Bland de tonsättarskulpturer som finns i Wiens konserthus Musikverein är Clara Schumann den enda kvinnan. Under 1800-talet försörjde hon sig som stjärnpianist och tonsättare. Efter att ha varit försummad i musikhistorien återkommer hennes namn nu allt oftare i konserthusens program – i Sverige och internationellt. Med Clara Schummans öde som språngbräda är Albert Schnelzer – internationellt hyllad sedan debuten 2004 – aktuell med ett nytt verk på uppdrag av Gävle Symfoniorkester, LA Chamber Orchestra och RTÉ National Symphony Orchestra i Dublin. Burn My Letters: Remembering Clara är en musikalisk betraktelse över Schumanns liv och över samtalet mellan henne och Johannes Brahms, vilket finns bevarat i en omfattande brevkorrespondens. Eller som Schnelzer själv säger om verket: ”en lek mellan förväntan, överraskning och anspänning”.
Ludwig van Beethoven är tonsättaren som trots att han blev helt döv fortsatte att både komponera och dirigera ända till slutet. Violinkonserten från 1806 är ett av violinrepertoarens allra mest älskade verk och till formen ett av de mest originella. Vid tiden för tillkomsten skulle en typisk solokonsert ge solisten tillfälle att briljera. Beethoven valde dock att väva samman solostämman med orkestern. Det gör att verket både innehåller solokonsertens intimitet och symfonins kraft. Sinnligt och klartänkt, eftertänksamt och passionerat. Hos oss spelas konserten av violinisten Daishin Kashimoto, som sedan 2008 är förste konsertmästare i Berliner Philharmoniker.
Lika laddad som violinkonserten är Antonín Dvořáks Symfoni nr 7 från 1885. Dvořák var uppvuxen i en liten stad utanför Prag i en familj av flera amatörmusiker. Den tjeckiska folkmusiken går som ett pärlband genom hans verk, så också i Symfoni nr 7, som han skrev efter att hört Brahms tredje symfoni. Här visar Dvořák hur bra han är på att med enkla medel skapa stämningar och klanger så vackra att det skär inombords.