Antonín Dvořák (1841–1904)
Karneval, uvertyr op 92

Sommaren 1891 stod Antonín Dvořák på toppen av sin karriär. Han hade uppnått den mognad som får en människa att börja reflektera över livet och dess andliga dimensioner. Ett konstnärligt resultat av dessa funderingar blev en trilogi av konsertuvertyrer som han gav det gemensamma namnet ”Natur, Liv och Kärlek”. Den första uvertyren kallade han helt enkelt för ”I Naturen” op 91, och den skildrar den högtidliga tystnaden en sommarnatt. Den sista kallade han ”Othello”, och den kretsar naturligtvis kring Shakespeares tragiska rollgestalt, fylld av den starka kärlekens lidelse, förgiftad av svartsjuka.

Den 8 september firade han sin femtioårsdag, och då var han mitt uppe i arbetet med den andra av dessa tre uvertyrer (28 juli – 12 september), den eldigt passionerade, ungdomligt levnadsglada och färgrika ”Karneval” op 92.  Den är formad i sonatform, och den fulltaliga orkestern kommer genast till tals. Verket rymmer också några ömsinta poetiska reflektioner, som ska ses som ett tack till den högre makt som gett oss människor rätt till lycka. Alla dessa tre uvertyrer har tematiskt släktskap, men har fått mycket olika karaktär.

Först på sin ålderdom skrev Dvořák några symfoniska dikter med uppenbart berättande innehåll, men i en tidig skiss avslöjas att han tänkt på ett berättande innehåll redan i uvertyren ”Karneval”: ”En ensam, tankfull vandringsman kom nattetid till en stad, där det är karneval. Instrumenten klingar, man hör glada rop, och den lössläppta befolkningen ger luft åt sina känslor i sång och dans.”

Verket dedicerades i manuskriptet till Prag­universitetet, som just utnämnt honom till hedersdoktor.
Stig Jacobsson

Max Bruch (1838-1920)
Violinkonsert nr 1 g-moll op 26
Prelude: Allegro moderato -
Adagio
Finale: Allegro energico

När man talar om Bruchs violinkonsert menar man alltid den första, den i g-moll med det berömda adagiot. Men Bruch skrev faktiskt tre violinkonserter, och det är synd att de inte blivit lika uppskattade allihop. Ja, i själva verket är det synd att Max Bruchs musik inte spelas oftare över huvud taget. Sant är att han tillhörde en mycket
konservativ skola av senromantiker, men när man lärt känna denna mångsidiga och spännande tonsättare lite närmare möter man en lysande begåvning, som redan i tonåren komponerade de mest förtjusande verk.

Han slog igenom 1864 med en stor dramatisk kantat, Frithiof, för kör och orkester, och den bygger mycket riktigt på den svenske diktaren Esaias Tegnérs Frithiofs saga.
Att Bruch dessutom skrev konsertscenen Frithiof på sin faders grav, Svenska danser (alternativt för piano, eller violin och piano, eller stråkorkester) samt det omfattande oratoriet Gustaf Adolf, gör honom ju knappast mindre intressant för oss svenskar. I sin konsert för altfiol, klarinett och orkester citerar han stora delar av Värmlandsvisan.
Under en lång levnad hann Bruch komponera mycket musik: förutom de tre violinkonserterna och många andra verk för violin och orkester, även tre symfonier och oräkneliga andra kompositioner, inte minst operor och andra stora vokala verk. Av allt detta är det väl bara den första violinkonserten som tveklöst hör till den idag levande repertoaren. Detta är inte bara Bruchs mest spelade verk, det är även en av de mest spelade violinkonserterna i hela konsertrepertoaren.

