-talet. Hon studerade vid Royal College of Music för bland andra Gordon Jacob, Arthur Alexander och Ralph Vaughan Williams, och var under hela sitt liv en mångsidig konstnär – solist, tonsättare, dirigent, föreläsare och kritiker. Efter sin doktorsexamen vid Durham University blev hon den yngsta brittiska kvinnan någonsin att ta en doktorsexamen i musik.

Förutom att vara en begåvad tonsättare var Gipps även en framgångsrik solist på oboe och piano i början av sin karriär. En axelskada i 30-årsåldern tvingade henne dock att sluta som utövande musiker och i stället fokusera på komposition och dirigering. Hennes musik framfördes vid flera stora tillfällen, bland annat på Last Night of the Proms, där Sir Henry Wood 1942 dirigerade hennes symfoniska dikt Knight in Armour. Gipps själv betraktade sina symfonier som sina mest betydelsefulla verk, men senare i livet växte hennes kärlek till kammarmusik, och 1956 vann hon Cobbett Prize från Society of Women Musicians för sin Klarinettsonat.

Som en osjälvisk och orubblig kraft i en tid av diskriminering grundade Gipps på 1950-talet London Repertoire Orchestra, som gav unga musiker möjlighet att uppträda. Hon startade också Chanticleer Orchestra, som beställde ett nytt verk till varje konsert. Gipps arbetade ofta utan ersättning och investerade istället i nästa generation musiker – hennes engagemang och generositet gjorde henne till en viktig förebild, särskilt för kvinnor inom musiken.

Trots framgångar mötte hon motstånd och könsdiskriminering genom hela sin karriär. Som kvinna i en mansdominerad musikvärld nekades hon ofta att delta i tävlingar, få sina verk framförda eller tas på allvar av kollegor och kritiker. Detta gjorde henne hårdhudad och till en stridbar röst för kvinnor i sin tid.

Hennes verk Song for Orchestra skrevs 1948 och är en kort symfonisk dikt. Inspirerad av hennes mentor Vaughan Williams börjar stycket pastoralt med ett oboesolo, ett tydligt kännetecken för den brittiska traditionen. Samtidigt hörs influenser från Jean Sibelius och Arthur Bliss, men framför allt framträder här Gipps egen personliga ton.

När stråkarna gradvis bygger upp klangen växer dynamiken, medan träblås och horn väver in melodiska fragment. Musiken rör sig mellan varm lyrik och dramatisk kraft, där Gipps visar sin känsla för orkesterns klangfärg. Efter ett intensivt mittparti med starka brassinslag återvänder oboen i slutet – stillsamt och avskalat – och låter musiken tona ut i tystnad.

Ruth Gipps var en banbrytare för kvinnor inom 1900-talets musikliv, och hennes låga fortsätter att lysa klart än i dag.

Robert Schumann (1810-1856)
Symfoni nr 4 d-moll op 120
Ziemlich langsam. Lebhaft
Romanze (Ziemlich langsam)
Scherzo (Lebhaft)
Langsam. Lebhaft. Presto

Man brukar dela upp Schumanns liv i de olika år han på ett rent fanatiskt sätt bara ägnade sig åt en enda genre. 1840 var ett sådant år. Förutom att det var året för det omstörtande giftermålet med den unga Clara Schumann, och en därpå följande process med hennes far (Roberts pianolärare), så komponerade han detta år i förälskat rus också 130 sånger. De bodde i Leipzig, där han misslyckades med att efterträda Mendelssohn som dirigent för Gewandhausorkestern. Han var ingen framstående dirigent. Det visade sig också när han 1844 flyttade till Dresden och när paret drog vidare mot Düsseldorf 1850.

Under alla dessa år fylldes hans dagar av flitigt komponerande. Att skriva för orkester var en sorts mandomsprov som länge hade hägrat för honom, och 1841 blev ett hängivet orkesterår. Han komponerade en symfonisk fantasi i d-moll (fullbordad 9 september, åtta dagar innan parets förstfödde såg dagens ljus, och tre dagar före deras äktenskaps ettårsjubileum), detta verk kallade han sin Clara-symfoni och den framfördes vid en konsert i Leipzig i december samma år. Vid denna konsert framfördes också den symfoni vi i dag kallar nr 1, "Vårsymfonin", orkestersviten Uvertyr, scherzo och final samt den fantasi för piano och orkester som färdigställdes den 20 maj och som långt senare kom att byggas ut till hans berömda pianokonsert.

I Düsseldorf fick han i december 1851 höra talas om att hans gode vän Norbert Burgmüller (som avlidit 1836, endast 26 år gammal) hade lämnat efter sig en ofullbordad symfoni och Schumann började genast orkestrera denna symfonis scherzosats. Under detta arbete kom han att tänka på den egna symfoniska fantasin som vid det laget legat glömd i tio år. Han letade reda på noterna och började bearbeta verket. Han hade ännu ingen annan intention än att kalla stycket för Symfonisk fantasi även om den under två års arbete blivit längre och "helt klart bättre och effektivare" än tidigare. Skälet till att han inte ville ta steget fullt ut och kalla den en symfoni var att han ville betona att han önskat gå utanför den traditionella symfonins ram, att satserna spelas utan avbrott och att de tematiskt och cykliskt hänger ihop. Första satsens första tema återkommer således i långsamma satsen och även i scherzots triodel. Strukturen är också mycket oortodox.

I sin andra version uruppfördes det som snart skulle kallas Symfoni nr 4 den 30 december 1852 i Düsseldorf. Intressant är att Schumann i sitt manuskript tagit med den i symfoniska sammanhang synnerligen ovanliga gitarren. Men han skrev aldrig ut några noter på instruments notrader. Kände han sig i slutänden ändå inte mogen för ett så djärvt experiment?
Stig Jacobsson

Innan konserten kan du njuta av en god bit mat. I pausen kan du köpa något gott. Vid vissa konserter håller vi även öppet i Övre Baren.

För mer information och menyer, tryck här!

Kontakt:
restaurangen@gavlekonserthus.se
026-172940

Varmt välkommen till Restaurang Gourmet BLÅ.