Dessvärre är det ju inte alltid lyckat när en tonsättare så tidigt i sin karriär skriver sitt mest framgångsrika verk. Han var ännu inte fyllda trettio, och hade inte de erfarenheter som skulle ha kunnat göra hans liv mer behagligt. Naivt nog accepterade han nämligen ett engångsgage för denna konsert, vilket alltså innebar att han gick miste om alla de royalties som denna ofta spelade konsert hade kunnat inbringa.
Sommaren 1864 hade Bruch lämnat Mannheim och han såg sig nu om efter ett nytt arbete. Han vände ögonen mot Coblenz, där den preussiska drottningen Augusta hade ett slott. Hon var mycket intresserad av musik och hade sett till att musiklivet i staden blomstrade. Året därpå erhöll han posten som stadens musikdirektör, och han stannade
ytterligare två framgångsrika år. Här väcktes idén att komponera en violinkonsert, "men det var förbaskat svårt", skrev han senare i ett brev till förläggaren Fritz Simrock. "Mellan 1864 och 1868 skrev jag om min konsert åtminstone ett dussin gånger och konfererade med X violinister innan den fick den slutgiltiga form i vilken den blivit känd över hela världen och spelats över allt."

I själva verket spelades konserten från manuskriptet redan våren 1866, men Bruch blev då så missnöjd med vad han åstadkommit att han skickade noterna till Joseph Joachim, tidens främste virtuos. Med tiden kom också Joachims svar. Han önskade träffa tonsättaren för att under några timmar rätta till solostämman, men han var på det hela taget mycket nöjd, och de ändringar han föreslog brydde sig Bruch sedan inte så mycket om.

Konserten är romantiskt mjuk och lyrisk, den flödar över av melodier och i synnerhet andra satsen (Adagio) har blivit en liten känslosam pärla, som även spelas separat ibland. Finalen är en frisk och rytmisk musik med goda tillfällen för solisten att visa sin skicklighet.

Joseph Joachim uruppförde konserten vid en musikfest i Köln 1868, och därefter har den ständigt stått på såväl violinisternas som publikens favoritlista.
Stig Jacobsson

Peter Tjajkovskij (1840–1893)
Svit ur Svansjön

Svansjön har blivit alla tiders största balettframgång. Det är därför så lätt att glömma bort att premiären på Bolsjojteatern den 4 mars 1877 blev ett stort fiasko, som tonsättaren tog mycket hårt. Det dröjde förvånansvärt lång tid innan publiken lärde sig att uppskatta denna på många sätt revolutionerande nyhet.

Visst kan man lägga skulden på koreografens oförstånd och på solodansösens oförmåga, men ingen räknade vid denna tid med möjligheten av att enbart med dans kunna gestalta ett helaftonsdrama. Man kände då bara till dekorativa balettinslag i operor och kunde därför inte följa med i Svansjöns ordlösa handling. Att koreografen självsvåldigt lagt in små danser i publikens smak, gjorde det hela bara än mer förvirrat.

I Prag fick tonsättaren 1888 uppleva en framgångsrik föreställning, men han avled fem år senare utan att kunna ana balettens kommande segertåg. Vändningen kom den 27 januari 1895 då Marius Petipa gjorde en ny koreografi till Marinskijteaterns scen i St Petersburg. Den som legat till grund för alla kommande uppsättningar. Baletten blev nu uppskattad, men fram till revolutionen 1917 spelades den i genomsnitt bara fyra gånger om året, och det dröjde fram till 1930-talet innan den blev allmänt känd i väst.

Redan 1908 hade emellertid Petersburgsbaletten gästspelat med andra akten i Stockholm (med Anna Pavlova som huvudrollsdansare), men då under namnet Svandammen. 1946 kunde den svenska balettpubliken för första gången se en tämligen komplett version, då i ett gästspel från finska nationalbaletten. Numera har Kungliga Teaterns egna versioner visats under fler än 300 föreställningar och intresset bara ökar.

Tjajkovskij var långt före sin tid som balettkompositör. Han skulle ju senare återkomma med baletterna Törnrosa och Nötknäpparen. Han utvecklade dansnumren till symfoniska pantomimer. Genom att använda ledmotiv kunde han göra det lättare att förstå handlingen. Vissa teman hör ihop med vissa personer eller känslor. Dansrollernas tankar och själsliv var lika viktiga som den yttre handlingen, och detta kunde bara musiken förmedla. Musiken i sig själv blev romantisk och synnerligen tilltalande.
Stig Jacobsson

Innan konserten kan du njuta av en god bit mat. I pausen kan du köpa något gott. Vid vissa konserter håller vi även öppet i Övre Baren.

För mer information och menyer, tryck här!

Kontakt:
restaurangen@gavlekonserthus.se
026-172940

Varmt välkommen till Restaurang Gourmet BLÅ.